| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÄN vä4n, adj. -are ((†) superl. -est (-ist) Stiernhielm Herc. 57 (1648, 1668), CupVen. C 5 a (1669); -st Columbus (SVS) 2: 206 (c. 1680)). adv. -T.
(numera bl. ngt ålderdomligt l. arkaiserande) om person, i sht kvinna (jfr a), i fråga om utseende: (blitt l. behagfullt l. älskligt) vacker (se d. o. 7); äv. dels (o. numera vanl.) med inbegrepp av l. huvudsaklig tanke på blidhet (se d. o. 1 a) l. behaglighet (se d. o. 3 b) l. älsklighet o. d. i fråga om sinnelag l. sätt (jfr b β, c), dels om ngt sakligt (se b); i sht förr äv. i uttr. det väna könet, det täcka könet (se KÖN, sbst. 3 a α); jfr TÄCK, adj. 3, VÄNLIG 3. Hwar i iagh kan tiäna then wäna möö, / Giör iagh gierna in til min döö. Messenius Disa 13 (1611). Dagh och nat iag haff(uer) inghen roo, / alt för thet väna vÿff. Visb. 1: 195 (c. 1640). (Bruden är) fraker i seedh, och wäner i åthbörd, / Af sinn-rörige art, och af alla-behagligo kynde. FoU 20: 394 (1675). Til det wäna könets förmon. Roman Holbg 26 (1746). Med ett ord, barnet hade blifvit kvinna och därtill en vän kvinna, en af de vänaste han någonsin skådat. Lönnberg Holmfr. 11 (1895). Brudparet uppvaktades av en hel liten skara av tärnor och marskalkar, väna mör i sin ungdomsfagra blomstring och unga, kraftiga män. VFl. 1933, s. 123. Hennes elev, den väna studenten, var död. Wahlberg FrusLiv 85 (2003). — särsk.
a) (numera bl. ngn gg) om man. Stundom med hoot och trug åt Wenneste frijaren Acin. BröllBesv. 64 (c. 1660; uppl. 1970). Han var ingen vän man men en god kämpe. Melin VikSaga 7 (1910).
b) om ngt sakligt; särsk. om kroppsdel (hos kvinna); äv. ss. adv. (se särsk. β); jfr TÄCK, adj. 4. Väna praktord. Atterbom SDikt. 2: 51 (1811). En ungmö med vänare kinder och klarare blå ögon fanns ej i gamla Wirdaland. Rydberg Sing. 18 (1857, 1865). Jag kan här ej redogöra för det närmare utformandet af den väna dikten. 4GbgVSH VII–VIII. 1: 12 (1904). — särsk.
α) om omgivning l. land(skap) l. naturföreteelse l. naturfenomen o. d.; jfr TÄCK, adj. 4 a. Medh Guldh Vörpomeren wäna, / Skal, medh thes lähn Swerige tiäna. PolitVis. 341 (1649). Jag söker mörkret och then wäna dagen skyr. Lindahl Syrinx 11 (1747). Jag hälsar dig vänaste land uppå jord. VSvFolksång. 2 (1845). Små väna dyningar gifva igen en mattljus himmels mattvioletta skystrimmor. Rosenius Himmelstr. 141 (1900, 1903). Uppgivandet av ängskulturen .. betyder förlusten av det vänaste och vackraste i sydsvensk sommar, rikedomen av grönt och blommor. Fatab. 1948, s. 15.
β) om ngt av sådant slag att ett behagligt intryck av det (normalt) har med annan egenskap än utseendet att göra: som inger känsla av välbehag l. ter sig l. uppträder på angenämt sätt; äv. ss. adv.; jfr VÄNLIG 2 d α. Uller den fagre i hjertat log, / .. glad öfver Frejas wäna besök. Ling Gylfe 181 (1814). Den väna glädjen bredvid det bistra trotset. OoB 1893, s. 455. Flyg vänt din kos, du kära svan. Bååth WagnerS 2: 14 (1904). Jag bjöds på vino fino och .. pasta med en sås så himmelskt god, så vän och len som den goda fen och sen så underbart stark och frän. Johansson GogAns. 149 (1989).
c) (†) i fråga om tillfällig sinnesstämning: som är vid gott humör l. välvillig l. tillmötesgående. Ja stiäl han bort een kysz, i sömnen henn’ förskräcker, / .. Så skal han först til straff, leffrera then igen / Och liggia baakom rygg til thesz hon blifwer wän. CupVen. B 3 b (1669). Hwar af när Lejonet een önskad lisa kände, / Strax thet .. / .. wiste sigh så mildt, så wänt och ödmiukt ställa, / Som then ther något godt wil tacksamt wedergälla. Spegel GW 216 (1705).
VÄNHET, r. l. f. (numera bl. ngt ålderdomligt l. arkaiserande) egenskapen att vara vän; jfr vänlek. Wähn’ Sigrid (sitter) i loffte och der spegl(a)r sigh / her är mÿcken wähnhet som stund(a)r nu till Migh. Visb. 2: 337 (c. 1680). (Skalden) har också uttryck för sommarens vänhet. SvD(A) 2/7 1931, s. 9. —
VÄNLEK, r. l. m. [fsv. vænleker] (†) vänhet. Swedberg Schibb. 404 (1716). En af alla desza kwinnor war ansenligast til wänlek eller skjönhet. Björner Thor 28 (1737). Lönnberg Sigtr. 20 (1892).
Spalt V 2118 band 38, 2019