| Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TIMLIG tim3lig2, adj.; adv. = (†, ChristOrdn. C 2 a (1602), Ps. 1819, 194: 4), -A (†, LPetri Jes. 17: 11 (1568), Schenberg (1747)), -AN (†, G1R 4: 63 (1527)), -EN (OxBr. 12: 410 (1626) osv.), -T (Möller (1790) osv.); förr äv. TIMMELIG.
1) (†) som sker l. inträffar l. utförs vid lämplig l. läglig l. rätt tidpunkt l. när det behövs; äv. närmande sig l. övergående i bet.: som sker osv. i god tid. G1R 4: 63 (1527). Tu skalt timliga lata tijn planto wexa och bitijdha lata tijn sädh vpgå. LPetri Jes. 17: 11 (1568). Med flitigt dikande, djupt och timeligt körande, har jag altid ägt den lyckan, att hafva så häfdad åker, att (osv.). VetAH 1782, s. 186.
2) som har avseende på l. sammanhänger med l. hör till den tidsbundna tillvaron på jorden, jordisk; särsk. dels: som hänför sig till l. angår människans yttre livsbetingelser l. fysiska behov l. som sammanhänger med l. har avseende på det lekamliga hos människan, dels i uttrycklig motsättning till det andliga l. själsliga; äv. närmande sig l. övergående i bet.: konkret, substantiell, faktisk.; förr särsk. i uttr. (ut)i timlig måtto, se MÅTTA, sbst.2 5 a. 1Kor. 6: 3 (NT 1526). Uti timeligh motto är Sysslomannens plichtiga embete at wårda, sköta och rekenskap göra för all Hospitalens inkomst och utgift. KOF II. 1: 476 (1659). At mennisko-naturen .. gerna velat missbruka Andelig myndighet til Timeligt välde, har .. varit des siukdom i alla tider. Schönberg Bref 1: 66 (1777). De timliga qvarlefvorna af hans varelse. Atterbom Minnest. 2: 325 (1824). Har en gång det jordiska och timeliga blifvit oss det vigtigaste, så är det fåfängt att hoppas något lugn för ett menskligt sinne. Tegnér (WB) 5: 290 (1825). I alla tider har det stora flertalet af människor haft knappt om medel att tillfredsställa sina timliga behof och .. måst äta sitt bröd i sitt anletes svett. EkonS 1: 440 (1894). At mänskligt liv hade värden som voro upplyfta över den timliga tillvaron .. det var han nu övertygad om. Hallström Händ. 241 (1927). (Han) håller två kuvert i handen, de timliga bevisen på hans utmärkelser. SvD 2 ⁄ 9 1997, s. 15. — jfr O-TIMLIG. — särsk. (i sht i högre stil)
a) i sådana uttr. som (den) timlig(a) död(en), om upphörandet av människans fysiska tillvaro på jorden, lekamlig död. Leuchowius Zader 5 (1620). Han faller när Han wil, så kann Hann rättlig stå, / Ok genom timlig dödh, til äwigt Lijff ingå. Lucidor (SVS) 354 (1673; uppl. 1997). Birgitta blev helgon och ett helgons intressanta historia brukar börja med den timliga döden. GbgP 22 ⁄ 12 2002, s. 42.
b) i fråga om (ngns) jordisk(a) levnad; särsk. i substantivisk anv., särsk. i sådana uttr. som lämna (förr äv. kvittera) det timliga, dö. FörsprRom. 3 a (NT 1526). När nu Edward Bekiännaren hade quitterat thet timmeliga. Brask Pufendorf Hist. 112 (1680). Gif, at jag öfwer detta timmeliga, hwarken må wara sorgsen eller glad. Frese AndelD 24 (1724, 1726). Hwad skulle ock för öfrigt detta timmeliga lifwet wara utom Jesum? Nohrborg 73 (c. 1765). Annars ser det ut, som om skalden så småningom funnit sig ganska bra till rätta med detta timliga. Fjelner TypText. 60 (1929). Några veckor senare lämnade han det timliga. Alfvén 1Sats. 100 (1946).
c) som enligt naturens ordning existerar l. är för handen l. pågår o. d. endast en tid, förgänglig, ändlig; särsk. motsatt: evig (jfr slutet); äv. närmande sig l. övergående i bet.: (snart) övergående, tillfällig. För ty the ting som synas, the äro timelighen, men the som icke synas the äro ewigh. 2Kor. 4: 18 (NT 1526). Then Timelighe eller Förgänglighe Tijdhen är then, som hafuer bådhe begynnelse och enda, och then samme är i alle Naturlighe ting, som födhas och affalla, och hafua sin Rörelse. Forsius Phys. 56 (1611). Wår bedröfwelse, Kære Bror, ær timmelig och Lætt. Lidén FörtrBr. 261 (1775). Att återföra allt timeligt, vilkoradt och förgängligt till ett evigt absolut och oförgängligt. Biberg 1: 138 (c. 1814). Korta äro människornas vägar, / timligt är deras verk. Rundt Ön 23 (1931). (Jesus) visste att någon lycka inte kunde förväntas i denna timliga värld, han pekade ut en annan. Pleijel Fungi 66 (1993). — särsk. i förb. med evig för att beteckna ngt som avser l. tillhör såväl människans jordiska tillvaro som livet efter döden. (Gud) giffuer menniskonar för sådana gerningar och lydno, som Gudi beuijsas, både Ewigh och timeligh löön. KOF 1: 190 (1575). Den högsta Dygd, hvarpå beror / All timmelig och evig lycka. Kellgren (SVS) 2: 343 (1792). Han lovade oss alla timliga och eviga straff, om vi inte lydde. Göth KnektBönd. 89 (1924).
3) (†) som pågår l. är för handen en tid; ss. adv. äv.: i varje stund l. jämt o. ständigt. Ståhle VersVasat. 123 (i handl. fr. 1610). Timmeligh, (dvs.) som wahrar en tijd. Linc. Gggg 1 b (1640). Ty utaf dem, som präktigt gå, / Och timlig för sin Spegel stå, / Fins ingen uti Femton Skock, / Som aktar Sy-Skrijn, eller Rock. Lucidor (SVS) 417 (1674; uppl. 1997).
Spalt T 1501 band 34, 2005