| Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TISSEL tis4el, sbst.1, n.; best. tisslet.
1) motsv. TISSLA 1: verksamheten att tissla; förhållandet att det tisslas; tassel; särsk. (o. i sht) i det pleonastiska och allittererande uttr. tissel och tassel, viskningar, hemlighetsmakeri; jfr TISSELTASSEL, sbst.2 1. Sahlstedt (1773). Heurlin hade alltid mycket tissel och tassel med honom. Liljecrona RiksdKul. 382 (1840). Ingeborgs smilande ansikte tycktes ge Elida bud om det tissel, man fört om henne och Villgott. Browallius Elida 292 (1938). Utanför källaren väntade vi på gubben under ett tissel och tassel. Nilsson HistFärs 86 (1940). Två knektar i snack med varandra där nere, de blängde uppåt; inget tissel, sköt sysslan i stället! Arnér Finnas 107 (1961). Han kände sig uttittad, tyckte sig höra tissel och tassel bakom ryggen. Expressen 10 ⁄ 6 2000, s. 56.
2) (numera bl. mera tillf.) motsv. TISSLA 2: (mjukt l. svagt) prasslande l. porlande ljud; jfr TASSEL 2, TISSELTASSEL, sbst.2 2. Och trädet är med på vad som helst, / när lövverkets tissel mal. Fjelner Typ. 76 (1921). Vi höra ett svagt tissel från strilande vatten. Boberg RännBjörn 19 (1946).
Spalt T 1616 band 34, 2005