Publicerad 2010   Lämna synpunkter
TÄRNING tæ3rniŋ2, sbst.4, r.; best. -en, pl. -ar.
Etymologi
[möjl. utvidgad anv. av TÄRNING, sbst.3 (i bet. 3)]
(förr) om en i botten av skänk (se SKÄNK, sbst.2 7) insatt anordning (delvis) av tegel (l. annat eldfast material) o. försedd med hål vari en stoppare (se d. o. II 1) var inpassad o. varigenom smält metall kunde avtappas när stopparen avlägsnats. (Vid martingjutning) behöfvas icke de täta stoppningarne med åtföljande gnidning af stoppare och tärning emot hvar andra, hvilken är så vanlig vid tappning af bessemerjern. JernkA 1881, s. 481. Jag har för öfrigt i utlandet aldrig sett någon så god tätning vid tärningen, att ej spillning egt rum vid skänkens förande mellan kokillerna. JernkA 1886, s. 233. Vid förnyade arbeten med apparaten kommer stålet att tappas på vanligt sätt, genom en ”tärning” i skänkens botten. JernkA 1899, s. 340. Tärningar: grafit-, till gjutskänkar. VaruhbTulltaxa 1: 375 (1931).
Ssg: TÄRNINGS-HÅL. (†) hål i tärning varigenom tappning (se tappa, v.1 1 d) kan ske. Att medelst spett rengöra tärningshålet. JernkA 1882, s. 373. (Skänken) föres så att dess tärningshål kommer öfver ugnsrännan, hvarefter stålet åter i ugnen intappas. JernkA 1894, s. 367.

 

Spalt T 3671 band 36, 2010

Webbansvarig