| Publicerad 2012 | Lämna synpunkter |
URNA ɯ3rna2, r. l. f.; best. -an (Leopold (SVS) I. 2. 1: 317 (1795) osv.) ((†) -en Fischerström Mäl. 119 (1785)); pl. -or (Agrell Maroco 1: 193 (1790, 1796) osv.) ((†) -er Carl XI AlmAnt. 120 (1686), BoupptVäxjö 1804 (: Såcker-Uhrner); -s Schück VittA 2: 435 (i handl. fr. 1685), Rudbeck d. ä. Atl. 2: 398 (1689)).
1) högt (o. med lock försett) kärl av skiftande material o. form (vanl. rundbukig) i sht avsett för l. använt till förvaring. Petunior planterade i urnor och amplar. Öfwerst stod en stor Urne, hwar vtur sig wiste en Låga med Eld och Rök. Rüdling Suppl. 415 (1740). Många wackra lämningar af gamla Slott, Marmorpelare, samt Urner, som äro Romarenas efterlefwor. SvMerc. 6: 691 (1761). De näst möblerna allmännaste prydnadsföremålen i trädgården äro utan gensägelse urnorna. Abelin VTr. 162 (1903). Vaser och urnor anbragtes som krön å dörröverstycken och ramar till speglar eller lampetter, de möta oss som dekoration i intarsia och beslag på möbler och de förekomma såsom prydnadsföremål eller bruksföremål. GustStil 61 (1926). Vallåkra Stenkärlsfabrik kom med vaser och urnor i bruna och grå toner. Form 1946, s. 112. Även i år har museet haft förmånen att .. få sitt förråd av servisporslin från frihetstiden kompletterat. Tillskottet utgöres av urna, en gräddsnäcka och ett fat. Fatab. 1949, s. 212. — jfr BLOMSTER-, KOPPAR-, PORSLINS-, POTPURRI-, RÖKELSE-, SALV-, SOCKER-, TRÄDGÅRDS-URNA m. fl. — särsk.
a) om sådant kärl för l. med aska (l. ben) efter död människas (l. djurs) brända lik l. kremering; förr äv. i utvidgad anv., om grav. Gravsättningen av urnan skedde inom familjen. Schück VittA 2: 435 (i handl. fr. 1685). Hvad artificiele stenhärdningar af Lera angår, så äro Urner i Ätte-backar de äldsta här i Norden. VetAH 1770, s. 196. I Frankrike gråter friheten .. vid Napoleons urna. Crusenstolpe 1720 85 (1837). Urnor med kremerat stoft hade nedsänkts i långa rader. Wahlberg FrusLiv 16 (2003). De flesta urnor är av förgängligt material och förmultnar efter en tid. DN 22/8 2007, s. A12. — jfr ASK-, GRAV-, HUS-URNA m. fl.
b) i fråga om valförrättande, om kärl för insamlande av röstsedlar l. vid lottdragning. Prosten Arell anmodades at mottaga de lyckta sedlarne (vid biskopsvalet), efter uprop af hwarje närwarande och lägga dem i en ask eller Urna. VDAkt. 1800, nr 355. Urnan skakas: veten J .. Hur lotten går att skiftad bli? 2SAH 11: 20 (1823). Det (har) varit lätt för det nu rådande partiets missionärer att driva de vacklande till sina urnor. Hedin 3Tal 21 (1913). Det vimlar av finklädda familjer på det lilla bytorget. Det visar sig vara valdag, och mellan det starka kaffet och baklavan går folk och lägger sin röst i urnan. DN 25/4 2010, s. A35. — jfr LOTT-, OMRÖSTNINGS-, RÖST-, VAL-URNA.
c) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv.; ofta i fråga om ymnigt flödande av ngt; särsk. i antik mytologi, om attribut till nymf l. flodgud o. d. Strömmar utaf ljus / Evigt från din urna flöda, / Än at nära fältets gröda, / Än at bränna öknens grus. Kellgren (SVS) 2: 210 (1789). Den rena salighetens flägt, / Som strömmat ut ur lifvets urna, / Från lifvets första morgonväckt. Sätherberg Blom. 2: 32 (1844). Trött najad har på mossig bädd / sjunkit ned vid sin urnas brädd, / söfd af sorlande källans sus. Rydberg Dikt. 2: 21 (1891). Genom Bürger hade balladen, den engelska folksången, förvandlats till en tårfylld urna, där det hemska blandar sig med det sorgliga och olyckliga till en komposition, som (osv.). CGEstlander hos Runeberg 8: 200 (1902; normaluppl.). Vindens sus är omkring oss och brus utur regnmolnens urna. Hallström Sagodr. 213 (1910).
2) [eg. specialanv. av 1] om urnliknande växtdel; särsk. om sporkapsel hos vissa mossor. Agardh Bot. 2: 439 (1832). (Mossorna) äro små, mest gröna vexter, som hafva sina groddkorn inom en liten urna eller liksom täckt kruka i spetsen af stjelken. Berlin Lrb. 93 (1880). — jfr BLAD-URNA.
(1) -FORMAD. (urn- 1954 osv. urne- 1936 osv.) formad som en urna. Seitz ÄSvGlas 194 (1936). I stället för sockerströare kom urnformade strösockerskålar. Kulturen 1966, s. 40. —
-GRAV. (urn- 1921 osv. urne- 1904 osv.) grav där urna (l. urnor) med aska efter kremerad(e) gravsätts l. har gravsatts; äv. (arkeol.) grav där ben efter kremerad(e) person(er) samlats i en urna; jfr grav, sbst.1 3. Almgren Fornl. 32 (1904). Fyra huvudstora stenar lågo i en båge på norra sidan av urnegraven och ha möjligen ingått i en kretsformig stensättning runt densamma. Fornv. 1957, s. 184. Askgrav är ett mellanting mellan urngrav och minneslund. Den förses med en namnplatta som hör till graven, men blommor och ljus placeras på en plats som är gemensam för alla askgravar. DN 11/8 2010, s. A8. —
-GRAVFÄLT~02 l. ~20. (urn- 1950 osv. urne- 1904 osv.) i sht arkeol. gravfält med urngravar. Almgren Fornl. 36 (1904). Förutom ett fragment av en grönstensyxa .. har museet från Tyskland lyckats erhålla keramik från flera urnegravfält. Fornv. 1936, s. 100. —
-GROP, se B. —
-GÅRD. (urn- 1913 osv. urne- 1973) (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr -lund. Schlyter Eldbegäng. Pl. 2 (1913). Denna terrass torde med tiden, då eldbegängelser bli mera vanliga, bliva en lämplig urngård. SDS 1929, nr 22, s. 4. —
-HALL. (urn- 1913 osv. urne- 1973) rum l. byggnad (i l. vid krematorium) för förvaring av gravurna; jfr kolumbarium 2. Schlyter Eldbegäng. 27 (1913). —
-KYRKOGÅRD~002, äv. ~200. begravningsplats med urngravar. Urnkyrkogård föreslagen i Storkyrkoförsamlingen. SvD(A) 6/11 1925, s. 3. —
(1) -LIK. (urn- 1882 osv. urne- 1832 osv.) som är lik en urna; särsk. om fröhus l. frukt o. d. (jfr urna 2). Hartman Fl. LXXXV (1832). Rosornas nypon bildas av hela den urnlika, slutligen köttiga och vackert färgade blombottnen. VäxtLiv 4: 275 (1938). —
(1) -LIKNANDE. urnlik. Två urnliknande vaser av förgyllt porslin. Krusenstjerna Fatt. 2: 55 (1936). —
-LUND. (urn- 1913 osv. urne- 1973 osv.) lundliknande (del av) begravningsplats för urngravar; jfr -gård. Schlyter Eldbegäng. 27 (1913). 1924 fick landet sitt första kolumbarium i kryptan under Gustav Vasa kyrka i Stockholm. Femton år senare fogades till Högalidskyrkan en urnlund. Form 1982, s. 34.
B: URNE-BRANDGROP~02 l. ~20. arkeol. grop innehållande urna med rester efter likbål; jfr brand-grop o. -grop. Det nya grafskicket framträder på Bornholm i två former, dels som urnebrandgrop dels som brandflak. AntT XVIII. 1: 7 (1905). I centrum (av kullen) under ett röse en urnebrandgrop .. med bitar af ett lerkärl, brända ben och kol samt ett bronsspänne. Fornv. 1909, s. 223. —
-FORMAD, -GRAV, -GRAVFÄLT, se A. —
-GROP. (urn- 1950. urne- 1905 osv.) arkeol. jfr -brandgrop. Efter förbränningen hopsamlade man under den yngre bronsåldern de hvita, brända benen, gjorde en urhålkning i jordytan och nedlade här antingen benen direkt (bengropen) eller inneslutna i en urna (urnegropen). AntT XVIII. 1: 10 (1905). —
-GÅRD, -HALL, -LIK, -LUND, se A.
Spalt U 858 band 36, 2012