Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TURUMA tω4rωma, äv. 302 (tu`ruma Weste (1807)), förr äv. TURUNMA l. TURKOMA, r. l. f.; best. -n; pl. = (CAEhrensvärd Brev 1: 190 (1789) osv.) ((†) -r CAEhrensvärd Brev 1: 190 (1789), Platen SvFörsv. 57 (1828)).
Ordformer
(turkoma (-ck-, -mm-) 1854–1920. turoma 1810. turuma (-rr-) 1789 osv. turunma (-aa) 1788–1954)
Etymologi
[av fin. TURUNMAA, namn på Åboland; med avseende på benämningsgrunden se HEMMEMA, POJAMA; formen turkoma är bildad med anslutning till fin. TURKU, Åbo]
(förr) om till arméns flotta hörande (av skeppsbyggmästaren F. H. af Chapman på 1760-talet konstruerat o.) för såväl segling som rodd avsett fregattliknande skärgårdsfartyg; jfr HEMMEMA, SKÄRGÅRDS-FREGATT. ReglArméenFl. 1788, s. 95. En turuma 126 fot lång, med Polack-tackling, 3 master, 24 kanoner och 16 nickor. HA 5: 133 (1876). För arméns flotta i Finland .. bestämdes .. 1770, att den skulle fördelas på två divisioner, vardera omfattande tre turuma, en udema (osv.). SvFlH 2: 282 (1943).

 

Spalt T 3241 band 35, 2009

Webbansvarig