| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
-TRÄNGA. [fsv. tilþrängia] (†)
1) till II 1: framtränga, tränga på; äv. dels refl., dels bildl. (jfr 2), särsk. i fråga om (hotfullt) annalkande tid. G1R 26: 466 (1556). Schroderus Liv. 883 (1626; refl.). Althenstundh Novembris månadh tillträngde och för seglasen skuld längre eij war att töfwa. Gustaf II Adolf 299 (1627). Det tillträngande folket. Fahlcrantz Schiller Fiesko 65 (1821).
2) till II 9 (a): ansätta (ngn); bringa i trängt läge l. trångmål o. d.; i p. pr. i attributiv anv. stundom svårt att skilja från bildl. anv. av 1. Förmente och tilträngiende begäringer. RA I. 1: 524 (1547). The Christnas häär .. widh Donau Strömen i Vngern tämmelig tilträngd af Turckens macht, fann (ändå) .. wägen (till seger). Isogæus Segersk. 779 (c. 1700).
3) till II 10: behöva (ngt); äv. abs.; i pass. närmande sig l. övergående i dep.: behövas. Det som til statens afbetalning tiltränges. HC11H 11: 7 (1668). VDAkt. 1785, nr 328 (abs.). De förlamade och nödlidande krigsmän som underhåll tilltränga. KrigVAT 1849, s. 343. —
(II (5,) 13 a) -TRÖST. [fsv. tiltröst; jfr -trösta] (†) förtröstan; tillit. VgFmT I. 8–9: 80 (1538). —
(II 5) -TRÖSTA. [fsv. tiltrösta] (†) inge (ngn) förtröstan; äv. refl., dels: hysa förtröstan (nog) (att göra ngt), tilltro sig, dels (delvis med anslutning till till II 13 a): förtrösta l. (fast) förlita sig på (ngt) (jfr -förlita). Den högst Kongl(ige) Nåde .. tilltröstar oss än ytterligare wåre förrige beswär iterera. Löfgren TenngjH I. 1: Bil. 46 (i handl. fr. 1686). Ty tiltröster mig inför Eders faderliga högwördighet och Maxime Venerando Consistorio härigenom min aldra ödmiukaste bön och ansökning nedlägga. VDAkt. 1735, nr 62. Wi tilltrösta oss dess wissare, att Venerandum Consistorium gunstigt uptager wår ansökning. VDAkt. 1735, nr 169. —
(II 8 b α) -TUFSA, i sht förr äv. -TOFSA, -ning. eg.: förse (ngn l. ngt) med tofs(ar) o. d.; äv. (o. numera bl.): tufsa till (äv. bildl.: gå hårt åt o. d.); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: bragt i (något) oordnat l. ovårdat l. illa åtgånget skick; jfr -tafsa, -tuska, v.2 Det war andra, som blefwo rätt wäl tilltyffsade .. för det de woro så uslige, och ändå wågade komma i examen. Hwalström SpecPaid. 39 (1773). Et litet Fruntimmer är ej annat än et hufwud, tiltofsadt med fjädrar och blomster. SP 1779, nr 140, s. 1. Hattar med spetsar, tyll och blommor, .. mollblusar med brodyr och spetsar, allt opraktiskt, dyrbart och fult, tilltufsadt och söligt efter en dags användning. NDA 5 ⁄ 4 1913, s. 1. Nylén, som tar över en tilltufsad organisation efter den senaste tidens turbulens .. har med sig en del nya idéer. SDS 27 ⁄ 9 1996, s. A12. —
(II 11 b) -TUGG. mat(bit) som äts (ss. smakförhöjande komplement) till (alkoholhaltig) dryck (l. (mera tillf.) till annan (mer basal) mat, ss. bröd o. d.); i sht koll. Större och mindre bränwins-, öhl och swagdricksglas, samt bränwinsflaskor och det så kallade wanliga tilltugg af flera sorter liggande obetäckt på sina fat och tallrickar. Löwstädt BrLustig 16 (1826). Ett bröd, som de delat midt itu och hvarpå de lagt något ”tilltugg”. Lundberg-Nyblom Serao Luftsl. 2 (1892). Buffeten med de många likörflaskorna och de läckra tilltuggen försonar säkerligen mången polack med den jordiska tillvaron. GHT 1895, nr 292 B, s. 2. Suparna var inte av det mindre slaget precis .. och tilltugget var ju inte heller vardagsmat, så stämningen blev både hög och god. Järnbruksminn. 28 (1952). jfr smörgås-tilltugg. —
(II 8 b α) -TUKTA, -else (†, BEMalmström 2: 426 (c. 1860; konkretare)), -ning. (numera bl. tillf.) bringa (ngt l. ngn) i (fullt) tuktat skick, gm tuktande omdana l. bearbeta; förr äv. (delvis med anslutning till till II 9 (a)): läxa upp l. (klandrande) tillrättavisa (ngn). Sylvius Mornay 420 (1674). Folket smickras, Herrarne tilltuktas. Wieselgren SvSkL 3: 161 (1835). En temligen smal illa tilltuktad midtpelare. Brunius GotlK 2: 95 (1865). Affekter som inte tilltuktats av social pedagogik eller ömsesidighetshänsyn. Bengtsson Silv. 48 (1931). —
(II 5) -TUSKA, v.1 (†) anträffat bl. i p. pf.: som man har bytt till sig; jfr -byta. VDAkt. 1659, nr 365. —
(II 8 b α) -TUSKA, v.2 (numera mindre br.) tilltufsa (ngn l. ngt); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. En och annan (and) som redan fått en törn av isen – tilltuskade vingspetsar, en sned stjärt. DN(A) 10 ⁄ 1 1955, s. 9. —
-TVINGA. [fsv. tilthvinga]
1) (†) till II 1 (a): tvinga (ngt) på plats. Linc. B 3 c (1640). När det passade stycket i fogarna tilltwingas. König Mec. 149 (1752).
2) till II 5.
a) med tvingande medel förskaffa l. utverka (ngt) åt (ngn, i sht sig). Lindfors (1824). (Upprorsmännen) tilltvungo sig matvaror ur kronans och bergslagens magasiner. Malmström Hist. 3: 77 (1870). De svenska invandrarna hafva tilltvingat sig aktning med hufvud och händer. Person SvAmSt. 122 (1912).
b) (numera bl. mera tillf.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: tillkämpad. Rydberg Ath. 237 (1859). Utan ett ögonblicks tvekan, men med ett med möda tilltvingat lugn svarade jag. Adelborg BlåHav 137 (1934).
3) (†) till II 10: tvinga (ngn) till (ngt, i sht angivet med inf.-förb.). Om han bliffuer thill tuångith ath byggie .. så skier honom wåldh och oretth. TbLödöse 296 (1593). VDAkt. 1783, nr 41. —
(II 9) -TVÅLA, -ning. (eftertryckligt) tvåla in (ngn l. ngt); äv. (o. i sht, vard.) bildl.: tvåla till (särsk. (o. numera nästan bl.) i p. pf.). At jagh bordt bli .. / Tiltwålad, skurad, skrapt. Runius (SVS) 2: 90 (1711). De dierfwaste begabbare ha ock funnit sine öfwermän, som tiltwålat dem i ömkelig måtta. Dalin Arg. 2: 88 (1732, 1754). Vi lade oss till (med) stora påkar .. hvarmed vi ofta så tilltvålade ryssarne, att de gerna varit af med oss. Ennes C12krig. 2: 293 (i handl. fr. c. 1750). Så erbarmligt har jag aldrig hört någon bli tilltvålad som herr doktorn vid detta tillfälle, och det i närvaro af snart sagdt hela sitt stift. Crusenstolpe Tess. 2: 137 (1847). —
(II 5 (a)) -TYGA, v.1 [fsv. tiltygha] (†) överbevisa (ngn) om (ngt). Många swåra klagemål, them wederbörande wilia honom edeligen tiltyga. KyrkohÅ 1910, MoA. s. 102 (1686). —
(II 8 b α) -TYGA, v.2, -ning. styra ut (ngn l. ngt) (särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv.: utstyrsel); äv.: behandla (så l. så, särsk. illa), förfara l. gå till väga med, särsk. (o. numera bl.) med negativ innebörd: hantera l. gå åt illa l. våldsamt o. d., misshandla (äv. dels närmande sig bet.: synligt skada o. d., dels bildl., särsk. i fråga om debatt o. d.); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr -rätta, v., -stöka. Han var illa tilltygad i ansiktet. Kostelig tiltygning. Verelius Gothr. 32 (1664). Dhe illa tilltygade klosterporticer. Schück VittA 2: 378 (i handl. fr. 1670). Se hur mina neglickor äro tiltygade. Pilgren FigBröll. 62 (1785). Med fröjd och gamman läser jag Posttidningens rättmätiga tilltygande af Aftonbladet in Ungaricis. Hellberg Samtida 8: 125 (cit. fr. 1849). Med en slö kniv kan man tilltyga och förstöra en i övrigt fullgod vara. HandHantv. Hand. 7: 71 (1939). —
(II 7) -TÄCKA, -ning. (numera mindre br.) täcka (över l. för) (ngt), skyla l. hölja över; äv. bildl., särsk. i fråga om fel l. synd o. d. Thet är, (att Gud) alla hans synder tilteckte. PErici Musæus 2: 149 a (1582). Nu hade och dheras elliest lijksom fängzlade fruentimber permission att gå ut, men dock med tilltächte ansichten. KKD 5: 75 (1710). Den uppgräfna Potatoes .. tilltäckes med ett tunnt lag Långhalm. DA 1808, nr 21, s. 1. SAOL (1973).
Spalt T 1432 band 34, 2004