Publicerad 2010   Lämna synpunkter
TÄVA tä3va2, f. l. r.; best. -an; pl. -or (Forsius Fosz 498 (1621), Lundell (1893)) l. -er (Iduna 9: 88 (1822)).
Ordformer
(tiva 1702. täva (-f-, -ff-, -ffu-, -ffv-, -ffw-, -fu-, -fv-, -fw-, -u-, -w-) 1538 osv.)
Etymologi
[fsv. täva; liksom fd., d. tæve, nor. teve av mlt. teve; motsv. mnl. teve (nl. teef), feng. tife; av ovisst ursprung. — Jfr TÄFSA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tik; äv. dels ss. skymflig l. nedsättande benämning på l. tillmäle till kvinna, dels om liten flicka; jfr HYNDA. VarRerV 52 (1538). Till Henrick Tysk, att han förskaffer ifrå Lifflandt en hundh och en täffva. G1R 26: 492 (1556). När han bortreesa skulle .. Slepte han ther williandes een stoor Täfwa på Landet, som full war medh Hwalpar. Kiöping Resa 5 (1667). (Stadsläkaren) talar .. om en liten Täfwa som der på Orten utaff en Hustru föddes. Hoorn Jordg. 1: 120 (1697). At Hustru Jngeborg .. kom(m)it in och sagt till Britta, du sitter rätt wacker du horeslid, hora, täfwa och tiufkona. VRP 2 ⁄ 5 1737. En tik kallades allmänt täva (i Ydredialekten). ÖgCorr. 21 ⁄ 10 1968, s. 5. — jfr HORE-, RALLE-, SKÄLLE-TÄVA.

 

Spalt T 3692 band 36, 2010

Webbansvarig