Publicerad 2012 | Lämna synpunkter |
UR ɯ4r, sbst.3, förr äv. URD, r. l. m. (BotN 1865, s. 14, osv.) äv. (numera mindre br.) n. (SvNat. 1912, s. 155, Östergren (1965)); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar (TurÅ 1895, s. 67 (: stenurar), Östergren (1965)), ss. n. äv. = (SvNat. 1912, s. 10 (: stenur), Östergren (1965)) ((†) -er NordT 1878, s. 74, FoFl. 1912, s. 225).
(numera mindre br.) (område bestående av) samling av lossprängda nedrasade block l. stenar (på fjällsida l. vid foten av berg), stenur (se STEN-UR, sbst.1); jfr TALUS-BILDNING. Rudbeck d. ä. 2: 57 (1689). Olyckligtvis nedhalkade jag under denna exkursion utför en snöbrant och slungades hufvudstupa ned i en ”ur”. BotN 1865, s. 14. Men djupt nedanför bräen (dvs. glaciären), där den väldiga uren börjar .. där härskar den kalla, den förfärande ödsligheten. SD(L) 1904, nr 254, s. 4. Inklämt i en inbuktning i hammaren ovanför en otäck ur på Skulebergets nordostbrant lever ett litet hasselbestånd med ansiktet mot morgonsolen. SvNat. 1934, s. 47. I ett enda slag .. var ripan här. Hon sprang på fjädersulor allestädes i skred och ur. Rosendahl Lojäg. 56 (1956). SAOL (1998). — jfr STEN-UR.
Spalt U 790 band 36, 2012