| Publicerad 2003 | Lämna synpunkter |
TARDERA, v. -ade.
(†)
1) intr., med saksubj.: dröja, dra ut på tiden; äv. med personsubj.: vänta, dra ut på tiden (med ngt); äv. i opers. pass. (Hovjunkaren önskar) vara excuseret hoos E. Kongl. M:tt, dett hans reesa något hafver tarderet. AOxenstierna 6: 1 (1631). Skall tarderas der med, så moste Erich försäkra oss att likvist vela skaffa penninger. RP 3: 202 (1633). Han will intet lengre tardera medh sin betalningh. HalmstDomb. 2: 81 (1684).
2) tr.: fördröja l. försena l. sinka (ngn l. ngt). Jag .. befinner, att dett vill något tardere min reesa. AOxenstierna 7: 5 (1632). Resolverades att skall skriffvas till Landzhöffdingerne .. att dee intet tardera posterne, som föra Storfurstens breff under vägen. RP 5: 383 (1635). Man hootar .. att man will reesa bort om wärcket blifwer tarderat. RARP 6: 94 (1657). Ekbohrn (1904). — särsk. åstadkomma en fördröjning l. eftersläpning av (ngt); anträffat bl. i p. pf., i fråga om hästdressyr, om steg: retarderad (se RETARDERA 3 b). Det hoppande och i luften tarderade steg, som karakteriserar allyren. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 116 (1836).
Spalt T 489 band 34, 2003