| Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TJÄNIS ɟä4nis, äv. ɟe4nis, l. TJENIS ɟe4nis, oböjl. adj.
(vard.) i predikativ anv.: som står i (nära) vänskapligt l. förtroligt förhållande (till ngn) (eg.: så nära att man kan hälsa den andre med ett informellt ”tjänis”); särsk. (o. vanl.) med bestämning inledd av med vars rektion anger föremålet för vänskapen. Rätt snart blev han bror och tjänis med Thor. Fjelner TypStämn. 25 (1925). Glad, talför och tjenis med hela världen. SvD(A) 6 ⁄ 7 1933, s. 6. Hon verka ju vara tjänis med dej, sa Andy överraskad. Wiesler BlåLykt. 14 (1950). Man var inte riktigt ”tjenis” med kollegerna, förrän man hade bjudit på ”nubben”. Typografminn. 24 (1952). Han var lycklig över att hans majestät så tydligt hade markerat, hur tjänis de var. Gustaf-Janson SommVind 153 (1970).
Spalt T 1767 band 34, 2005