| Publicerad 2011 | Lämna synpunkter |
UNDRA un3dra2, v. -ade ((†) pr. sg. under Carl XII Bref 259 (1704)); l. UNDRAS un3dras2, v. dep.; vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
1) († utom i b o. avledn. UNDRAN) förundras l. förvånas över (ngt); anse (ngt) besynnerligt l. överraskande; särsk. (o. i sht) med obj. bestående av att-sats; äv. opers., dels med indirekt person- obj., dels i uttr. det är till undra, det är förvånande; äv. abs.; ngn gg äv. med personobj., övergående i bet.: beundra (ngn). The som plägha fara til siöös, tala myckit om hans (dvs. Guds) fahrligheet, så at när wij slijckt höre, vndre wij stoorligha. LPetri Sir. 43: 26 (1561). Mig undrar jag smälter icke af tår, / För all den sorg jag deraf fick. Carl IX Rimchr. 47 (c. 1600). Det är till vndra att .. Biskopen talar så mycket om .. trullkonster. BraheBrevväxl. II. 1: 211 (1662). Derföre undrar iag intet hennes stora mod. Dalin Arg. 29: 7 (1733, 1754). Stolt föraktar en arm, sig sjelfwan uphöjer och undrar. Nicander KonStyr. 6 (1760). Han kom, och undrade at se / I brudstoln en så vacker flicka / Bredvid en solbränd Skeppare. Lenngren (SVS) 2: 94 (1793). Att hans försök misslyckats, kan man ej undra. Franzén Minnest. 3: 355 (1838). 3SAH 6: 144 (1891). — jfr FULL-, FÖR-UNDRA. — särsk.
a) (†) i p. pr. i gerundivisk anv., i sådana uttr. som det är inte l. mycket o. d. undrande(s), det är inte osv. förvånande, det är till undrande(s), det är förvånande (jfr TILL I 14 b γ). Såå är thet nw intit vndrande ath thet welle och herradöme som menniskian haffde öffwer alla foghlar fiskar diwr och annor creatur, är nw wordit ganscha litith. OPetri 1: 9 (1526). Thetta må nu således nogh wara sagdt om thetta spectakel, hwilket om så i sanning sigh haffuer tildragit, är thet myckit vndrande. Petreius Beskr. 2: 188 (1614). Uthi det stilla Hafwet, som warder kallat del Zur, (det till undrandes är,) löper ingen synnerlig Strööm uth. Amer. 4 (1675).
b) (fullt br.) i förb. med på (förr äv. uppå) (jfr 2), särsk. i sådana uttr. som undra på ngt l. ngn, förvånas l. förundras l. häpna över ngt l. ngn; numera i sht negerat l. imperativiskt (se särsk. slutet), särsk. i sådana uttr. som det är inte att undra på, det är inget att förvånas över, det är inte (så) konstigt; förr äv. i uttr. undra på ngn att denne, förvånas osv. över att ngn. Fadhren älskar sonnen och wijsar honom thet han gör, och wardher än wijsandes honom större wärk än thenna äro, ath j skolen vndra ther vppå. Joh. 5: 20 (NT 1526). Hoo kan til fyllest vndra ther vppå, at sådana argheet och ondzska, skulle nogon tijd kunna vpfinnas. OPetri 4: 386 (1539). Seden sade Göstaf Banner, Jag vndrar på Grefwen at han will sådant begära af Oss. RARP 3: 215 (1642). Främande Nationer undra på att i Suerje gå mannfolck ok qwinfolk i bastugu. Columbus MålRoo 3 (c. 1678). På enfaldigt och olärdt folck kan man icke så mykit undra, som på lärdt folck. Swedberg Gr. 29 (1722). Jag undrar inte på att frun inte vill ha ett sådant murmeldjur (till man). Säfström PåHasselb. 12 (1860). Inte undra på att Sverige fört en så dämpad linje mot Moskva i Baltikumfrågan. SvD 4/4 1990, s. 13. — särsk. i imperativisk anv., i uttr. undra på det!, förvånas inte, förvänta inget annat. Rösterna läto skrofliga – undra på det! BjörnebT 1909, nr 85, s. 2. Ni har bra reda på er, ni? – Undra på det! Jag har varit medlem av parlamentet. Essén KessGen. 88 (1915).
c) (†) ss. vbalsbst. -ing (jfr 2 c): förundran, förvåning; anträffat bl. i ordböcker o. ss. senare led i ssgn FÖR-UNDRING. Linc. (1640). Ekblad 220 (1764).
2) (i sina funderingar) vilja veta l. fråga sig l. vara nyfiken på (ngt); vanl. med obj. bestående av indirekt frågesats; äv. utan obj.; särsk. med utelämnat subj. i första person; särsk. i uttr. undra över (förr äv. (up)på (jfr 1 b)) ngt, vilja veta l. fråga sig ngt; fundera över ngt; äv. utan nämnvärd tanke på att vilja veta ngt, särsk. dels i fråga om tvivel, dels i hövlig förfrågan, dels retoriskt. Säg till om du undrar över något. Jag bara undrar om jag får låna din cykel. Jag undrade just var du blev av. Det undrar jag det om han kan klara detta. Undrar om det blir regn. Jag undrar fast der uppå, / Hui Juppiter hafuat lagat så, / Att quinnor skola menniskior födha. Asteropherus 20 (1609; uppl. 1909). Undra hvem sådant utsprijder. RP 1: 176 (1629). Jagh undrar, om Generalen funnit dhet stellet bekvemeligt til at slå broo öfver. Carl XII Bref 261 (1704). Man undrade öfver att jag .. kunde uppträda med så mycken ledighet och abandon. De Geer Minn. 1: 38 (1892). Här sitter nu min lilla Kersti. Undrar hvad hon kan läsa. Larsson Solsid. 23 (1910). Då jag undrade varför hon kommit just till Cagnes. Siwertz Tråd. 97 (1957). Jag bara undrade, sa Anders och gick tillbaka in i köket. Hesslind Sista 164 (1974). — jfr FÖR-, STOR-UNDRA. — särsk.
a) ss. anföringsverb, ungefär liktydigt med: fråga. Men vart går båten? Vart far vi? undrade Hedvig. Siwertz Sel. 2: 55 (1920). ”Var det difteri?” undrar Erland som studerar medicin. Hedberg DockDans. 63 (1955).
b) i p. pr. i adjektivisk anv.: frågande; betänksam (se d. o. 2 a) l. oförstående. Jag ställer mig undrande till detta. Wallin (SVS) 1: 178 (1805). (Hon) skred .. fram som i triumf, ett mål för allas undrande blickar. Hallström Than. 48 (1900). Både .. (bonden) och hans hustru förblev hela livet igenom undrande och grubblande var gång de tänkte på hur underligt allt hade varit en gång när nyodlingen vid västerlyckan togs upp. Martinson VägKlockrike 232 (1948). Den unga flickan tittade undrande på honom. Gustaf-Janson ÖvOnd. 16 (1957). — jfr RÄDD-UNDRANDE.
c) ss. vbalsbst. -ing (jfr 1 c) konkretare: fråga l. fundering. De frågor och undringar som ibland förekomma mig under skriftens läsande störa mig egentligen icke. Bremer Brev 1: 232 (1833). Ett femtiotal undringar kom in de första timmarna till expertpanelen som utrikesdepartementet öppnat tillsammans med Kommerskollegium i Stockholm. SDS 2/3 1993, s. A6. Fanns det några undringar inledningsvis? Nesser FallG 132 (2003).
3) ss. dep., motsv. 2: undra; förr äv. motsv. 1: förvånas; numera bl. dels utan subj., särsk. i uttr. kan undras, dels opers.; förr äv. opers. med indirekt personobj. Undras om hon hinner fram i tid. Hwad billigt undras kan at Han i Fridh och Krijgh / Thet högste trapsteg giort hwar Äran wisar sigh. Lucidor (SVS) 246 (1672; i uppl. 1997). Mig undras, at ei Herr Probsten Bergman gjorde åtalan öfwer Herr Probsten Danielssons Förordnande. VDAkt. 1784, nr 364. Mig undras, var de stannat på vägen. HT 1953, s. 143 (1827). Jag undras om du i Rom kunde få en tafla stor ungefär som detta blad rätt opp stående (osv.). Runeberg BrWalter 146 (1865). Jag är alltså gift med denna kvinna .. Kan undras om allt detta varit så klokt? Widding Ryttmäst. 148 (1968). Skämtsamt brukar undras vad man gör i banken efter kl. 3. SDS 10/5 1987, s. 11.
4) (†) refl., motsv. 1 (o. 2) med bestämning inledd av prep. på l. över betecknande det ngn förvånas över (l. frågar sig); äv. med att-sats l. indirekt frågesats. Må förthenskuld Erkie Biscopen wende igen at vndre sigh ther vthöfwer. Carl IX Swar T 3 a (1606). Och vndrar oss icke lijtet på edhart ochristeligha anmodande. Petreius Beskr. 2: 199 (1614). Jag undrar mig deröfwer, huru en menniskia, som äger en endaste gnista af Förnufft, kan falla i en sådan bestialisk synd (dvs. dryckenskap). Lagerström Bunyan 3: 48 (1744). Jag kan undra mig öfwer, at folk af den enfaldigaste philosophie hafwa kunnat twifla, om (osv.). Sahlstedt CritSaml. 246 (1757). (Över inkonsekvenser i ortografin) bör man ej undra sig, då man vet, huru litet ljudformerna i de olika dialekterna blivit undersökta. Suomi 1845, s. 380.
1) till 1: förundran l. förvåning; häpnad; förr äv.: beundran; stundom svårt att skilja från 2. När der blåsses allarm, så skall man höra medh Wndran. Stiernhielm Herc. 134 (1648). Bruden är tillpyntad det bästa Prästhustrun förmår, och är det undran wärdt, att Hon uthärdar att bära en Crona, som har sine 2 m:rs wigt. SmålHembygdsb. 1: 37 (1749). Den namn af Hjelte får, och verldens undran vinner, / Som genom stora brott har lycklig framgång rönt. Pilgren Zoroaster 7 (1778). Jag gick .. i undran och extas, stannade än framför den helige Petrus bronsstaty, än framför Canovas gråtande lejon. Lagergren Minn. 2: 302 (1923). All tro och dyrkan kring månen synes ha sin utgångspunkt i mänsklig undran över det skenbart nyckfulla. Arv 1947, s. 40. jfr FÖR-UNDRAN.
2) till 2: nyfikenhet l. ovisshet; tvivel; äv. (o. numera i sht) konkretare: fråga; särsk. i uttr. en stilla undran, en försiktig l. försynt fråga (jfr stilla, adj. o. adv. 3 f); jfr 1. Bellman Gell. 104 (1793). En liflig gosse / Står .. och betraktar mig / Med all sin ålders fikenhet och undran. Atterbom LÖ 2: 210 (1827). Den varma beundran byttes snart i undran och öfvergick .. i rätt starkt ogillande. OoB 1894, s. 83. Jag hörde deras misstro eller åtminstone undran i tystnaden. Stensdotter ArnesKiosk 42 (2004). Dock en stilla undran. Finns det inget som heter mänsklig svaghet? DN 13/9 2008, s. A38.
Ssgr (till undran 1): undrans-full. (numera mindre br.) om person (äv. i överförd anv.): full av förundran, förvånad; om ngt sakligt äv.: beundransvärd; förunderlig. Lind 2: 958 (1749). Det undransfulla regn / Ur en försilfrad sky, som stänkte nektarns vågor. JGOxenstierna 2: 104 (1796, 1806). Den store ande, som med (hertigen) lemnade det jordiska, skall, genom undransfulla bragder .. öfvergå till kommande tiders häfder. SvT 1852, nr 222, s. 1. Barn, i röda trasor klädda, undransfulla blickar kasta. Jensen FjStig 56 (1893). Östergren (1964).
-värd. (numera mindre br.) som väcker förundran l. förvåning, förunderlig l. häpnadsväckande; förr äv.: beundransvärd; jfr -värdig. Axelson K12Tid 158 (i handl. fr. 1711). Den svenska (flottan) sattes i nytt stånd och förstärktes af den, som .. den ädle .. Ludvig De Geer, med en undransvärd drift och kraft hade utrustat mest på egen bekostnad. Franzén Minnest. 3: 472 (1841, 1860). Ofvanför grafven uppreste han en mur af undransvärd höjd och fasthet. Emanuelsson Plut. 4: 292 (1845). Aristoteles var undransvärdt seg, och hans anseende öfverlefde äfven (Luthers kritik). Rein Psyk. 1: 163 (1876). SAOL (1973).
-värdig. (†) undransvärd. Venedig .. är för sin storlek, rikedom, skiönhet och stora wälde, serdeles för sin belägenhet rätt undrans wärdig. Lenæus Hübner 177 (1726). En mask, en Elephant, är lika nödig här: / Ja hwar och en för sig ock undrans wärdig är. Nordenflycht (SVS) 2: 259 (1746). Ny var äfven hans drägt och undransvärdig i fägring. Runeberg (SVS) 3: 114 (1836). —
UNDRARE, m.//ig.
1) (†) till 1: beundrare; anträffat bl. i ordböcker. (Sv.) vndrare (lat.) Admirator, mirator. Linc. (1640). Wollimhaus Ind. (1652).
2) till 2: person som undrar över l. ställer sig frågande till ngt. Serenius Ppp 2 c (1734). Så godt som aldrig var han uteslutande artist .. nästan alltid i första hand undrare, frågare. Levertin Diktare 251 (1898). Till lynne och läggning liknar de varandra, envist personliga skeptiker, undrare och ironiker. SvD(A) 4/9 1968, s. 5.
Spalt U 282 band 36, 2011