| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÄSA vä3sa2, v. -er, -te, -t, -t ((†) pr. sg. väs Linc. Zzz 3 a (1640), ORudbeck Borås. 32 (1776); sup. -it Lovén Dante 1: 68 (1856; i vers)). vbalsbst. -AN (†, BOlavi 40 b (1578)), -ANDE, -NING; jfr VÄS.
om människa l. djur (särsk. (o. i sht) orm): frambringa l. avge utdraget, mer l. mindre svagt o. vasst, s-liknande ljud; äv. dels tr. (se särsk. a), dels i jämförelse; äv. (se särsk. b) dels om ngt sakligt, dels opers. Hwäsande ormar. SalWijsh. 17: 9 (öv. 1536). (Eng.) To hiss a player out of the stage, (sv.) genom hwäsande kiöra en Commediant af skåde-platzen. Serenius Cc 2 b (1734). Till Kattens egenheter hör, att han .. hväser och spottar då han blir ond. Nilsson Fauna 1: 19 (1820). Vid skollärarens ”stig in” öppnade Janne dörren jemnt så mycket, att han kunde sticka armen med knifven in genom springan. Medan han hviftade med den långa knifven inne i rummet, stod han utanför dörren och hväste som en orm. FrLundagHelgonab. 1894, s. 43. (Guden Pan) stod lutad mot en tall .. och spelte på näfverlur; .. en väldig tjädertupp .. stämde understundom in i spelet med en het väsning. Forsslund Djur 197 (1900). — jfr ORM-VÄSNING. — särsk.
a) tala med väsande (o. lågmäld) röst; särsk. (o. i sht) i fråga om sådant väsande ss. uttryck för hot l. ilska l. aggressivitet o. d.; äv. dels tr., dels (i anv. motsv. b) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv., särsk. om röst l. stämma o. d.; ss. vbalsbst. -ande l. -ning i sht förr särsk. om det brus l. sorl som uppstår då flera personer pratar samtidigt. Det hördes straxt et sådant buller och hwäsande, prat och munkäbblande i denna nya sammankomsten, at (osv.). SedolärMercur. 1: nr 5, s. 2 (1730). En sagta hväsning bevisade .. att herrarne voro inbegripna i ett .. samtal. Knorring Ståndsp. 2: 5 (1838). Rösten hväste af ilska. Lagerlöf Antikr. 84 (1897). (Han) lade då och då händerna för ögonen och väste något för sig själv. FemFinFörf. 49 (1974). (Flickan) gick till telefonen följd av .. (broderns) väsande varningar. Gripe Tordyv. 119 (1978). Medan jag stod framåtböjd tog han ett fast grepp om min nacke och talade snabbt och väsande rätt in i hörselgången på mig. Larsmo Stumh. 57 (1991). — jfr FRAM-VÄSA. — särsk. ss. anföringsverb. Spökar du, slaf! hväste .. (han) med sammanpressade tänder. Rydberg Frib. 367 (1857). ”Era svinpälsar”, väste han. SvSkämtl. 148: 60 (1920). Hustrun Ingrid tog då resolut tag i Gunnar och väste att han skulle sätta sig ned. JönkP 10/11 2016, 1: 12.
b) om ngt sakligt (l. personifierat (se särsk. β)); äv. opers.; jfr a. 2Saml. 35: 221 (1662). Wid Inskänckningen skal .. (vinet) hafwa wackra och friska Pärlor, eller Petillera och Wäsa. Aken Reseap. 139 (1746). Liarna blänkte, brynsten väste mot stålet. Koch Timmerd. 348 (1913). Det hväser, det hviner / från tunga maskiner. Flensburg Sång. 115 (1915). Det är tyst och stilla, allt som hörs är det väsande ljudet av en gasugn som är upptänd. Östergren SistCig. 70 (2009). — särsk.
α) i fråga om blixt l. ngt glödande l. brinnande l. ngt som släcks i vatten o. d.; särsk. liktydigt med: fräsa (se FRÄSA, v.1 1 a). Schroderus Os. 1: 485 (1635). (Jag) har .. hört fänn-krutet hwäsa, lika som i wåt-wäder. Tessin Bref 1: 66 (1751). En lång blixt (drog) sin hväsande strimma öfver himmelen. Mellin Nov. 1: 485 (1829, 1865). När .. (människan) gned så att en rykande låga sprang fram ur träet eller slog så att en gnista väsande sprängde ut ur stenen, skapade hon den lysande och förtärande eld, som (osv.). Kulturen 1948, s. 46.
β) i fråga om vind l. oväder o. d. Lucidor (SVS) 83 (1672; uppl. 1997). Fast Nordan-Blåst hel kall och kulen wäser. Frese VerldslD 135 (1714). Det hväste och hven, det skrattade och tjöt, det gnisslade och pep (då ovädret drog fram). Lagerlöf Jerus. 1: 135 (1901). Vinden väste över hällen. Bergman LBrenn. 146 (1928).
γ) (numera mindre br.) i fråga om våg som bildar vågkam l. bryter o. d. En drifwand’ fradga hwäs kring wrede Böljans topp. Frese Pass. 49 (1728). En fraggig sjö, sig hög, som Athos höjer, / Han hotar, väser. Lidner (SVS) 1: 203 (1781). Härligt jag kallar mitt haf, när det välter med väsande kammar / in mot min bärgiga strand. Engström 1Bok 128 (1905).
δ) i fråga om projektil som far genom luften. Stiernhielm Fred. 1 (1649, 1668). (Då) pilarne hväsa omkring oss. Eurén Kotzebue Cora 55 (1794). En oafbruten skur kulor trasade sönder luften .. öfver deras hufvuden. Det pep och gnisslade, hväste och hven. Janson Lögn. 53 (1912). Stickande bajonetter, huggande bilor, väsande gevärskulor. Edfelt Slagf. 73 (1952).
ε) (†) i fråga om språkljud; särsk. (o. i sht) i p. pr., särsk.: spirantisk; jfr SIBILERA 2. Thet liudet som then hwäsande stafen (dvs. runstaven för s-ljudet) .. framföra skulle. Verelius Run. 18 (1675). Man påstår .. att i (orden) makt, brakt, äkta .. skall höras ett andande eller hwäsande (en adspiration); men om så är, måste det wara ganska lindrigt, och sådant, som finnes wid alla andra liudämnen. Hof Skrifs. 106 (1753). Den j-ljudet karaktäriserande mjuka hväsningen. Aurén Akc. 37 (1880). SvD(A) 1911, nr 342 B, s. 2.
ζ) i fråga om ljud som uppkommer vid andning. En stäckre andadrägt med harklan och hwäsan j brystet. BOlavi 40 b (1578). Ty för möket hwäsande skull i brystet, får jagh ingen Roo åm nätterna. HB 2: 285 (1596). Lungorna hväste, och då de vidgade sig för att intaga luft, erfor han sönderslitande smärtor. Lagerlöf Länk. 112 (1894). I sängen satt en kvinna och andades så att det pep och väste i hela rummet. Jersild BabH 235 (1978).
η) (numera mindre br.) om stark affekt ss. hat l. ilska o. d. Dem, som trogne följt mig här, / Ej blott då lofvet klang, men ock då agget hväste. Wallin (SVS) 2: 154 (c. 1830). Aldrig har partihatet hväst som då (vid 1746–47 års riksdag). Stavenow Frihetst. 60 (1898). Härskaren, som bar på övermänskligt tunga bördor av dagliga bekymmer, medan hatet väste kring honom. Grimberg VärldH 9: 622 (1940).
1) (numera bl. tillf.) under väsande förflytta sig (hastigt) framåt; ngn gg äv.: under väsande träda l. komma fram. En svart och giftig orm, med mörkblå färg beklädd, / Som hemligt väser fram, och klyfver gräsets bädd. VittArbSamhSthm 2: 99 (1762). En klar, blå låga hväste fram. Topelius Sommarsjö 1: 73 (1897). Smutsigt rödgult rostiga spårvagnar som väste fram under sina luftledningar. Lundgren Bellow ProfDec. 5 (1982).
2) till a: väsande frambringa (yttrande l. skratt o. d.); särsk. ss. anföringsverb. Jag hweste mine Complimenter så hest fram, lika som hade jag tusende gånger set Wargen. Weise 312 (1697). ”Tjufvar!” hväste jag fram på tydlig svenska. GHT 1895, nr 277 B, s. 1. Alcorta hväste fram ett skratt mellan tänderna. Essén Bluff. 133 (1908). —
VÄSA TILL10 4. (numera bl. tillf.) plötsligt (börja) väsa. Sjöberg SthmHeml. 258 (1844). Luften suckade, böljorna väste till och ångbåten darrade (vid åskslaget). Strindberg Skärk. 17 (1888). Den största svanen blef otålig, hväste till och bet i gräset vid hennes fötter. Wallengren Mann. 65 (1895). (Han) sprätte upp en sten, som han slungade mot kråkorna .. ”. . . kla!” väste han till. Larsson Hemmab. 286 (1916).
Spalt V 2369 band 38, 2019