| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VI vi4, pron., äv. (i bet. 3) sbst.2, ss. sbst. n.; best. -et; obj.-form OSS os4.
1) ss. pers. pron. för första person plural, med syftning på den talande själv o. ytterligare en l. flera (i talsituationen närvarande l. aktualiserad(e)) person(er); äv. allmännare, med syftning på större grupp l. kollektiv vilken den talande anser sig tillhöra, särsk. dels sådan jämförelsevis väl avgränsad grupp (bestående av t. ex. ”alla” människor l. kristna l. svenskar), dels sådan bl. vagt avgränsad grupp, närmande sig l. övergående i bet.: man (se MAN, pron.); äv. i uttr. oss emellan (se EMELLAN I 4 c α). G1R 1: 32 (1521). Jagh wetth jchie huadh som jagh och min fathigie man giorth haffuua den gode mann Oloff Larssonn emotth, medan han ähr så os i alle måtho emoth och strenngh. TbLödöse 124 (1589). Mandelmjölk, som wi ha på apothequen, har samma krafft som annan mjölk. Linné Diet. 2: 195 (c. 1750). Gud will genom sitt löfte uppmuntra osz. Kat. 1878, nr 82. Jag höjde rösten en aning eftersom vi stod i skilda rum och eftersom jag märkte hur svårt jag hade att höra henne. Evander Härl. 11 (1975). Idag måste vi välja. El, tele, fond, pension, tapet, skola. Berglin DagSeger 47 (2009). — särsk. (betonat o. framhävt) i förb. med appositionell bestämning med dels substantiviskt huvudord (förr äv. i best. form), dels pron., särsk. alla l. själva. SvTr. 4: 28 (1522). Then helighe andhe är ickie så glömsker, att han talar emooth sigh sielff, såsom wÿ menniskiorna offta göra. LPetri Œc. 35 (1559). Huru? wele wij sielfwe / Wända wår Ansicht’ ifrån Gudz Ansicht’. Stiernhielm Herc. 375 (1658, 1668). Hon gaf oss alla Färsköl fyra krus. Bellman (BellmS) 1: 261 (1780, 1790). Han är 20 kg lättare än oss andra. DN 8/3 1986, s. 38.
2) i anv. med syftning på (vanl.) endast en person.
a) [efter motsv. anv. i t.] med syftning på den talande själv, i officiella (o. ceremoniella l. högtidliga) sammanhang använt med höghetsrätt av regent (pluralis majestatis) (förr äv. av andra personer med hög samhällsställning); särsk. i förb. med appositionellt personnamn (o. beteckning för ämbete o. d.). Vij gotstaff med gudz naadt Swerigis oc götis wtwaldt koning etc göre weterliget (osv.). G1R 1: 113 (1523). Wij Oluff Erchiebiskop I Vpsala Stadeliga Biudom (osv.). UpplDomb. 2: 5 (1578). I förrätte här medh, thet osz till nådigt nöje och behagh länder. Bolinus Dagb. 82 (1679). Vi äro menniska, och fast högst af Försynen upphöjd, dock underkastade döden. Gustaf III 1: 250 (1789).
b) (numera bl. tillf. l. skämts.) med syftning på den tilltalade (ngn gg äv. ytterligare en l. flera personer), ofta i förminskande l. förklenande l. nedvärderande anv., framfört (i (ovälkommet) förtrolig l. hurtig ton) av talare i social ställning över den tilltalade; i sht förr äv. använt för att undvika titulering o. d. Strindberg Hafsb. 203 (1890). ”Jag är mycket ledsen”, började herr Salomon, .. ”att å nyo behöfva ge fröken en liten vink, men vi tycks inte riktigt ha förstått hvad jag menade sista gången .. ”. Roos Skepp 128 (1896). God morgon lilla mormorsgumman! Jag hörde av doktorn, vi var litet krassliga. Siwertz Eld. 339 (1916). Nog vore det trevligt om systrarna fick säga du till patienterna och vice versa, så att man slapp detta ständigt återkommande ”vi” på sjukhusen. – Har vi sovit gott i natt? – Hur har vi det med tempen? SvD(A) 7/2 1966, s. 12.
c) med syftning på den skrivande själv (varvid det ibland är oklart om pronomenet äv. syftar på den läsande). Nw på thet ath wij tesse wor anslagh bewise, wele wij tilsee (osv.). OPetri 1: 355 (1528). Vi skola längre fram se, huru Lunds domkyrka bär märke af sin släktskap med båda riktningarna (inom den romanska stilen). Schück o. Lundahl Lb. 1: 98 (1901). År 529 .. kunde .. synas vara en lämplig utgångspunkt för oss. Sylwan EurLittH 1: 3 (1910). Om vi räknar genom alla tänkbara fall, finner vi, att formeln är allmängiltig under följande förutsättningar. Bergholm Fys. 4: 16 (1957).
3) i mer l. mindre substantivisk anv., ss. beteckning l. symbol för grupp l. kollektiv som talaren anser sig tillhöra, med tanke på den (intresse)gemenskap l. samhörighet som utmärker sådan grupp osv. (ofta i motsatsställning till ett (utsatt l. bl. tänkt) individualistiskt l. själviskt ”jag” (se JAG II 2)). Thär finnes ingen frid, begärelser the drifwa / Där sit enskylta spel .. / Förwandla kärlek i et sminkat skrymteri, / Där kärlek heter jag, och wederwiljan wi. Lybecker 176 (c. 1715). Som medlem av samhället eller mänskligheten måste individen komma från sitt jag till ett vi. Vasenius Harm. 166 (1908). På mindre än sekunden utkämpas i Martins själ en strid mellan ädelmodet och snålheten .. mellan viet och jaget. Martinson Nässl. 243 (1935). Bara för att vi sitter och jublar och tycker att det är så jävla häftigt, får vi inte glömma att viet är ganska litet. GbgP 1/4 1996, s. 37.
-KÄNSLA. (stark) känsla av samhörighet l. gemenskap l. tillhörighet hos medlemmar av viss grupp. SvFolket 13: 294 (1940). Det bästa sättet att förebygga mobbning är engagemang och omsorg om eleverna. Att skapa en vikänsla i klassen. DN 2/2 1987, s. 21.
Spalt V 859 band 37, 2017