| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
TADEL ta4del, äv. tad4el, n. (Dalin Arg. 1: 223 (1733, 1754) osv.) ((†) r. l. m. ÖB 44 (1712), Tessin Bref 2: 122 (1754)); best. tadlet.
Arvidi 40 (1651; i rimlista utan angivande av bet.). (utom ss. förled i ssgn TADEL-FRI numera bl. med ngt ålderdomlig prägel)
1) brist l. fel (se FEL I 2); numera bl. i uttr. för att beteckna en orädd person med fläckfri karaktär, särsk. [efter fr. le chevalier sans peur et sans reproche, om den franske, för sin tapperhet kände, fältherren P. de Bayard († 1524)] i sådana uttr. som en riddare utan fruktan och tadel, utan fläck och tadel. Den, som andra tadla wil, måste sjelf wara utan tadel. Tessin Bref 1: 297 (1753). Denne högsinte man .. till sin natur en korsriddare utan fruktan och tadel. CDafWirsén i 2SAH 56: 103 (1879). Utan fläck och tadel. 1Tim. 6: 14 (Bib. 1917). SvHandordb. (1966; om riddare).
2) handlingen att tadla, tadlande; klander (se d. o. 6); kritik; förr äv.: förtal. Tadlet är ohemul beskyllning, osanning och wanrykte, som man gifwer rena och oskyldiga ting. Dalin Arg. 1: 223 (1733, 1754). Det fins ej makt och höghet här på jorden, / Som slipper tadel. Hagberg Shaksp. 9: 156 (1850). Den blick som mötte mig var utan tadel eller avsmak. Pleijel Fungi 23 (1993). — jfr AVUNDS-TADEL. — särsk. (†) i uttr. tadel på ngt, kritik (se d. o. 1 c) mot ngt. Eders maj:t kan ej anse detta (dvs. det förut sagda) som ett tadel på Des Lagar. Thorild (SVS) 3: 277 (1786). Almqvist VSkr. 5: 80 (1820).
-FRIHET~02 l.~20.
1) (†) till 1: frihet från l. avsaknad av brist l. fel; äv. förhållandet att vara oklanderlig. Dalin (1854).
2) (numera bl. tillf.) till 2: frihet (se d. o. 4) att tadla. Tadel-frihet är en skatt, som ärlige Män måste utgöra til nedriga tungor. Wallquist EcclSaml. 1—4: 409 (1790). —
-FRUKTAN. fruktan för klander. Då, med kufvad skam och tadelfruktan, / Ber hon slutligt till sin egen make. Runeberg (SVS) IV. 2: 63 (1830). —
-GIFT. (†) ondskefullt klander l. förtal; jfr gift 2 b. Lät aldrig tadel-gifft utflöda af din Tunga. Dalin Arg. 2: 437 (1734, 1754). —
-LUST. lust att klandra. En kritiker behöfver visst icke behärskas af tadellust, därföre att han gör anmärkningar mot lyten, som i hans tanke vidlåda skönlitterära alster. PT 21 ⁄ 12 1901, s. 3. —
-LYSTNAD. tadellust. Tessin Bref 1: 264 (1753). Ståndagtigheten .. segrade öfver dessa nyfikne dårars tadellystnad. FoU 17: 348 (1791). —
(1, 2) -LÖS. tadelfri. SvMerc. 1765, s. 252. Tadellös och ren från hvart och ett fel. Phosph. 1810, s. 294. (Hans) uppförande var tadellöst artigt och lagom tillbakadraget. EstlandBer. 128 (1946).
-SJUK. som är (sjukligt) angelägen l. benägen att (få) klandra; jfr sjuk 4. Hagberg Shaksp. 3: 189 (1848). Denne annars så tadelsjuka människa var nu en äfven så ifrig berömmare. Hjärne DagDrabbn. 154 (1882). PT 1910, nr 29 A, s. 3. —
-SJUKA. sjuklig lust l. benägenhet att (få) klandra. Dalin Arg. 1: 219 (1733, 1754). Östergren (1954). —
-VÄRD. som förtjänar att klandras. Möller (1790, 1807). Har ni begått någon tadelvärd handling som ej blifvit uppenbarad eller straffad? Strindberg Dam. 13 (1898).
B (†): TADELS-VOTUM. om misstroendevotum. Den höga politiken i fråga om tadelsvota och ministerkriser. Samtiden 1871, s. 311. Detta tadelsvotum återtogs .. genom ett .. högtidligt beslut. Därs. 1874, s. 472. Berndtson (1880).
C (†): TADLE-KRIG. särsk. om (menings)motsättning l. kontrovers mellan kritiker. OLindsten (1715) hos Runius (SVS) 4: 292.
Spalt T 52 band 33, 2002