Publicerad 2014   Lämna synpunkter
VAGANT vagan4t, adj. o. sbst.; ss. sbst. m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(bagant 1629. vagant (w-) 1602 osv.)
Etymologi
[jfr d. vagant, t. vagant, äv. bagant; av lat. vagans (gen. -antis), p. pr. av vagari, ströva omkring (se VAGERA); formen bagant sannol. med anslutning till BACKANT]
I. (†) ss. adj.: kringvandrande; särsk. [möjl. övergående i substantivisk anv. o. bet. II] i uttr. gå vagant; jfr VAGABOND II. Min Broder Magister Magnus Nicander, hwilken .. nu 3. åhrs Tijdh gådt vagant. VDAkt. 1688, nr 398. Dessa lärare .. hade även fått stadgade vanor. De voro icke mera så vaganta som (rektorn). Lampén HTvFinl. 3: 132 (1919).
II. ss. sbst.: kringvandrande person; vagabond; särsk. (o. numera nästan bl., om ä. förh.) om kringvandrande student o. dyl. l. präst utan tjänst l. ämbete (som (bl. a.) försörjde sig gm att framföra visor o. d.) (jfr DRIFTE-DJÄKNE, GOLIARD, RIBALD 2). Siung icke Dieffuulens Vagant, Lät icke the otuchtiga Werldzwijsor aff tigh hörde warda. PJGothus Pollio EwLijff Y 6 b (1602). Låta Församblingerna .. någre vaganter af ååtskillige Nationer, medh huilckom thet fathige Bondefolcket illa försorgd warder, emoottaga. ÅbSvUndH 62: 167 (1641). Alla vaganter och Landzstrykare, som af lättia draga Landet omkring, och med tiggerij beswära undersåtarne. Abrahamsson 413 (1726). Jag är nu trött vid kringdrifvandet i Sverige, sade vaganten. Rydberg Vap. 256 (1891). Han är som en medeltida vandrande vagant vars sånger längs vägen håller miraklets dimension levande. DN 15/9 2010, s. B7. — jfr SOMMAR-VAGANT.
Ssgr (till II): VAGANT-DIKTNING. diktning av vagant(er); särsk. (o. i sht, litt.-vet.) om högmedeltida sådan (jfr goliard-litteratur); jfr -poesi. Den samtida vagantdiktningen, dessa världsliga och levnadsglada visor som uppstodo i studentkretsarna och voro ett uttryck för det nya universitetslivets frihet från den kyrkliga andan. Sylwan EurLittH 1: 40 (1910). —
-LIV. särsk. (numera mindre br.): vagabondliv. Rydberg Vap. 19 (1891). —
-POESI. jfr -diktning. 3NF 14: 108 (1931). —
-SÅNG. sång (se d. o. 4) av l. om vagant; särsk. (litt.-vet.) om sådan sång ur den högmedeltida vagantdiktningen; jfr -visa. Vagantsånger. Bååth Vagant. (1906; titel). Vagantsångernas författare äro allesamman anonyma. Montelin VLittH 116: 43 (1933). —
-VISA. jfr -sång; särsk. (litt.-vet.) i fråga om den högmedeltida vagantdiktningen. Studentpoesien börjar med de allt annat än allvarsfyllda s. k. vagantvisorna. Bergman MedeltPoesi 176 (1899).

 

Spalt V 52 band 37, 2014

Webbansvarig