Publicerad 2005   Lämna synpunkter
TJÅVA ɟå3va2, v. -ade.
Ordformer
(förr äv. -fv-)
Etymologi
[sv. dial. tjåva, famla, treva, känna sig för; sannol. urspr. ljudhärmande l. ljudmålande]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) treva; fingra; tafsa; särsk. i förb. med rumsadverbial inlett av . Så kommer där ett troll .. / och tjåfvar och tar på min fattiga kropp. Fröding NDikt. 32 (1894). Det är ”nice” och ”beautiful” och ”marvellos” alltihop (på utställningen) och man tjåvar på föremålen med smutsiga fingrar. Form 1939, Omsl. s. 82. Aldrig, aldrig; och han förstod det, för hon hade sagt honom att hon älskade en annan. Ändå lät han inte bli henne: kladdade och tjåvade. Och hon hade fullt sjå att värja sig. Arnér Kämpe 111 (1976).

 

Spalt T 1737 band 34, 2005

Webbansvarig