Publicerad 2005   Lämna synpunkter
TJÄLLRA ɟäl3ra2, r. l. f. l. m. (VDAkt. 1663, F III 7 (: HörneKiäldran), SvLantmät. 2: 77 (1928: tjäldror, pl.)) ((†) n. VDAkt. 1734, F III 7); best. -an (ss. n. -et); pl. -or (VDAkt. 1674, nr 215 (1661), SvLantmät. 2: 77 (1928)) ((†) -ar Phrygius Föret. 39 (1620), LandtmFörordn. 172 (1765)).
Ordformer
(kjäldra (ki-, kä-, -ll-) 1661 (: kiäldror, pl.)–1765. kjälra (ki-, kie-, kä-, -ll-) 1649–1926. tieldra 1773. tjällra (ti-, -l-, -ld-) 1554 osv.)
Etymologi
[fsv. tiäldra, sv. dial. tjällra; jfr fvn. tjalga, tunn kvist, lång arm (motsv. feng. telga, kvist); sannol. till roten i TÄLJA. — Jfr TJÄLLRA, v.]
(förr) råmärke; äv. om gränssten; äv. i utvidgad anv., om gräns. Ther udti är stondendes en tiäldra. HSH 29: 68 (1554). Wij alle som Byggia och Boo innan Swea och Götha tiälrar. Phrygius Föret. 39 (1620). Effter någa raansakningh och kiälrors skiliande. VDAkt. 1674, nr 215 (1661). Då icke några Källror finnas, torde .. den bäck, som framflyter genom Ängen utgöra rätta skiljomärket. VDAkt. 1793, nr 391. Enligt Västgötalagen skulle råmärkena, där kallade tjäldror, bestå av tre stenar, en vilande på de andra. SvLantmät. 2: 77 (1928). — jfr HORNE-, HÖRN-TJÄLLRA.

 

Spalt T 1747 band 34, 2005

Webbansvarig