| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÄRJA vær3ja2, v., värjer, värjde, värjt, värjd, förr äv. vär l. värer, värde l. varde, värt l. vart, värd l. vard, äv. värjar, värjade, värjat, värjad; förr äv. VÄRA, v., vär l. värer, värde l. varde, värt l. vart, värd l. vard (inf. o. pr. pl. vare UpplDomb. 5: 21 (1554); vära JönkTb. 130 (1535), Ahlman o. Forsman (1885); värja G1R 1: 30 (1521) osv. — pr. sg. vär (u-) UpplDomb. 2: 9 (1578), Juslenius (1745); värer KKD 5: 387 (1712); värjar SvSaml. 5: 253 (1765), MarkallN 2: 19 (1821; i rim); värjer Stiernman Riksd. 362 (1586) osv. — pr. konj. väri RA II. 2: 144 (1617); värje Schmedeman Just. 8 (c. 1600; enl. senare avskrift), Dalin Arg. 1: 25 (1733, 1754: afwärje). — imper. vär (-rr) PJGothus Luther Sät G 1 b (1593), Kolmodin Dufv. 262 (1742); värj GHT 21/2 1873, s. 1, osv.; värja Arfwidsson Oisian 2: 86 (1846). — ipf. varde (w-, -aa-, -dh-) BtFinlH 2: 26 (1538), PH 11: 589 (1779); värde HH 20: 182 (c. 1585), Dalin (1855); värjade HH XXXIV. 2: 246 (c. 1715), Afzelius Sag. 1: 118 (1839); värjde Palmberg Tibelius 47 (cit. fr. 1778) osv. — sup. vart (w-, -aa-, -dt) PErici Musæus 1: 201 a (1582), Botin SvSpr. 100 (1777); värjat HH XVIII. 3: 78 (1735), SvMerc. V. 3: 221 (1760); värjt Rosenstein 1: 80 (1787: afvärjt) osv.; värt (w-) Hebr. 11: 34 (NT 1526: affwärdt), Dalin (1855). — p. pf. vard (w-, -aa-, -dh) OPetri 4: 307 (c. 1540), Schlyter JurAfh. 1: 113 (1836); värd Kolmodin Rök. 25 (1728), Dalin (1855); värjad GFGyllenborg Bält 245 (1785), MarkallN 2: 66 (1821); värjd Hagberg Shaksp. 4: 204 (1848) osv.). vbalsbst. -AN (†, HSH 24: 358 (1633)), -ANDE, -ELSE (numera mindre br., Lind 2: 984 (1749), GbgMP 1949, nr 286, s. 13 (: värjelseförsök)), -ING (†, Bergklint MSam. 1: 99 (1781: Sjöwäring)), -NING (numera bl. i ssgn AV-VÄRJNING, GFGyllenborg Bält 45 (1785) osv.); -ARE (se avledn.); jfr VÄR, sbst.2 (se avledn.).
1) (söka) avstyra l. avvända l. eliminera hot l. fara l. risk l. obehag o. d. riktat mot (ngt l. ngn); ta (ngt l. ngn) i försvar, försvara; äv.: erbjuda l. ge (ngn l. ngt) skydd, beskydda l. värna l. freda; äv. dels (o. numera vanl.) i refl. anv. (se särsk. a), dels med saksubj. (se särsk. a, d); äv. utan obj. (särsk. i uttr. värja för ngt, söka undvika ngt); särsk. med bestämning inledd av prep. (e)mot l. för (förr äv. (i)från), betecknande den l. det mot vilken l. vilket ngt l. ngn tages i försvar osv. Fågeln värjer sitt näste. Oss ok worss rikis meniga almoga veria oc förswara för tessa för:na offuerwoll oret oc retta liffz nöödh. G1R 1: 30 (1521). Icke heller hafwer tu förfordrett Lappen .. med så myckitt brödh han hafwer kunnett holle så monge hunder, som kunne wärijie diuren ifrån wargerne. SUFinlH 2: 354 (1607). Ond Hand som icke wil wäria Hufwud. Grubb 617 (1665). De gå här värjde för eldregnet. 2SAH 50: 282 (1874). Det gick mig på samma sätt den dag, då du så ridderligt värjde mig mot baron Unos snöbollar. Idun 1888, s. 251. Han stred och värjde, men hon log mot honom. Heidenstam Vallf. 93 (1888). Förövar man å valplatsen tillgrepp från någon, som tillhör svenska krigsmakten .. och av sår eller sjukdom är urståndsatt att sin egendom värja, dömes för grov stöld. SFS 1942, s. 806. Det är ännu ljust när jag går hem och värjer för gatuarbeten och hål i marken. GbgP 24/12 1999, Bil. s. 7. — jfr AV-, FÖR-, KOST-, NAGG-, NÖD-VÄRJA o. KYRKO-VÄRJANDE. — särsk.
a) i refl. anv. (jfr b): handgripligen (söka) försvara l. skydda sig (mot angrepp l. intrång l. ofredande o. d.); äv.: göra motstånd l. ta spjärn (mot ngt); ngn gg äv. med saksubj.; särsk. med bestämning inledd av prep. med, för att beteckna tillhygge l. kroppsdel o. d. varmed man söker värja sig. Värja sig mot våldet, för onda makter. Thet är bätre ath veria sig för sin grannes dör, än för sin egen. G1R 9: 282 (1534). Ther han (dvs. valrossen) elies på landet fins, hugger han om sigh medh tänderna och währ sigh. Forsius Phys. 155 (1611). Som när en häftig eld i skogen börjar härja, / Mot hwilken största trän sig ei förmå at wärja. Kolmodin QvSp. 1: 217 (1732). Försöket (till våldtäkt) var edsörebrott så väl som den fullbordade gerningen, och i alla händelser kunde qvinnan, för att värja sig, saklöst döda våldsverkaren. Nordström Samh. 2: 349 (1840). En av grenarna fångade mig och lyfte mig, jag kippade efter andan, jag försökte värja mig. Pleijel Fungi 98 (1993). Slagen var riktade mot huvudet men hon värjde sig med armarna. VästerbK 15/10 2008, s. 6. — särsk. i fråga om skydd mot ngt abstrakt som upplevs ss. hotande l. farligt: freda sig (för ngt), försvara sig (mot ngt); äv.: ta avstånd (från ngt). Hoo är then som för syndenne bestå kan? Hoo förmå wäria sigh för dödhen, dieffuulen och heluetet? LPetri 1Post. H 1 a (1555). (Predikanten) kan svårligen värja sig emot all inflytelse af Tiden, i hvilken han lefver. Askelöf Tal 14 (1835). För att kunna värja mig emot sistnämnda beskyllning nödgades jag till kungen aflåta två skrifvelser. De Geer Minn. 1: 263 (1892). Journalisternas frågor var förstås många, men polismästaren värjde sig skickligt. Jonasson Hundraår. 63 (2009). särsk.
α’) i anv. ss. anföringsverb. Nej, nej, värjde sig Edvard von Lagercrona. Det vill jag visst inte. Krusenstjerna Fatt. 1: 318 (1935).
β’) i sådana uttr. som (inte kunna) värja sig för (den) tanken l. föreställningen att (osv.). Man kan knappast värja sig för den föreställningen att utvägen blifvit vidtagen för att .. bereda hela lagen en så mycket säkrare undergång i den andra (kammaren). Samtiden 1871, s. 277. I detta ögonblick kunde August Collin icke värja sig för den tanken, att hans fästmö icke var ett så fint fruntimmer. Idun 1890, s. 111. Det är svårt att värja sig för intrycket att sysselsättningsunionen och Göran Perssons inbjudan till bred debatt är rökridåer bakom vilka EMU-processen rusar vidare. SvD 5/12 1996, s. 4.
b) i krig l. vapenstrid o. d.: med vapen l. hot l. våld l. makt försvara l. skydda (ngt l. ngn) (mot fiende); äv. i anv. motsv. a; förr särsk. i uttr. med värjande hand (se HAND 8 f). G1R 1: 241 (1524). Warde the Swenska sich manliga som och nödhen thå kraffde, så at the Danske finge på gaturne stoor skada. OPetri Kr. 213 (c. 1540). Fotfolcket .. wärde sig än en half Timma, men blef Kringrändt och mästedels nedhugget. Dryselius Monarchsp. 457 (1691). Erik Karlsson Wasa .. sändes .. till Finland. Han värjde landet uti tre år mot Ryssarna. Fryxell Ber. 2: 210 (1826). Hvarken i Achaja eller Ionien förmådde Förbundsråden ens hämma inre tvister än mindre värja mot yttre fiender. Palmblad Fornk. 2: 14 (1844). (Gustav II Adolf) nöjde sig med att sända en observationskår mot Wallenstein i tanke att sachsarna .. själva skulle kunna värja sig. Almquist VärldH 5: 109 (1933).
c) med avs. på ngt abstrakt: beskydda l. värna. Bediom wj eder kere vener om i höre thet oss nöd oc trong paa gaar atj wæll gören oc varen oss behielpoge till at veria oc beskerma wor rett och affwergia wor orett. G1R 1: 31 (1521). (Jag, Sigismund lovar) Sverigis lagh, denn the med god villie vedertagidt hafve, styrchie och värie. RA I. 3: 335 (1594). (Generalen) har med lika både tapperhet och lycka fördrifwit .. fienden, och wid detta tilfället på et oförlikneligt sätt wärjat Swenska krigs hedern. SvMerc. V. 3: 221 (1760). Dalkarlarna värjde först av alla vår frihet under Engelbrekt, Sturarna och Gustaf Vasa. SvD 19/2 1996, s. 44.
d) med saksubj. (jfr a): utgöra l. fungera ss. skydd l. värn för (ngn l. ngt (mot ngt)). Konung Hakon Ring hade i sin häär sådana sköttor at intit harnisk kunde weria för theras pilar. OPetri Kr. 27 (c. 1540). Allenast bygningen uphuggen och ett taak lagt dher på, som intet wärjer för Regn och starkt dropp. VDAkt. 1688, nr 263. Och denna mantel; den från skott dig värjar / Och dig ur vattunöd och faror bergar. MarkallN 2: 19 (1821). Fina masker anskaffades, hvilka skulle värja fruntimmerna för myggornas stygn och luftens skärpa. Bremer Nina 651 (1835). Den politik, som syftar till att värja de små hemmen från en utplundring av det slag som en gång förekom. SvD(A) 25/11 1956, s. 4.
2) (förr) inför rätta (framgångsrikt) försvara (ngn l. ngt); särsk. (o. numera i sht) i fråga om att ss. edgärdsman förklara (ngn) trovärdig l. orättmätigt anklagad (äv. med refl. obj. (se a)); äv. dels: förklara (ngn) oskyldig, frikänna (förr särsk. i förb. med (o. motsatt) fälla (se FÄLLA, v. 20)), dels: med ed förfäkta riktigheten av (svaromål o. d.). OPetri Tb. 55 (1525). Thå wart han åtspord om han wille gøra lagh for hono(m), th(e)r swarade han såå til at han will weria sina da(n)nequi(n)no j th(e)n sack. OPetri Tb. 188 (1527). Ther en warder beclagadher medh noghot Högmäles ärende .. och icke äro sådana skääl til, at han skal fellas til sakena .. tå sägher lagboken, at vpsettias skal .. (tolv)manna nemd, wärja the honom, warj warder. OPetri 4: 307 (c. 1540). Nu hämnas man .. å den, som witnade emot honom för Rätta, eller förthy, at han der sin sak för honom warde, och dräper honom; Då hafwer han .. brutit Edsöre. PH 11: 589 (1779). (Domarna) som äro nog skarpsynta, nog lyckliga, att värja, rädda, och i sin renhet framställa oskulden, som åt alla bevara rättigheter, trygghet och lugn. Rosenstein 2: 28 (1811). Två tolfter sattes att rannsaka och rådslå, om de kunde värja hennes liv. De förklarade sig icke kunna värja henne. Rig 1922, s. 148. — jfr LAG-VÄRJA. — särsk.
a) med refl. obj., i fråga om att med ed (l. lag) förklara sig oskyldig; särsk. i sådana uttr. som värja sig med (sådan l. sådan) ed; förr äv. allmännare: (söka) bevisa sin oskuld. (Dömdes Lasse) för thet tiuffueri han ladhe Oloff Ionsson tiil ibidem thet han skulle stuliid en oxxe .. ock han varde sig med lagen. BtFinlH 2: 26 (1538). At then som skuld gaffz i mörka och twiffwelachtiga saker, han skulle wäria sich ther med, at han bära skulle itt heet och glödhande Jern. OPetri Kr. 77 (c. 1540). (Den rånanklagade) wärie sigh medh sex manna eedhe, att han thet aldrig ränte. Lagförsl. 371 (c. 1606). Nekar han til (äktenskaps)löftet, och hon kan ensam honom thet icke öfwertyga, tå wärie han sigh medh sin eedh. KOF II. 1: 238 (1659). Enligt Helsingelagen borde den värja sig med 12 mans ed eller till biskopen böta 3 marker, vilken ohelgat sabbaten. ÅbSvUndH 23: 172 (1928).
b) i fråga om (förvärv av) gods l. egendom o. d.: inför domstol hävda sin rätt till (o. tillerkännas) (ngt). Att såsom för(skrivne) tu huss då för så longan tidh sedan bliffwe warde och orÿgde wtaff rätte erffuinger, så (osv.). 2SthmTb. 5: 266 (1577). Innehafvaren nödgas i anledning häraf (dvs. av klandret) värja sin åtkomst till godset, medelst uppgifvande af sin fångesman eller den person, som till honom öfverlåtit detsamma. Palmén JurHb. 152 (1859). Pott har bestritt käromålet samt anfört: Han vore icke i stånd att värja köpet .. enär försäljningen icke omfattat ifrågavarande hemmansdel. 1NJA 1961, s. 492.
3) (†) förhindra l. avvända l. driva tillbaka (ngt); avstyra l. hejda (ngt); särsk. (o. i sht) med abstrakt obj. Altt thertill hade fiendenn öpett skått af 2 Tuengere i stadzmurenn .. på alle them som eldenn werie wille. HSH 36: 176 (1579). På thet .. sådant skadeligit vndersleff och bedrogh (må) i tijdh wärias och förekommas, hafwe Wij thenne effterfölliende Ordning .. författa låtet. Stiernman Com. 1: 951 (1627). Medhan wij hafwe sworit wår Konungh och fädernesslandett wår trohet, skole wij icke sådant hålla och wäria effter alles wår förmågo allt thet som skadelighit är? RARP 7: 61 (1660). Då jag i nog tydeligare termer yttrade mig att jag ej kunde undgå att värja våld med våld, ifall Allmogen mot mig avancerade .. blef (osv.). HSH 2: 213 (c. 1743). Så är, at någor Borgenär förmår wisa, det .. at något sådant hastigt ofall, som icke föreses och wärjas kunnat, hindrat honom, at på inställelsedagen sig infinna. PH 10: 181 (1773). — jfr AV-, BORT-, FÖR-VÄRJA.
VÄRJA IFRÅN, äv. FRÅN. avvända l. avlägsna (ngt) från (ngn); äv. med refl. obj.: slå l. styra bort (ngt) från sig (äv. utan direkt obj.: göra motstånd, spjärna emot); äv. till 2 a: förklara sig oskyldig till (ngt). Altså wil iag wärja ifrån mig .. thenna gärningen .. således, at iag wil först giöra min eed. Peringskiöld Hkr. 1: 632 (1697). (Han sprang) fram och grep flickan om lifvet. Hon värjde ifrån sig med all makt. Geijerstam FattFolk 1: 110 (1884). Då hon åter upptog frågan om läsesalen, värjde han den ifrån sig. Gripenberg TätnLed 121 (1886). Aldrig jag märkte, / att du var med på mitt skepp för att värja ifrån mig en fara. Lagerlöf HomOd. 161 (1908).
B: (1, 2) VÄRJE-MAN. (värjas- c. 1535. värje- 1526–1889. värjes- 1527–1765) [fsv. värioman] (†) mansperson som med ed l. borgen o. d. försäkrar l. garanterar ngt; särsk. dels om sådan person som under medeltiden vid fördrag mellan stater l. regenter garanterar avtalets uppfyllande, dels (till 2) liktydigt med: edgärdsman (jfr värnings-man). Lasse p(er)s(on) giorde lagh at han jntit war jøns gudmu(n)ds(on) skyllog, hans verie men woro, Anders holstens(on) (osv.). OPetri Tb. 131 (1526). Så snart det werkeligen gäller Frihetens förswar och frälse, äre wåre wärjemän upeldade som rytande Lejon. Oelreich 64 (1755). At försäkra afhandlingar med inhemske Värjemän, var .. icke då (under Birger Magnussons regeringstid) först et nytt påfund, men altid lika förderfveligt, hvarigenom desse blefvo Regerande, så ofta de behagade. Schönberg Bref 1: 137 (1772). Björkman (1889). jfr lag-värjeman. —
(2) -MÅL, sbst.2 (sbst.1 se värja, sbst. ssgr). (värje- 1586 osv. värjes- 1586. värjo- 1530–1963 (: värjomålsed)) [fsv. väriomål] (förr) i fråga om anklagad persons försvar inför rätta; särsk. om mål (se mål, sbst.2 1) i vilket den svarande förklarade sig oskyldig gm (egen l. edgärdsmans) ed; förr äv. liktydigt med: värjemålsed, särsk. i sådana uttr. som gå (lag och) värjemål; jfr värns-mål. Latandis them gå tigh lagh och werio mål at the nu intit sölffuer handa emellan haffua. G1R 7: 175 (1530). (Han) sade sigh aldrig pening eller däss wärde bekomitt hafua och sigh till wäriemål inlade han her Christoffers bewis den 9. junij 1624. KamKollP 1: 267 (1624). Förekommo ännu i 16:de seklet till och med tre tolfter edgärdsmän i värjemål. Nordström Samh. 2: 737 (1840). (Eden har) en ofantlig betydelse vid värjemål, i konkurser etc. SvD(A) 11/10 1920, s. 10.
Ssg (förr): värjemåls-ed. om ed varigm svarande part i rättegång kunde värja sig mot motparts påstående. (En) ed kallas hos osz Wärjemåls ed, och är af den kraft, at swaranden, när han en sådan ed kan præstera, göres fri ifrån alt straff och widare tiltal. LMil. 1: 265 (1683). Då värjemålsed i detta fall icke kunde ifrågakomma, torde endast indiciebevisning återstå. 1NJA 1946, s. 708.
C: VÄRJES-MAN, -MÅL, se B.
VÄRJARE, m. [fsv. väriare] (†) till 1: försvarare l. beskyddare. Bureus NordlL 67 (1644). Pilar och kulor veno, medan stormande krigare drabbade samman med borgens värjare. Ekholm Torp. 6 (1923). jfr kyrko-värjare. —
VÄRSAM, adj. (†) till 1, om person: som kan försvara sig l. göra (väpnat) motstånd. (Jag begärde) een richtigh upsattz på sådant folck, huru många Wärsamme, och huru många Qwinnor och Barn, owärsamme. KKD 11: 227 (1704). jfr o-värsam.
Spalt V 2242 band 38, 2019