Publicerad 2012   Lämna synpunkter
UR ɯ4r, sbst.3, förr äv. URD, r. l. m. (BotN 1865, s. 14, osv.) äv. (numera mindre br.) n. (SvNat. 1912, s. 155, Östergren (1965)); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar (TurÅ 1895, s. 67 (: stenurar), Östergren (1965)), ss. n. äv. = (SvNat. 1912, s. 10 (: stenur), Östergren (1965)) ((†) -er NordT 1878, s. 74, FoFl. 1912, s. 225).
Ordformer
(ur 1865 osv. urd 1689–1858)
Etymologi
[jfr d., nor. ur (nor. nn. äv. urd), fvn. urð, fsax. wurð, upphöjd jordvall (mlt. wort, wurt, inhägnad, gårdsplats, t. wurte, upphöjd jordvall), feng. worþ, weorþ, inhägnad, gårdsplats; till den rot som äv. föreligger i VÄRJA, v. — Jfr STEN-OL]
(numera mindre br.) (område bestående av) samling av lossprängda nedrasade block l. stenar (på fjällsida l. vid foten av berg), stenur (se STEN-UR, sbst.1); jfr TALUS-BILDNING. Rudbeck d. ä. 2: 57 (1689). Olyckligtvis nedhalkade jag under denna exkursion utför en snöbrant och slungades hufvudstupa ned i en ”ur”. BotN 1865, s. 14. Men djupt nedanför bräen (dvs. glaciären), där den väldiga uren börjar .. där härskar den kalla, den förfärande ödsligheten. SD(L) 1904, nr 254, s. 4. Inklämt i en inbuktning i hammaren ovanför en otäck ur på Skulebergets nordostbrant lever ett litet hasselbestånd med ansiktet mot morgonsolen. SvNat. 1934, s. 47. I ett enda slag .. var ripan här. Hon sprang på fjädersulor allestädes i skred och ur. Rosendahl Lojäg. 56 (1956). SAOL (1998). — jfr STEN-UR.

 

Spalt U 790 band 36, 2012

Webbansvarig