Publicerad 2008 | Lämna synpunkter |
TRYGA try3ga2 l. TRUGA trɯ3ga2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. (i bet. 1) TRYG, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) enkel snösko (se d. o. 2); äv. dels: sumpsko (jfr MAD-SKO), dels om form l. slag av snösko avsedd för djur (i sht häst); jfr SKAR-BÅGE, TRAMPA, sbst. 1. Kiellberg KonstnHandtv. Hofsl. 9 (1753). För att inte hästarna skola sjunka ned i den djupa snön, sätter man på dem ”trygor”, en sorts stora snöskor, som äro gjorda av en träbåge och vidjor. Sandström NatArb. 2: 135 (1910). Då fick Mats se, att far hans gick mitt i myren med trygor på fötterna och plöjde. Väring Vint. 59 (1927). Trugor, det var de primitiva snöskor som dalkarlarna gjorde åt sig för fyra hundra år sen när snön låg riktigt djup. DN 25 ⁄ 2 1968, Söndagsbil. s. 1. — jfr HÄST-TRYGA.
2) (numera bl. i formen truga) i sht sport. kringla l. trissa (se TRISSA, sbst. 1 e) på skidstav. VL 2 ⁄ 11 1894, s. 2. Pertula .. visste, att han knappt skönjde trugan på sin utsträckta skidstaf för yrsnön. Berg Sjöf. 61 (1910). (Skidåkaren P. Elofsson) har sparat gram genom att slipa ner trugorna på stavarna. Expressen 21 ⁄ 2 2001, Sport s. 11. — jfr ROTTING-, SKIDSTAVS-TRUGA.
Spalt T 2778 band 35, 2008