| Publicerad 2009 | Lämna synpunkter |
TUTA tɯ3ta2, sbst.1, äv. TYTA ty3ta2, sbst.3 r. l. f.; best. -n; pl. -or (Sahlstedt (1773) osv.) ((†) -er Linné Skr. 5: 74 (1732: lädertuter)).
om ngt avlångt o. rörformigt l. spetsigt o. utstående (med mynning) (jfr TUT, sbst.1); numera i sht om hylsformat skyddande hölje (att trä över ngt, särsk. finger); förr äv. dels om spole med garn, dels om förvarings- l. transportkärl, ss. strut l. korg; äv. (i sht bygdemålsfärgat): mun, särsk. i uttr. hålla tytan, hålla tyst (jfr HÅLLA, v.1 1 m); ss. senare led i ssgrna SKVALLER-, SOV-, SÖMN-TUTA äv. metonymiskt om person. Broocman Hush. 4: 47 (1736). Förr än Brölloppet står, går Bruden, i följe med en hustru af närmaste slägten, omkring i byarne, med hwar sin Tuta, (Näfwer-korgar, mycket wäl utzirade) deruti de samla till bohag. Hülphers Dal. 273 (1762). Herrn sätter väl tutan på (trä)benet, innan herrn går in, för sanningen att säga, jag har nyligen lagt nytt golf. Blanche FlStadsg. 246 (1847). Det är lögn för kärngen att hålla tytan. Landsm. 1: 619 (1880). Karda ull och spola tutor till väfven. Hedenstierna Jönsson 16 (1894). Det var .. så att han .. hade gått med högra pekfingret i en skinntuta. Nu hade han .. tagit tutan av sig. Ahlin GillGång 138 (1958). Så viker man över knappt hälften av brödet. Och rullar ihop till en tyta. ICAKurir. 1982, nr 25–26, s. 18. — jfr HANDSK-, LÄDER-, NAV-, PAPPERS-, SKINN-, SPOL-TUTA m. fl.
Spalt T 3255 band 35, 2009