Publicerad 2002   Lämna synpunkter
TADLA ta3dla2, äv. tad3la2, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
Ordformer
(dad- 1633—1701. dat- 1706. tad- 1636 osv. tadd- 1889—1923)
Etymologi
[liksom d. dadle, nor. dadle sannol. av t. tadeln; avledn. av TADEL]
(numera bl. med ålderdomlig prägel) klandra (se d. o. 5) l. anmärka l. klaga på (ngn l. ngt); äv. utan obj.; förr äv. i uttr. tadla på ngn l. ngt. Tadla ngn för ngt (förr äv. tadla ngt på ngn). Och skall ingen thet kunna dadla. RP 3: 143 (1633). Skulle den flickan wara så förmäten, och tadla på det som konungen och hela Rådet ha funnit gott. 2Saml. 13: 32 (1687). Att döma owäldugt, bör man icke så mycket tadla på Qwinnan, hon giordes ju af Mansens Sido-ref. Frese Sedel. 31 (1726). Ingen .. kan hafwa något at tadla på honom. Gaslander UtlHustafl. G 1 b (1744). Huru kan ni tadla .. (boken), då ni tillstår, att ni ej begriper den. BrefNSkolH 105 (1810). Roos FamArkiv 110 (1909; utan obj.). Du fridde vårt hus. Skam den som tadlar dig. Moberg Rid 83 (1941). — jfr PÅ-TADLA o. O-TADLAD samt O-TADLANDES.
Ssg (jfr tadel ssgr; numera bl. med ålderdomlig prägel): TADLINGS-PLAN. MinnSvNH 11: 289 (1822).
Avledn. (numera bl. med ålderdomlig prägel): TADELAKTIG. som kan klandras; anträffat bl. i ssgn o-tadelaktig. —
TADELBAR, adj. som kan l. är värd att klandras, tadelvärd. VDAkt. 1749, nr 62. jfr o-tadelbar. —
TADELHAFTIG. som kan klandras; anträffat bl. i ssgn o-tadelhaftig. —
TADELSAM, adj. som gärna klandrar. Serenius F 2 d (1734). Meurman (1847).
Avledn.: tadelsamhet, r. l. f. egenskapen att vara tadelsam. Serenius (1741). Meurman (1847). —
TADLAN, r. l. f. om handlingen att tadla. Wexionius Sinn. 2 b (1683). Ungdomen är utan Förfarenhet och benägen til en inbillisk tadlan. Ehrenadler Tel. 475 (1723).
Ssg: tadlans-värd. värd att tadla. Wulf Köppen 1: 233 (1799). —
TADLARE, m. ⁄ ⁄ ig. person som tadlar l. är benägen att tadla. Muræus Arndt 4: 3 (1648). Alle Tadlare hafva rätt, så länge ingen vederlägger dem. Envallsson Procent. Föret. (1786). Hans forna vänner i Sverige hade blivit hans hätskaste tadlare. Nyberg Herr. 114 (1941). —
TADLERSKA, f. Lind (1749). Illvilliga tadlerskor, som behärskade allt småstadsskvaller. Östergren (1954). —
-TADLIG. som kan klandras; anträffat bl. i ssgn o-tadlig.

 

Spalt T 53 band 33, 2002

Webbansvarig