| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÄLSIGNA välsiŋ4na, v. -ade. vbalsbst. -AD (†, Risingh KiöpH 8 (1669)), -ANDE, -ELSE (se d. o.), -ING (†, Brahe Kr. 2 (c. 1585)); -ARE (se avledn.).
1) om person: (med handpåläggning l. korstecken o. d.) nedkalla Guds förlänande av nåd l. salighet l. lycka över (ngn); äv. om Gud (l. Kristus): förläna (ngn) nåd osv. (i vissa fall utan klar avgränsning från 2); äv. med avs. på ngt sakligt (särsk. dels bröd l. vin i nattvarden, dels (o. då stundom i förbleknad anv.; jfr c) omständighet l. förhållande o. d.): helga (se HELGA, v.2 2, 3); jfr SIGNA, v.2 3. Hadhe han .. (lärjungarna) vth till Bethaniam och oplyffte sina hender och wälsignadhe them. Luk. 24: 50 (NT 1526). Gudh fulkompnadhe på siwnde daghenom sijn werck .. och welsignadhe siwnde daghen, och helghadhe honom. 1Mos. 2: 3 (Bib. 1541). At wij alle som widh thetta altare deelachtige bliffua, aff then welsignadhe och heliga spijs och dryck .. måge (osv.). Liturg. 63 a (1576). Då psalmen 330 sjunges til communion och barnen i sedig ordning framgå til disken, står hela församlingen up och med tårar i ögonen välsignar deras gång. GustKyrkoliv 183 (1787). När ma chère mère suttit så omkring tio minuter, lade hon sin hand liksom välsignande på Brunos panna och bröst. Bremer Grann. 2: 128 (1837). Derpå han (dvs. munken) höjde handen / Välsignande, och ödmjukt / Han smög igenom dörren. Wennerberg 1: 85 (1881). Eftersom prästen inte sällan var med vid trolovningen kunde han ju redan då välsigna förbindelsen. Kulturen 1993, s. 33. — jfr HÖGT-VÄLSIGNAD. — särsk.
a) i sådana uttr. som Herren välsigne dig; särsk. ss. dels inledningsord till, dels (numera bl. tillf.) benämning på välsignelsen (se VÄLSIGNELSE 1 a). Gud ware oss nådeligen och welsigne oss. Psalt. 67: 2 (öv. 1536). Herren welsigne tigh och beware tigh. 4Mos. 6: 24 (Bib. 1541). Är du icke i stånd att göra bön, menniska? Åh, försök! .. blott ett litet Herren välsigne oss? Almqvist Smar. 394 (1845).
b) i p. pf. i adjektivisk anv., om person; äv. substantiverat; särsk. ss. hälsningsord l. tilltalsord. Komen j mins fadhers welsignadhe, och besitter thet rike som idher är tillreedt. Mat. 25: 34 (NT 1526). Hans welsignade skola erffua landit men hans förbannade warda vtrotade. Psalt. 37: 22 (öv. 1536). Wälsignade i Herranom! wi göre straxt tillämpning på osz sjelfwa. Nohrborg 149 (c. 1765). Välsignade Christne! Wallin 2Pred. 1: 1 (1823).
c) i förbleknad l. allmännare anv.; särsk.: önska (ngn) lycka l. (allt) gott; äv. med refl. obj., stundom närmande sig bet.: beklaga l. jämra l. oja sig; äv. (o. numera bl.) mer l. mindre liktydigt med: samtycka till l. godkänna (ngt). Ekman Siönödzl. 107 (1680). Alla människor pläga .. med lyckönskningar wälsigna hwarandra. Borg Luther 1: 211 (1753). Herr Gyllendeg sjelf började vakna, välsignade sig och trefvade i kolmörkret åter efter sin säng. Runeberg (SVS) 7: 72 (1834). Allas skuld och allas missnöje .. bondens, som välsignar sig över industrins klåperisystem men själv nogsamt vet att åsätta sina produkter ett rundligt tilltaget pris. HangöT 26/8 1920, s. 1. EU-kommissionen välsignar samgåendet mellan de amerikanska oljebolagen. SvD 30/9 1999, s. 32. — särsk. (†) i interjektionell anv.; särsk. i uttr. Gud välsigne (jfr BEVARA, v.1 10 f γ β′; stundom utan klar avgränsning från 2 c); äv. i uttr. välsigna mig, ss. uttryck för uppskattande förvåning. Wälsigna mig! hwad är det för ett ansichte, hwad skiönhet, hwad liflighet utbreder sig öfwer altsammans! Missförståndet 40 (1740). Gud välsigne, mamsell, hvad ni dröjer, att vofflorna kallna, / Steken i grytan torkar och bränns, och den vördige Pastorn / Sitter och hungrar. Runeberg (SVS) 3: 143 (1836). Välsigne de pojkarna, bara prack och bekymmer har man från morgon till kväll. Topelius Läsn. 1: 190 (1865). Lindberg FinNov. 83 (1894).
2) i fråga om att Gud l. försynen l. ödet o. d. åstadkommer l. möjliggör ett lyckosamt förlopp för l. en lyckosam åtkomst l. utgång o. d. av ngt (önskat l. saknat) l. förlänar ngn framgång l. lycka (i ett värv l. göromål o. d.); främja l. gynna l. tillgodose (ngt l. ngn); lyckliggöra l. tillfredsställa (ngn); särsk. med bestämning inledd av prep. med (förr äv. till); ngn gg äv. utan obj.; jfr 1. Tu watnar hennes forrar och begiuter rijkliga thet plögt är, med druppar gör tu henne smiduga, och wrlsignar (sannol. fel för welsignar) he(n)nes grödha. Psalt. 65: 11 (öv. 1536). Så hafwer .. then gode Guden the rådslag som härtill drefne äre, så widt wällsignat, at the til fredelig uthslag äre komne. Gustaf II Adolf 205 (1617). Then Nådige och barmhertige Gudhen bidie wij at han E. G. N:de .. aff högden till andeligh och tijmeligh wällferdh rijkeligen wälsigne wille. BraheBrevväxl. II. 1: 12 (1641). Ymnoghet af säd, när gud vällsignar, finnes på slätten. 2RA 1: 5 (1719). At aldenstund den Högste Guden ej behagat .. Konung Carl den XIII:des och Des Högtälskeliga Gemåls .. Ägtenskap med någon nu lefwande Bröstarfwinge wälsigna, (osv.). FörenValact 1809, s. A 1 a. (Gumman) kunde berätta om gångna tider då Gud välsignade stranden och hon själv var med ute i sjön och tog hand om gåvorna. Wigforss Minn. 2: 186 (1951). Du har verkligen välsignats med en fin pojke. Han kunde väl inte vara bättre. Larsson BlodSpill. 382 (2004). — särsk.
a) med avs. på kvinna, i fråga om att bli gravid; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. (jfr d), äv. (o. numera i sht, ngt ålderdomligt l. arkaiserande) med sakligt huvudord, i sådana uttr. som i välsignat tillstånd. Kan jagh min herre tienstligh icke oförmeltt lattee, att Gudh .. hafuer nådigest teckz att vellsigne min kere hussfru med lifzfrucht. OxBr. 6: 22 (1627). Wälsignade Quinspersoner hafwa sigh mz boot och böön wäl til at föresee. Alm. 1662, s. 24. Ola och Karna .. hade varit gifta sjutton år när Karna blev välsignad och Abble kom som ett amen på en länge bedd bön. Nilsson HistFärs 121 (1940). Det får sitt straff, när dottern hamnar i välsignat tillstånd utan att vara gift. SvD 3/5 1996, s. 24.
b) i förbleknad l. allmännare l. mer l. mindre bildl. anv. (utan tanke på gudomligt ingripande); stundom liktydigt med: belöna l. begåva. (Den skickligaste riddaren blev) thiltenckt ehn erlig förähring, antingin wtaff gullringar eller perlekrantzer, med en fördantz med ehn jomfru wtaff frunntijmberet thil wälsingning. Brahe Kr. 2 (c. 1585). Liksom vestra kustens norra sträcka välsignas af skrejen, har den sydligare sin inkomstkälla af sillen. Palmblad Norige 119 (1846). Af äktenskapen .. voro inom arbetareklassen 16 procent välsignade med nio barn och däröfver. EkonS 2: 29 (1894). Kvinnorna var välsignade med gott om blod mot kylan och en sund hälsa. Aronson FjärdeVäg. 27 (1950). Mänsklig mognad .. kan bestå i att känslor svalnar, att man välsignas med vidsyn, förståelse. Östergren SistCig. 232 (2009).
c) i sådana interjektionella uttr. som Gud välsigne ngn, ss. uttryck för en (innerlig) önskan om ngns välgång o. d.; stundom äv. med inbegrepp av tacksamhet l. erkänsla; förr särsk. i anv. ss. (avskeds)hälsning; jfr 1 c slutet. (När han kom in) haf:r M. Sveno sutit widh sina bööker och swarat; Gudh wälsigne eder. ConsAcAboP 1: 165 (1645). Det är Kungen, vår goda Kung. Är det han, så Gud välsignan! Gustaf III 2: 112 (1783). Du skal intet heller bli affpisad (sannol. fel för afspisad) bara med et tomt Gud välsigne. Eurén Kotzebue Orth. 3: 23 (1794). Tack, tack för allt skönt och ädelt, som du sjungit för Finland! Gud välsigne dig. ZTopelius i Konstnärsbrev 1: 273 (1890).
d) i p. pf., i sht i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr a): väl tillgodosedd l. gynnad; rik (se RIK, adj. 4); om person särsk.: som är väl försedd (med ngt) l. har mycket (av ngt); särsk. dels i uttr. Guds välsignad (se GUD II 3 d slutet), dels i sådana uttr. som det var för välsignat (att) osv., det var för väl (att) osv.; äv. i adverbiell anv.: i rikt mått; stundom övergående i 3 c. Göra wel, är såsom en welsignat örtagård. Syr. 40 (”41”): 17 (Bib. 1541). Han war med rikedom wälsignad och begåfwad. Kolmodin QvSp. 1: 604 (1732). Här war .. Fruentimmer af alla stånd och en wälsignad skara af ungt folk. Dalin Arg. 1: 91 (1733, 1754). Jag har nu i lilla Nora se’n sju välsignade år allt hvad som är aktningsvärdt och godt till hustru. Bremer Pres. 221 (1834). Det var då för välsignadt Ers Höghet kom / Just nu i dessa bedröfliga tider. Strindberg MOlof 9 (1878). Vatten hade han välsignadt, kvarnen gick med fart och skulle blifva ledig just på stunden. Högberg Vred. 1: 24 (1906). Med tacksamhet dröjer hans tanke vid alla de goda gåvor, som denna välsignade bygd skänker. Andræ Herdabr. 18 (1937).
3) (eftertryckligt) tacka o. lovprisa (Gud); äv. (o. numera i sht) i allmännare anv., särsk.: känna l. uttrycka tacksamhet över l. glädja sig åt (ngt l. ngn); äv. (ngn gg) utan obj. När tu welsighnar medh andano(m), huru skal thå th(e)n som står j thens olärds stadh swara tigh Amen på thin tacksäyelse?, effter han icke förstår huad tu segher. 1Kor. 14: 16 (NT 1526; Bib. 1999: i ande ber en tackbön). När menniskian welsignar gudh, thå är thet meningen at hon tackar och prijsar honom. Mess. 1531, s. A 3 b. Välsignom Naturens välgörande hand, som skänkt människjorne högmodet i omvändt förhållande mot förståndet! Kellgren (SVS) 5: 605 (1792). Man erinrar sig, att detta lif blott är en förberedelse för något högre, hvarje pröfning ett steg närmare dertill, och man välsignar sjelfva motgången. 2SAH 30: 232 (1857). Det är en lätt vunnen merit, att lägga armarna i kors och ej blanda sig i andras angelägenheter; men denna passivitet välsignas ej af den sjunkande. 3SAH 7: 292 (1892). Om Jumeaux anade vad de verkligen ämnade göra skulle han ha välsignat en futtig liten demonstration på Comédie Française. Pokora-Kulinska Anthony Hämn. 96 (1979). — särsk.
a) (†) i uttr. välsigna världen, ta avsked av l. lämna jordelivet. (När) H. F. Nåde thenne werlden wälsignandes warder .. tå wele wij här medh sworit och hyllat hafwe H. F. Nådes äldsta Son. Stiernman Riksd. 1172 (1650). Apostlarna, som lengst för thetta hafwa welsignat werlden, och nu i himmelen röna thesza ords sanning och krafft. Swedberg SabbRo 1472 (1687, 1712).
b) († utom i slutet) ironiskt l. sarkastiskt för: rikta sin vrede l. harm l. avsky mot (ngn), förbanna l. smäda (ngn). Mine söner kunna haffua syndat, Och welsignat Gudh j sijn hierta. Job 1: 5 (Bib. 1541; Bib. 1999: i sina tankar förbannat Gud). (Jobs hustru) Rådde honom til at wälsigna Gud i ansichtet. Kolmodin QvSp. 1: 608 (1732). Lysnarena hörde flitigt til, klagade derpå Sabinum an hos Tiberium, såsom den der wälsignat Hans Majestät. Bliberg Acerra 543 (1737). — särsk. (fullt br.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr c): förbaskad (se FÖR-BASKA 2) l. eländig (se d. o. 5) l. evig (se d. o. 2 b); om person äv.: hopplös l. omöjlig. Fåfängt söker .. H. Görwell beskärm för sin recension under wår wälsignade tryckfrihetslag. HH XXXII. 1: 274 (1776). Sådant kan allt hända om vårarna, när vi ha foderbrist .. och ätit upp våra halmtak under den välsignade vintern. Topelius Vint. I. 1: 74 (1863, 1880). Det var mig en välsignad pojke, som inte kan låta en säga ett ord i fred! Benedictsson FruM 91 (1887). Se så, kom nu så vi äntligen får den där välsignade promenaden. Widding Svan. 395 (1971).
c) i p. pf., i sht i mer l. mindre adjektivisk anv.: som väcker l. framkallar tacksamhet l. glädje l. välbehag l. tillfredsställelse o. d.; särsk. i uttr. en välsignad sak; jfr b slutet, 2 d. At eder nad haffuer vnderstondit the tidende aff Norgis land Gudi vare loff för sina velsignade naade oc alle helge Swerigis patronor. G1R 1: 54 (1523). Et så välsignat rägn – ack! hvad det kan hugsvala! Lidner (SVS) 2: 54 (c. 1785). Emedlertid är det en god wälsignad sak at jag wunnit något slags kredit. VDAkt. 1792, nr 475. Jag har haft i 14 dagar Kinmanson från Linköping til gäst, hvaraf et välsignadt sus och dus upstådt genom middagar och soupéer på alla håll. Berzelius o. Palmstedt Brevväxl. 2: 150 (1833). Detta välsignade kaffe! I sorgen ger det en smula lindring, dess arom och värme mjukar upp styva tungor. Sund LanthSon 391 (1997). — särsk.
α) i uttr. välsignad vare den l. den l. det l. det; ofta i dödsannons l. gravskrift o. d. Wälsignadh ware then som kommer j herrans nampn. Mark. 11: 9 (NT 1526). Welsignat wari then högste Gudh, / Ther han sitter j simon (sannol. fel för sinom) skrudh. Gevaliensis Jos. 27 (1601). Wälsignat ware tin Hustru, och tina Föräldrar. Rothovius 1Pred. A 4 b (1623). Sov ljuft, sov lugnt i den tysta grav! Välsignat vare ditt minne! DN(A) 24/2 1913, s. 2.
β) om person (jfr α): som man värderar högt l. håller av l. tycker (mycket) om; särsk. i tilltal l. utrop, stundom liktydigt med: kär (se d. o. I 1 f). Sedan någre redelige och wälsignade Män funnit för det allmänna bästa nödigt och nyttigt, at genom allmänna Skrifter, föreställa hwar och en sådana saker som ingen bör försumma at tänka på. Dalin Arg. 1: 10 (1732, 1754). Välsignade Erik, se till gossungen der! Carlén TatS 1: 6 (1866). ”Det välsignade barnet!” mumlade hon. Där har hon suttit och låtit oss allesammans tro illa om henne. Lagerlöf ChLöw. 192 (1925).
4) i p. pf. n. sg. i adverbiell anv., ss. förstärkningsord, mer l. mindre liktydigt med: väldigt l. mycket l. kolossalt l. förskräckligt. Denna så välsignadt nyttiga vext har ifrån verldens skapelse varit illa känd och försummad till sin nytta. Westring SvLafv. 2: 149 (1806). Lilla Gertrud – ”det välsignadt söta barnet”. Knorring Ståndsp. 1: 157 (1838). En välsignat stor kaka. Högberg Storf. 192 (1915). Landskapet är .. i ökentrakterna, så välsignat enformigt. Nordström Amer. 229 (1923). Natten hade ett välsignat vackert skimmer. SvD 17/7 1991, s. 25.
Spalt V 2072 band 38, 2019