| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HARV har4v, sbst.1, r. l. f. (Lind (1749) osv.) (m. Möller (1790), Meurman (1846)); best. -en; pl. -ar (G1R 1: 175 (1523: iærn harfwar) osv.) ((†) -rar Scherping Cober 2: 205 (1737); -er Brahe Oec. 101 (1581)); äv. (numera bl. i vissa trakter, i bet. 1) HÄRV hær4v, sbst.1, r. l. f.; best. -en; pl. -ar (Schroderus Comenius 418 (1639) osv.) ((†) -er Månsson Trääg. 19 (1643)).
1) kratta, räfsa; dels (förr) om redskap av grövre konstruktion, avsett till jordens bearbetning efter svedjande (svedjekratta; jfr 2) l. till sammankrattande av kol ur kolmila o. d.; jfr HARKA, sbst.1 1, o. HARKLA, sbst.; dels (numera bl., i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om redskap av smäckrare konstruktion: (hö)räfsa. VocLib. avd. 38 (c. 1580). Månsson Trääg. 19 (1643). Härfven eller (hö-)räfsan .. har ett skaft .. af 12 qvarters längd, samt kammen eller harf-hufvudet 24 à 27 tum, med 15 à 17 stycken 3 1/2 tums långa pinnar. LBÄ 44—50: 271 (1801). Uhr Koln. 37 (1814). Härfvarne, nymålade i regnbågsfärger, hade .. (flickorna vid slåttern) medfört sjelfva. Strindberg Hems. 72 (1887). Östergren (1928: Härv; angivet ss. ”landsdelsord”). — jfr RÄFS-, TRÄDGÅRDS-HARV samt ÄNGS-HÄRV.
2) benämning på ett i sht till jordens bearbetning vid sådd avsett, vanl. av dragdjur över marken framsläpat jordbruksredskap med nedåtriktade spetsiga delar som nedtränga i jorden; i äldre tid förfärdigat av en trädstam med kvarsittande ris l. kvistar, senare bestående av en träram med tvärslåar o. däri fästa spetsiga pinnar l. taggar av trä l. järn, numera vanl. av järn l. stål o. i sina huvuddrag påminnande om sist beskrivna typ men föreliggande i ett stort antal olika former (med styva l. fjädrande ”pinnar”, med roterande arbetsdelar osv.). VarRerV 43 (1538); möjl. till 1. Harf af trä medh ledhar och tinnor (möjl. att läsa: tinnar) som lösa äro. Bureus Suml. 78 (c. 1600; rättat efter hskr.). Gadd Landtsk. 3: 142 (1777). Harfvar äro i första rummet afsedda för luckring och jämnande af jorden, men användas på samma gång äfven som myllningsredskap och till ogräsets förstörande. LB 4: 194 (1905). LmUppslB (1923). — jfr BILL-, BJÖRN-, DIAGONAL-, DISK(US)-, DJUP-, DRILL-, FINN-, FJÄDER-, GÅSFOT(S)-, HJUL-, HÄST-, JÄRN-, KEDJE-, KLO-, KLÖS-, KNIV-, KROK(PINN)-, KVIST-, LED-, MULL-, MYLL-, OGRÄS-, PINN-, RIS-, ROMBOIDAL-, RULL-, RÄT-, PINN-, SICKSACK-, SKORP-, SKYFFEL-, SLADD-, SLÄT-, SPAD-, SPIRAL-, STOCK-, SVEDJE-, SVENSK-, TALLRIKS-, TISTEL-, TRÄ-, TRÄPINN-, TÖRN-, YT-, ÅKER-, ÄNGS-HARV m. fl.
3) (förr) bef. inrättning liknande en harv (i bet. 2) vilken med spetsarna uppåt lades på marken för att tjäna ss. stormhinder. Rålamb 8: 57 (1691).
4) (i folkl. språk, numera knappast br.) om en i födslodelarna hos dräktiga kor uppträdande sjukdom som yttrar sig i svårighet att framföda (kalven o. i sht) efterbörden, vars om en harv påminnande utseende ansågs bero på att kon under dräktigheten ätit gräs gm öppningarna i en harv. IErici Colerus 2: 9 (c. 1645). Dahlman Reddej. 58 (1743). BtSödKultH 5: 105 (1884).
-BRAND. [senare leden eg. samma ord som BRAND, sbst.3] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) = -TRÄ. VetAH 1796, s. 278. 4GbgVSH V—VI. 4: 6 (1903). —
-BÅL, r. l. m. [jfr sv. dial. harvbål, av trä gjort överrede i harv] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -TRÄ; jfr BÅL, sbst.1 2. LAHT 1893, s. 223. jfr VetAH 1767, s. 183. —
-DRAG. landt.
1) (vart särskilt) överfarande av ett jordstycke med harv; äv. konkret, om så bred remsa av jorden som harvas gm ett ”harvdrag”. (Man) körer .. fram öfver åkern, så at harfdragen passas väl til hvarandra, som spåren efter bakhjulen utmärka. VetAH 1749, s. 301. LB 1: 175 (1899).
2) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) draginrättning l. dragtyg (skaklar o. d.) för harv. BoupptVäxjö 1833. Eneström Finv. 75 (1910). —
-FÅRA, r. l. f., förr äv. -FÅR, r. l. f. (harv- 1840 osv. harve- 1750) (mindre br.) av harvpinne vid harvning bildad liten fåra. Kolmodin QvSp. 2: 98 (1750). LB 1: 187 (1899). —
(1) -KAM. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) räfshuvud. HushBibl. 1757, s. 85. Modin GTåsjö 240 (1916). —
-KROK. (mindre br.) krok som användes till att haka fast en harv vid skaklarna l. till att förbinda två (samtidigt använda) harvar; jfr -HAKE, -TÅG. LBÄ 44—50: 250 (1801). Auerbach (1909). —
-KÄLKE. (harv- 1881. harve- c. 1609) [fsv. harva kælke, harvu kialki] (förr) kälke l. släde varpå harv forslades till l. från en åker. Lagförsl. 236 (c. 1609). —
-LIKNANDE, p. adj. —
-LÄGGA. (harv- 1868. harve- 1731) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) harva (åker), i sht efter sådden. Ullenius RerVarQuinquag. 34 (1731). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 114 (1868). —
-PINNE. (harv- 1690 osv. harve- 1737—1757)
1) (numera bl. i vissa trakter, i sht bygdemålsfärgat) till 1: räfspinne. Dahlman Humleg. 50 (1748). Ström Skogsh. 85 (1830: härfpinnar, pl.); möjl. till 2.
2) till 2: var särskild av de på undre sidan av en harv fastsatta, förr ofta av trä, numera bl. av järn (stål) gjorda pinnar varmed jorden sönderdelas, ogräs uppryckes osv. Rålamb 13: 96 (1690: Harfpinnor). Gadd Landtsk. 3: 146 (1777). LB 1: 174 (1899). —
-PÅLE. [jfr fr. pieux en herses] (†) bef. om små, i bägge ändar tillspetsade pålar som slås ned i marken till olika höjd för att tjäna ss. stormhinder: ”små pålar”; jfr HARV, sbst.1 3. Hazelius Bef. 103 (1836, 1857). —
(1) -SKAFT. (numera bl. i vissa trakter, i sht bygdemålsfärgat) skaft på höräfsa. Lind (1749; under harcken-stiel). 1NJA 1902, Utslag s. 32. —
-SKIDA, r. l. f. (†) ”harvslå” (i sht om den längst framtill l. längst baktill sittande). VetAH 1767, s. 183. Heinrich (1814). —
-SLÅ, r. l. f. (numera föga br.) i överredet av harv ingående tvärslå (vari pinnarna äro fästa). VetAH 1749, s. 297. Sundén (1885). —
-STRÅK. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) harvdrag (se d. o. 1). Wallerius Åkerbr. 320 (1778). LfF 1836, 2: 91. jfr Landsm. XVIII. 6: 29 (1901). —
-TINNE. (harv- 1727—1893. harve- 1656—1712. harvo- 1681) [fsv. harvu tindi, i bet. 2] Freund Alm. 1656, s. 13.
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2: (tillspetsad) harvpinne (se d. o. 2). Verelius 256 (1681). Lundell (1893). —
-TJÄL l. -TJÖL, n. (-tjäl 1752—1756. -tjöl (-kö)l 1740—1756. -kärl 1861) [sv. dial. harvtjäl o. d.] (†) i harv av äldre konstruktion: av trä gjort överrede. BoupptRasbo 1740. Brauner Åker 30 (1752: harf-tjälet, best.). Arrhenius Jordbr. 3: 351 (1861). —
-TRÄ, sbst.1 (sbst.2 se HÄRV-TRÄ). (mindre br.) i harv av ngt äldre konstruktion: vart särskilt av de längsgående trästycken i överredet på vilka tvärslåarna (”harvslåarna”) äro fästade. Wallerius Alm. 1714, s. 39. LAHT 1893, s. 222. —
-TRÄD, sbst.1 (sbst.2 se HÄRV-TRÄD). (†) = -TRÄ. Lundequist Landtbr. 105 (1840). Arrhenius Jordbr. 3: 351 (1861). —
-TÅG l. -TÅGA, r. l. f., l. -TÅGE? (harv- 1529 (: twäbetes hartogher)—1781. harve- 1675) (†) ögla (öglor) l. länk(ar) varmed en harv fästes vid skaklarna; jfr -KROK. BoupptSthm 1678, s. 1074 a (1675). PWäsström i PhysSH 1: 186 (1781). jfr TVEBETTS-HARVTÅGER, pl.
B (†): HARVE-FÅRA, -KÄLKE, -LÄGGA, -PINNE, -TINNE, -TÅGE, se A.
C (†): HARVO-TINNE, se A.
Spalt H 482 band 11, 1930