| Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SAV sa4v l. (numera i sht i vitter stil) SAVE sa3ve2, r. l. m.; best. -en; förr äv. SAVA, sbst.1, r. l. f. l. m.; best. -an.
1) i träd l. buske förekommande näringsvätska; särsk. dels (vanl. o. i botaniskt fackspr. nästan bl.) om näringsvätska som på våren vid vegetationsperiodens början från roten uppstiger genom stammen o. som utgöres av vatten o. däri lösta salter o. organiska ämnen (särsk. socker), dels om den vätska (till större delen bestående av beredd, organisk, nedåtströmmande näringsvätska, i sht förr dock ofta uppfattad ss. en från roten uppåtströmmande näringssaft) som finnes i barkens inre delar (i denna anv. stundom svårt att skilja från 2); jfr LAKE, sbst.4 2, SAFT 1 (a). Är och bäst at ympa, när som Sawan eller Safftet stigher vp ifrån Rooten och vp i Träd. Månsson Trääg. 12 (1643). Safva uppstiger allenast genom vedrören (hos träden). EconA 1808, aug. s. 59. Med safva .. förstås vanligtvis den saft, som är så flytande hos träden, att den vid trädets sårande utflyter såsom vatten. Agardh Bot. 2: 65 (1832). Misteln närer sig ensamt på bekostnad af Safvan hos de Träd, på hvilka den växer. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 26. Ur björkarne tappa vi safven. Levertin Dikt. 23 (1895, 1901). Av .. (den i veden cirkulerande saften) har man två slag: vårsaften eller saven, som utvecklar knopparna, och sommarsaften, som bildar årsringen. HbSkogstekn. 159 (1922). Och vårregn föll / och saven steg. Ekelöf BlindSång 29 (1938). (Vedfånget utgjordes av) bångar med tjälad sav och kanske någon enstaka torrötad klamp. Rosendahl Lojäg. 59 (1956). — jfr BJÖRK-, HÖST-, TALL-, VÅR-SAV. — särsk.
a) närmande sig l. övergående i bet.: savstigning l. savningstid; särsk. i uttr. stå, förr äv. vara i sav, sava(s). Vårtiden och när safvan begynner, skalar eller flår man barken af det träd man täncker betiena sig af (till syll). VetAP 1: 197 (1740). De, som sig åtaga at barka de på roten fälde trän, .. (få ss. premium) åtniuta 6 öre silfwermynt för hwarje tunna .. (ek-)bark, som .. kan wisas .. i bästa safwen werkeligen wara aftagen. PH 10: 446 (1775). Träden äro i saf. Meurman (1847). Apollo skär en lyra / av rönn som står i sav. Karlfeldt FlBell. 45 (1918).
b) (numera bl. tillf.) allmännare: växtsaft. Står .. (linet) så länge, at Linet aldeles bleknar, och safwen stiger tilbaka i roten, så blifwer det hårdt och sträft som hampa. SamlRönLandtbr. 1: 185 (1775). Med yxor eller knivar skära de ut strimlor av den yttre barken (på gummiträden), varpå den mjölkvita saven väller fram. Eriksson Afr. 196 (1932).
c) (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl.; särsk. om (sjudande) livskraft l. livfullhet o. d.; jfr SAFT 6 b, MUST 6. Then onda Safwen wil .. (under december) igen med en hast i Olyckones Trään stijga, så at den ena skadelige fruchten effter den andra vthbristandes warder. Freund Alm. 1667, s. 23. Den hemliga kraften (trängde) allt djupare in i hans väsen, från årsring till årsring; och allt efter som hon inträngde, lifvades på nytt de vissnade och förgätna lidelserna, svällde de åter af safve ur minnets rot. Rydberg Sing. 102 (1876). Livets sav flödade ännu frisk genom hans ådror. Calissendorff Locke Gyckl. 208 (1922).
2) [utvecklat ur 1; saven ansågs förr uppstiga genom (o. bilda) kambiet] kambium; särsk. om kambium (i tidigt utvecklingsstadium) med tanke på dess saftrika tillstånd (jfr 1); i sht förr äv.: savbark. När lappen får ondt i maghan af saltlös mat, tagher han lijtet af savan som han har taghit om våren och gömt i Näverskäppa vinteren övver. Bureus Suml. 62 (c. 1600). Sawen som affdrages aff Furun om Wårtijden i Majo wid pass, torckas och bakas till Bröd. Rudbeck Atl. 2: 581 (1689). Hos Barrträden är .. (den nya årsringen) ätbar och söt, och kallas saf. Agardh Bot. 2: 78 (1832). Emellan veden (splintveden) och barken (innerbarken, basten), ligger safven (safbasten, kambiet). Haller o. Julius 23 (1908). — jfr BILDNINGS-, TALL-, TRÄD-SAV.
3) [sannol. utvecklat ur 2] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. sammanfattande beteckning för ett träds l. trästyckes årsringar (sedda i längdgenomskärning) l. om ådrornas l. träfibrernas sträckning i ett träd l. trästycke; särsk. i uttr. (klyva ngt) på sav, (klyva ngt) efter träfibrernas sträckning l. på längden. Följa safwen (wid hyfling, täljning ..). Nordforss (1805). Safwen (Ådrorna) på träet. Dens. De genom denna klyvning (på borst) .. erhållna klyftorna (av askträ för tillverkning av kärl för mjöl) .. fingo tina upp och klövos ytterligare — men denna gång på sav, dvs. parallellt med årsringarna. Levander DalBondek. 2: 145 (1944).
-BARKA. skogsv. barka (virke) under savstigningen (då barken lätt avskalas l. avflänges ända in till splinten); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Savbarkad (granpappers-)ved. HbSkogstekn. 197 (1922). —
-FLÖDE.
1) (mera tillf.) om förhållandet att sav flyter l. stiger i träd (l. buske), savströmning. SkogsvT 1911, Fackupps. s. 103.
2) om utflöde av sav ur skadat parti av l. inhuggning l. sågskär o. d. i träd (l. buske); äv. konkret, om saven. VäxtLiv 2: 557 (1934). —
-FULL. (sav- 1914 osv. save- 1858) full av sav. Eneberg Karmarsch 1: 16 (1858). särsk. (numera bl. tillf.) till 1 b: full av växtsaft(er); särsk. i utvidgad anv., om (vegetationen på) markparti: frodig. Dahlbäck Åb. 164 (1914). —
-FYLLD, p. adj. fylld av sav; äv. mer l. mindre bildl. (jfr sav 1 c). Likt en sång stiger morgonens doft med vinden. Doft .. av granarnas årsskott, av syren och konvalj och daggvåt jord, av betande boskap, av skvattram och kärrdy, av allt savfyllt sjudande liv. Martinson Kvinn. 112 (1933). —
-GÅNG.
2) (numera föga br.) ledningsbana för sav l. näringsvätska; jfr saft-gång 1. Nordforss (1805). De i safgångarne (i en tall) befintliga vätskorna. TT 1871, s. 22. SAOB B 3979 (1920).
(1, 2) -HINNA, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) kambium. Lundström Trädg. 138 (1852). FoFl. 1945, s. 138. —
(1, 2) -LAGER, n. (numera bl. mera tillf.) kambium. Fries Växtr. 33 (1884). Bolin VFöda 271 (1934). —
(1, 2) -LED. (sav- 1747. save- 1748) [sannol. till led, sbst.2] (†) = -ring 2. 2RARP 17: 112 (1747); jfr Bergv. 2: 485 (1748). —
-LOPP. (sav- 1737. save- 1726) (†) savstigning; savningstid. Abrahamsson 518 (1726). (Tallbarken) tages i safloppet. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 74 (1737). —
-LÖS. som är utan sav; äv. bildl.: kraftlös o. d. (jfr sav 1 c). (Viktor Rydbergs) tal blir dagg för tvinsjuk håg och sol för saflöst mod. GHT 1895, nr 226 B, s. 2. —
(1, 2) -RAND. årsring (särsk. med tanke på dess längdsträckning i trädstam o. d.); jfr -ring 2. VetAP 1: 156 (1739). När tunnkimmarne samt botnarne huggas .. paralelt med Safrändren, då blir man försäkrad om et vädertätt käril af träd. VetAH 1743, s. 175. Landsm. II. 2: 26 (1880). —
-RIK. rik på sav; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr sav 1 c), särsk.: livfull l. mustig l. frodig. Rydberg RomD 27 (1877; om träd). Karlfeldt i 3SAH 33: 163 (1921; om satyrspel). Den eggande, savrika våren. Reuter SedAnn. 112 (1927). En folkets dotter (är skulpturen ”Thalia”), savrik och sund, van att ta törnar och ge törnar. Ruin SjunknH 248 (1956). —
(1, 2) -RING.
1) kambium (sådant det framträder i tvärsnittet av en trädstam); jfr -bark, -bast, -hinna, -hud, -lager, -skikt. Arrhenius Bot. 95 (1845).
-SIDA.
1) till 1, i fråga om bark: sida som är l. (i fråga om bark som skilts från stammen) varit vänd mot veden (o. är fuktig av sav). NorrlS 1—6: 78 (c. 1770).
2) (†) till 3, om den sida av ett ur en trädstam hugget spån som varit vänd mot trädets centrum (o. på vilken träfibrernas sträckning kan iakttagas). (Furornas) räthet .. ärfares, när man afhugger en liten spån, och ser safsidan gå rätt. NorrlS 1—6: 51 (c. 1770). Hülphers Norrl. 1: 105 (1771). —
-STIGNING. om förhållandet att saven stiger (i träd o. d.); jfr -flytning, -flöde 1, -gång 1, -lopp, -löpning. Abelin Frukt 60 (1902).
-STRÖMNING. strömmande av näringssaft (hos träd o. d.); särsk. liktydigt med: savstigning. Eneroth Pom. 1: 187 (1864). Ympningen brukar företagas på drivande underlag, d. v. s. när savströmningen kommit i gång. SvVäxtförädl. 2: 648 (1951). —
(1, 2) -TALL. (sav- 1639. save- 1664—1739) [vitveden innehåller den vid savstigningen verksamma ledningsvävnaden; jfr sv. dial. (Finl.) savatall, tall som är rik på sav] (†) tall vars ved huvudsakligen l. till stor del består av vitved (o. därför utgör sämre virke o. lätt ruttnar). Schroderus Comenius d 6 b (1639). VRP 10/11 1739. särsk. bildl. Är det bruuket i Norge lijtet Beröm wärd, at när Bonden döör, måste den som Gården wil hafwa igen entligen, och endoch den käkkaste Dreng i Sochnen finnes, hafwa den halfrutne Safwe-Tallen (dvs. änkan) wedh, och giffter så torfwa Skorfwa, eller Gullet Trullet. Kempe Graanen 57 (1675). —
-TID. (sav- 1742 osv. save- 1643—1851) tid (på våren) när savstigning äger rum l. när träd sava(s), savningstid, savstigningstid; jfr löp-tid 2. Månsson Trääg. 12 (1643). Sonesson BöndB 1189 (1955). —
(1, 2) -TIMMER. (†) koll., om (torkat, under savtiden) vitbarkat grantimmer. Aken Eldsl. 121 (1797). —
-TORR. (mera tillf.) som icke innehåller l. som är fattig på sav. Hedenvind-Eriksson ÖdeG 51 (1913; om grenar). —
B (†): SAVA-LÖPARE, se C.
-FULL, -LED, -LOPP, se A. —
(1, 2) -LÖPA, r. l. f. [jfr sv. dial. savlöpa, torr ståndgran varpå barken är avtagen, medan trädet savar; senare leden sannol. till löpa, v.2 5; jfr -löpare] torkad (under savtiden) vitbarkad timmerstock av gran; anträffat bl. i pl. IT 1791, nr 91, s. 1. Aken Eldsl. 16 (1797). —
(1, 2) -LÖPARE, m. (sava- 1548. save- 1539—1543) [fsv. savlöpare (SthmSkotteb. 2: 235 (1508: saffløpara, pl.)); till (stammen i) -löpa] = -löpa; anträffat bl. i pl. SthmSkotteb. 3/5 1539, s. 12 (: sawelöper .. sawe Loper, pl.). Därs. 1548, s. 100 (: Sawaløp(er) .. Sawalop(er)e, pl.). —
(1, 2) -LÖTE, n. [senare ssgsleden etymologiskt identisk med sv. dial. löte (se plog-löte)] årsring; jfr sav-löt. Hiärne 2Anl. 367 (1706). —
-STRUTA, r. l. f.; anträffat bl. i pl. -or. [senare leden utvidgning av strut; jfr stryta] strut (av näver) fylld med uttappad sav. Kolmodin QvSp. 1: 93 (1732; i rimställning). —
-TALL, -TID, se A. —
SAVIG, adj. till 1: som innehåller l. är rik på sav, savfull. Dahlman Humleg. 70 (1748). Icke, fastän i kamp med gröna och safviga eken, / Lågan mindre är stark. Valerius 1: 236 (1824). Martinson Midsomm. 58 (1938).
Spalt S 1251 band 24, 1965