Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VANTMAKARE van3tma2kare, m.//ig.; best. -en; pl. =.
(numera bl. i skildring av ä. förh.) person som (yrkesmässigt) tillverkade l. beredde kläde (se d. o. I 1) l. kläder; äv. ss. tillnamn; jfr KLÄDES-VÄVARE. Heckscher SvEkonH 1: 111 (cit. fr. 1545). Vij vilde .. gärne haffve någre vanthmakere här ihnn i landett. G1R 29: 240 (1559). Iagh .. Erich wante macker .. hafuer anamatt .. Cläder till att krÿmpa. KlädkamRSthm 1590 C, s. 138 a. Tiugu eller fäm och tiugu Hwshåld kunne wäl uppehålla en Wandtmakare. Schroderus Urs. G 4 a (1626). Hvad .. (ert) kläde vidkommer, som vantemakaren Lars på Fylka maan väffvet, så sände iag det .. till Norköping att der färgas blåt. VDAkt. 1694, nr 828. Konungen hade .. egna Vantemakare, hvilke förarbetade den ull, som föll vid Kungsladugårdarna. 2VittAH 3: 122 (1788, 1793). Gustav Vasa lät inkalla tyska s. k. ”vantmakare”, vilka skulle lära svenskarna att tillverka kläde. SvIndustri 343 (1935).
-TISTEL. [växtens blomställningar användes till att karda ull med] (†) växt hörande till släktet Dipsacus Lin., dels: D. sativus (Lin.) Honck., vävarkarda, kardtistel, dels: D. fullonum Lin., kardvädd; jfr tistel-kardborre. (Carduus) fullonum sativus. Wantmakare tistel, Ull Cardar. Rudbeck d. ä. HortBot. 22 (1685). (Carduus) fullonum sylv. Wantmakare tistel ten willa. Rudbeck d. ä. HortBot. 22 (1685).
Spalt V 275 band 37, 2014