| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÅLLA vol3a2, v. -ade, förr äv. -er, -de, -t, -d (pr. sg. -ar Tessin Skr. 84 (1759) osv. -er G1R 7: 59 (1530), Auerbach (1916). — ipf. vulte (w-, wl-) OPetri 1: 87 (1526), Arnell Stadsl. 520 (1730). vållade Tessin Bref 1: 65 (1751) osv. vållde (w-, -o-, -åld-) Carl IX Rimchr. 35 (c. 1600), Landsm. VIII. 3: 278 (c. 1900). vålte (w-, -o-, -dt-, -tt-) HFinlKamF 1: 148 (1533), Celsius G1 2: 68 (1753). völt (w-, -llt, -tt) 2SthmTb. 8: 35 (1589), Dalin (1855). wolt FoU 20: 385 (1676). wult Forsius Fosz 520 (1621). wölt’ Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668; i vers). — sup. vullit (w-) Schmedeman Just. 704 (1678), Liljestråle ÅmVetA 1796, s. 40. vållat (w-, -tt) BtFinlH 2: 173 (1564) osv. vållet (w-, -o-, -d, -dt, -tt) G1R 1: 194 (1524), Ps. 1695, 401: 7. vållit (w-, -o-, -th, -tt) G1R 1: 203 (1524), Möller (1807). vållt (w-, -ålt) Skogekär Bärgbo Wijs. 38: 4 (1652, 1682), Dalin (1855). waldit G1R 1: 166 (1523). wåldit G1R 7: 58 (1530). wölit VadstÄTb. 443 (1610). — p. pf. våld (w-, -o-) Sahlstedt Hoffart. Bih. 14 (1720: sielf-wolda, pl.), Topelius NBlad 49 (1867, 1870: sjelfförvålda, pl.). vållad PH 11: 704 (1779: oförwållad) osv.). vbalsbst. -AN († utom i avledn. av förvålla, UpplDomb. 5: 127 (1589: Dödz wållann), Columbus Ordesk. 75 (1678; uppl. 1963)), -ANDE; -ARE (se avledn.).
1) (†) i fråga om bemäktigande l. fråntagande o. d., i uttr. dels vålla ngt från ngn, ta ifrån l. beröva ngn ngt, dels vålla sig till ngt, tillvälla l. bemäktiga sig ngt (möjl. att uppfatta ss. särsk. förb. Att samme her Larenss hadhe thenna efftherskriffna partzeler vthan rätt och skäll och lagh och doom wållatt sigh till samma stycker iffrå samma båtzman. BtFinlH 2: 173 (1564). Någet öffuerwoldh och orätt, som någre bönder .. haffue hans stränghett (riksrådet) tilfogett, i så måtte, att the haffue wålledt hans stränghett iffrå enn fiärde deell i samme byer. HH XIII. 1: 257 (1566).
2) (†) bekymra l. plåga l. besvära (ngn (l. ngt)); fattas (ngn); vara fatt med (ngn); särsk. (o. i sht) i direkt l. indirekt frågesats, i sådana uttr. som vad vållar dig?, vad bekymrar osv. l. fattas dig?, hur är det fatt med dig?, särsk. i förb. med dels efterföljande kausal bisats angivande orsak till frågans ställande, dels att-sats med kausal innebörd (jfr ATT, konj. 20 b); äv. abs., i uttr. vad vållar, vad fattas?, vad står på? UpplDomb. 5: 146 (1598). Hon .. spordhe honom, huadh han wölit, mädhan han så önkelig(e)n sat. Han suaradhe: Iagh täncker, at Magnis stack migh. VadstÄTb. 443 (1610). Jag går strax til them som gräto, och frågar them; hwad woller eder, barn, at i så qwiden och gråten? Swedberg Lefw. 127 (i handl. fr. 1686). Blifwer han en enda gång ute, skickas en annan Torn-wäktare straxt up, at tilse hwad som wåller. PH 2: 951 (1732). Mamma ser då straxt, at felet är hos hennes måg: .. Det heter då: Gud wet hwad det wåller honom nu, som i början så älskade min dotter! Posten 1769, s. 579. Skulle en mor inte veta hvad som våller hennes barn? Lundquist Vingåk. 66 (1877). Schulthess (1885).
3) (för)orsaka l. vara l. bli orsak l. ge upphov till (ngt); åstadkomma l. ställa till med; numera nästan bl. med avs. på ngt skadligt l. olyckligt l. obehagligt l. klandervärt l. oönskat, i sht förr äv. allmännare, med avs. på ngt mer l. mindre positivt (se särsk. e); äv. (i sht i nekande l. frågande sats) närmande sig (förr äv. övergående i) bet.: rå för (se särsk. a slutet); äv. (i sht jur.) i speciellare anv., i fråga om att gm vårdslöshet l. oaktsamhet l. oförsiktighet men utan uppsåt l. brottslig avsikt göra sig skyldig till ngt lagstridigt l. brottsligt (se särsk. f, g); äv. dels i förb. med indirekt obj. (se c), dels utan obj. (förr särsk. med obj. ersatt av prep.-uttr. (se b)); förr äv. refl., övergående i bet.: förhålla sig l. arta sig (se d). Vålla oro, bekymmer, betänkligheter, uppståndelse. Vålla stora olägenheter, skarp kritik. Stormen vållade stor förödelse. Han var rädd för att vålla besvär. Erchebiscop götzstaff .. Then een stoor deell hafwer waldit thet obestaandt i Naagon tiidt richen emillom warit hafwer. G1R 1: 166 (1523). Ty woller ock monger sielffuer sijn olöcko, ther medh at han icke wil wara flijtigh om sijn ting, och göra sijn gerning wel. LPetri 2Post. 245 a (”243 a”) (1555). Wåller annarthera mer, och annarthera mindre; böte then halft som mindre wåller. FörarbSvLag 6: 4 (1723). Förbannad vare den, som först fann på kort, dessa olyckliga papperslappar som vålt så mångens olycka. JGOxenstierna Dagb. 144 (1771). Den för sin girighet bekanta Pygmalion, som vållde utflyttningen till Africa. Regnér Begr. 1: 49 (1807). Larver, som lefwa inuti boskapens kropp och wålla mycken plåga. Berlin Lsb. 139 (1857). Man ansvarar icke för en skada, som man orsakat, utan endast för skada, som man vållat, d. v. s. som man kunnat beräkna såsom verkan af sitt handlande. SD(L) 1904, nr 248, s. 1. — jfr FÖR-, I-, TILL-VÅLLA. — särsk.
a) med obj. utgörande att-sats (l. det bestämmande sådan sats (se särsk. slutet)); jfr e. Swa haffwer then ena dyra waren wollith att then andhra ær och dyr lathen. G1R 1: 203 (1524). Sällan wåller en, at twå träta. Grubb 782 (1665). Tidsförhållandena hafva vållat, att han fått genomlefva den märkligaste af alla tidpunkter i vårt lands historia. 3SAH 2: 22 (1887). Tarvligare material och enklare teknik vålla blott, att grundfelen framträda blottade och springa var och en i ögonen. Nilsson FestdVard. 30 (1925). — särsk. (†) i nekande l. frågande sats i förb. med kunna, i sådana uttr. som icke kunna vålla att osv., inte (kunna) rå för l. råda över l. ansvara för att osv., inte kunna hjälpa att osv. Dett hans barnn hafua förtärtt och förslösett ägodelerne, kunde iche han wålle som döder war. 3SthmTb. 5: 151 (1603). Hwad kunna örterna wolla, at man intet förstår sigh bätter vppå theras krafft? Muræus Arndt 2: 483 (1648).
b) (†) med obj. ersatt av prep.-uttr. inlett av till l. (ut)i l. utinnan, ngn gg äv. över. Kan wäll henda att eder simpelhett haffwer her myket i wåldit. G1R 7: 58 (1530). (Jag) kan sielff intet wålla, / Til the gemenas Spått. Skogekär Bärgbo Klag. A 3 a (1658). Enkiefruens rättighet i boet uti löst och fast, (bör) intet häfta för någon sådan skuld, som af hwarjehanda Mansens brutt .. härrörer, hwar utinnan hon intet wullit. Schmedeman Just. 704 (1678). Linieskeppet Freden hade detta år blifvit afsändt till Götheborg, men det befanns vara så bristfälligt, att det icke kunde begagnas .. Riks-Rådet Baron Fabian Wrede nedsändes .. till Carlskrona .. för att undersöka hvem som härtill vållat. Gyllengranat SvSjökr. 2: 74 (1840). Monarken .. förutsade sjelf, att man snart skulle förnimma, det misshushållning vållade öfver högt uppsattes förderf. Crusenstolpe CJ III. 2: 207 (1846).
c) med direkt o. indirekt obj.: förorsaka l. åsamka l. bereda (ngn ngt), ställa till med l. medföra (ngt) för (ngn); i pass. äv. närmande sig dep.; jfr e. Then Seuerin Norby som .. myked volled oss thet stora oköp paa salt cläde humbla och annen deel then vj aff tysland törffua. G1R 1: 194 (1524). Bort jord, med all fåfänglighet, / Som wåller siälen all förtret. Kolmodin Dufv. 163 (1734). Folket der i orten offrar mjölk till honom .. på det han ej må vålla folk eller fä någon skada. Wigström Folkd. 2: 89 (1881). Lätt är att förstå, huru mycken omsorg och huru mycket arbete därmed vållades husmodern och hemmavarande döttrar. MinnGPrästh. 1: 11 (1924). Även nyteckning kan vålla aktieägarna huvudbry vid det följande deklarationstillfället. Pokorny Aktier 33 (1957).
d) (†) refl., i uttr. vålla sig så l. så, förhålla sig så l. så; foga l. arta sig så l. så. Det våller sig så, att handelsman Isak Lindqvist förr i tiden bodde der i gården. Almqvist TreFr. 1: 155 (1842). Emellertid har det icke vållat sig bättre, än att (osv.). Schück Shaksp. 2: 53 (1916).
e) (numera bl. tillf.) med avs. på (ngt som orsakar) glädje l. fröjd l. sällhet o. d., äv. liktydigt med: framkalla l. skänka; äv. i anv. som motsvarar a, c. The Svenskes undsättningh, hets tå thet hafva vollit eller åstadh kommit, at the alt sedan hafva varit ther tollfrij. LPetri Kr. 71 (1559). Är icke Äktenskap som werldens sällhet wåller. Knöppel GudRådsl. A 3 a (”A 4 a”) (1744). Den allmänne Fadern ropar till en flock af sina barn, som trotsar Honom och flyr: förgät mig icke. Hvad våller hos Honom detta ömhetens utbrott? Lehnberg Pred. 1: 282 (c. 1800). Hör hvilken storm af rop! Hvad vållar fröjden, / Som brusar jublande från man till man? Runeberg (SVS) V. 1: 124 (1848). Den vackra donation till västkustens fiskare, hvilken vållade henne så stor glädje och ära, när hon besökte sin hembygd. NordT 1892, s. 167.
f) i p. pr. i predikativ anv.; särsk. (o. numera nästan bl., i sht jur.) i speciellare anv., i uttr. vara vållande till ngt (förr äv. dels (ut)i ngt (se α), dels vara vållande ngt (se β)), vålla l. ha vållat ngt; äv. substantiverat. Segiendis sig till samme obestond aldrigh nogon tid wollandis haffue warith. G1R 6: 181 (1529). Eeld och Lius skall hwar och en i sin stad granneligen wachta, kommer theraf skada genom wangöme .. eller elliest, då straffes den till lifwet, som till sådanne skada är wållande. Schmedeman Just. 100 (1590). På domedag skola (barnen) ropa we och förbannelse öfwer sina ogudachtiga föräldrar, som .. warit wollande til theras ewiga qwahl och fördömelse. Swedberg SabbRo 521 (1688, 1710). Jag (finner) Larsson hava varit vållande till sammanstötningen och till Johnsson genom densamma åsamkade skador. 1NJA 1940, s. 385. Den skadelidandes egen ersättningsrätt gentemot den vållande. 1NJA 1951, s. 89. — jfr DÖDS-, O-, SJÄLV-, SKADE-VÅLLANDE. — särsk. (†)
α) i uttr. vara vållande (ut)i ngt, äv. härutinnan. G1R 1: 28 (1521). Effter the vthi samme vproor eij wore wållandhe. HH XIII. 1: 61 (1562). Sten war här uthinnan intet orssaken eller wållande. VDAkt. 1675, nr 124. Han war wållande i hennes död. NVedboDomb. Sommart. 1764, § 170.
β) i uttr. vara vållande ngt; särsk. med att-sats ss. obj. Karl skomaka(re) giorde lag at ha(n) eÿ war walland(es) at skutan kom j strømen. OPetri Tb. 40 (1524). Svar till Erich Håkenson .. att han sielff vollendes är sådane oförmögenhet. G1R 25: 586 (1555). The allena äre Wållande at thet herlige studium Iuris bliffuer vthaff mongom förhatat och förolempat. Schroderus Waldt 60 (1616). CupVen. A 4 b (1669).
g) ss. vbalsbst. -ande (förr äv. -an); särsk. (o. numera nästan bl., jur.) i speciellare anv., särsk. i sådana uttr. som dels genom (i sht förr äv. av) l. utan (förr äv. utom) ngns vållande (jfr FÖR-VÅLLA b), dels tima o. d. av vållande (särsk. i förb. med (o. motsatt) våda), dels grovt vållande (se GROV 12 d), dels i sådana (viss straffbar handling betecknande) uttr. som vållande till annans död l. till kroppsskada (äv. konkretare, om enskild omgång av sådan handling). Denne Sigridt genom huilkens wållende Hans Tÿsk vtaf denn elacke siukdomenn hann vtaf henne fick, ähr dödh blifuinn. 3SthmTb. 5: 263 (1604). Delictum vore mästedeles af hennes vållan. RP 9: 181 (1642). Utan mitt eget vållande. Brelin Resa 69 (1758). Härmed war nu wärjan dragen och kriget begynt; men utom Gustafs wållande och endast til hans förswar. Dalin Hist. III. 1: 21 (1761). För händelse, som pröfwas hafwa mera af wåda än af wållande timat, skall ej någon till straff dömas. SFS 1864, nr 11, s. 16. Bestämmelsen i 3:8 om vållande till kroppsskada eller sjukdom. NorstedtJurHb. 709 (1987). Ett 40-tal dödsfall varav 20 vållanden till annans död. HbgD 25/7 2004, s. 14. — jfr DÖDS-VÅLLAN o. DÖDS-, FÖRE-, O-VÅLLANDE.
Spalt V 1717 band 38, 2019