Publicerad 2014   Lämna synpunkter
VEDA, v.2 -ade (Bureus Suml. 24 (c. 1600: vedha, ipf.), Swedberg Ordab. (1725: Wedar)) (pr. sg. -er LPetri Sir. 27: 10 (1561)). vbalsbst. -AN (anträffat bl. i ssgn SKOGS-VEDAN).
Ordformer
(äv. w-, -ee-, -dh-)
Etymologi
[fsv. vedha; jfr fd. vede, fvn., nyisl. veiða (nor. veide), jaga, fälla, fånga, fsax. weiðon, föra på bete (mlt. weiden, föra på bete, jaga), mnl., nl. weiden, föra på bete, beta, fht. weidōn, föra på bete, jaga (mht., t. weiden, föra på bete, beta), feng, wǣþan, vandra, jaga; sannol. avledn. av VEDE, sbst.1]
(†) med avs. på djur: jaga l. (söka) fälla; äv. dels med obj. ersatt av prep.-uttr. inlett av efter, dels abs.; äv. oeg. l. bildl., med avs. på ngt abstrakt, särsk.: uppfånga l. uppsnappa. Luk. 11: 54 (NT 1526). Såsom Leyonet weedher effter diwret, så griper ock synden honom som illa gör. LPetri Sir. 27: 10 (öv. 1561). Bureus Suml. 24 (c. 1600; abs.). Daniel j Hult hade wedat en hara på sina ägor. GullbgDomb. 25/9 1623. De gjorde ändteligen afträde, när de förgäfwes sökt weda något af min mun, hwarmed de kunde komma mig på fall. VDAkt. 1772, nr 44.

 

Spalt V 634 band 37, 2014

Webbansvarig