| Publicerad 2003 | Lämna synpunkter |
TASSEL tas4el, n.; best. tasslet.
1) motsv. TASSLA 1: verksamheten att tassla; förhållandet att det tasslas; äv. koll.: (ljud av) viskningar; äv. om (gm tasslande förmedlat) skvaller (se SKVALLER, sbst.3 1) o. d. Lind (1749). Det sårande tasslet i salongerna. Andersson PolismAnt. 1: 110 (1867). Trappslickeri, smicker och tassel äro honom motbjudande. SvD(A) 7 ⁄ 7 1931, s. 8. Vilket tassel gick det bland manskapet? Kjellgren Smar. 72 (1939). Till sist blir det tyst i barnkammaren efter åtskilligt tassel. DN 1 ⁄ 4 1969, s. 6. — särsk. i uttr. tissel och tassel, se TISSEL, tissel tassel, se TISSELTASSEL.
2) (numera föga br.) motsv. TASSLA 2: (mjukt l. svagt) prasslande ljud. Med sakta tassel / ett nattdjur skrider. Hansson Nott. 40 (1885). (Löven) snudda .. mot de många grannarne med ett lätt tassel. Santesson Sv. 77 (1887). Sjöberg 2FridaB 98 (1929).
Spalt T 531 band 34, 2003