| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
1) till II 5: anförtro (ngn ngt); särsk. i p. pf. ss. attribut; jfr -tro, v. 1 a. RA I. 3: 108 (1593). (Generalguvernören skall) tillhålla (landshövdingarna) vthi sine tillförtrodde ämbeten och tiänster, at blifwa tillstädes. LReg. 234 (1648). VDAkt. 1685, nr 88.
2) till II 13 a, refl.: lita l. förlita sig l. tro på (ngn l. ngt); äv. med obj. ersatt av prep.-förb. inledd av (pleonastiskt) till; jfr -förlita. (Vi) wele .. hafwa E(rs) F(urstlige) N(åde) warnat .. at E(rs Furstlige Nåde) sigh icke förmyckit Papisterne tilförtroor. Lundström LPGothus 1–2: Bil. 7 (i handl. fr. 1595). Hvar om iagh migh bättre till E. Excell:ce tillförtroor, än någon annan i verlden. HT 1896, s. 42 (1654). Wallin Rel. 1: 276 (1819, 1825).
Avledn. (†): tillförtrolig, adj. till -förtro 2: tillförlitlig. Lindestolpe SuurbrKrafft 61 (1712). —
(II 13 a) -FÖRTROGEN. [med anslutning till -förtro] (†) pålitlig, trogen; trofast; äv.: förtröstansfull. Höghlärde Domine præposite högt ährade, tillförtrogne och besÿnnerlige Gÿnnare. VDAkt. 1650, nr 66. Alles wåra samptelige bön och tillförtrogna begäran till Eders Högdtährewÿrdigheet. VDAkt. 1657, nr 317. VDAkt. 1677, nr 295.
Spalt T 1253 band 34, 2004