Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TINNE tin3e2, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (GripshR 1539, s. 15, osv.) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. tinna, Brahe Oec. 141 (c. 1580; uppl. 1971)); förr äv. TINNA, sbst.2, r. l. f.; pl. -or (InventTillberga 21 ⁄ 4 (1594: ierntinnor)) l. -er (se ovan).
(†, utom i a) på redskap l. verktyg o. d.: utskjutande (spetsig) (smal l. kort) ofta stavformig del av trä l. järn o. d.
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (var o. en av) de (vid skaft fastsatta) mer l. mindre (kloliknande) långsmala utstickande delarna på redskap (tjänande till att fånga l. (vid förflyttning) hålla fast l. bearbeta l. reda ut l. ordna ngt), pinne (se d. o. 1 a ϑ); särsk. i pl., sammanfattande, om hel uppsättning av radställda sådana delar. Förwares wårårder, harfuer och tillsees om Tinnerne. Brahe Oec. 141 (c. 1580; uppl. 1971). (Bonden) vardt .. af Ryssar med en Häkla på låret slagen, så tinnarna gingo diupt i köttet. UrFinlH 288 (1790). Att ur borsten blod sågs drypa, / Nedrann röd från kammens tinnar. Collan Kalev. 1: 202 (1864). Klockbacken var nu en gräslinda .. der stundom en benknota fastnade mellan räfsans tinnar. Topelius Vint. II. 2: 92 (1882). Tinnarna på (ål)harkan rev sönder tångbuskarna. Månsson Rättf. 1: 196 (1916). Järngreparna äro ganska sena, något som även antydes av att äldre former med tre tinnar äro okända. Gruddbo 279 (1938). jfr HARV-, HÄCKEL-, JÄRN-, KAM-, RÄFS-, SILVER-TINNE m. fl.
c) i utvidgad anv., om (var o. en av) de smala delar i en vävsked mellan vilka varptråd trädes, rör (se RÖR, sbst.3 2 b δ). Ödmann MPark 284 (1800).
Spalt T 1575 band 34, 2005