Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TYMPF, r. l. m.; pl. =.
Ordformer
(timf 1703 (pl.)–c. 1710. timpf 1740 (pl.). tymf 1702 (pl.)–c. 1755 (pl.). tympf 1730–1761)
Etymologi
[liksom d. tympf, t. timpf, av pol. tymf, till namnet på den i Polen under 1600-talet verksamme myntmästaren A. Tympf]
(†) om polskt mynt (av ringa värde); jfr ORT, sbst.2 1. HH 24: 41 (1702). En Bagare, som för en Tympf icke welat sälja bröd til en Soldat, har af honom blifwit ihjälstucken. NSvMerc. 1761, s. 312.

 

Spalt T 3460 band 35, 2009

Webbansvarig