| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
YLA y3la2, v. -ade (Swedberg Ordab. (1725) osv.) ((†) pr. sg. yl Martinson KärlekKr. 188 (1947); -er Schroderus Comenius 890 (1639), Martinson VägUt 19 (1936)). vbalsbst. -AN (†, Linc. Nnnn 6 b (1640), Hamb. (1700)), -ANDE, -ING (numera mindre br., Johansson UnderlMänn. 11 (1934)), -NING; jfr YL.
om djur (i sht varg l. hund l. räv, äv. uggla): tjuta (se d. o. 1); äv. om person (se a) l. sak (se b): frambringa ljud som påminner om djurs ylande (äv. oeg. (se a)); äv. mer l. mindre bildl., särsk.: ge uttryck för l. inge samma känsla som utlöser resp. utlöses av ylande; äv. dels opers. (se särsk. b slutet), dels med innehållsobj. (jfr a slutet); ss. vbalsbst. -ande l. -ning äv. konkretare, om enskilt ylande läte l. ljud (jfr YL); jfr HYLA, v., ULA. Helsingius Nn 3 b (1587). Ufwen yhler. Comenius OrbPict. 31 (1682). I thenna Maji Månad, blefwo hundarne här i Staden, wilde, ylade och tiutade som barn när the illskrika. Broman Glys. 1: 423 (1729). Och i qväll, när vargarna yla’ kring släden .. , då skratta mamsell Lotten .. ”det är hundar”. Topelius Dram. 65 (1851, 1881). Vid stugknuten ylar räven sitt parningsskri. Martinson Kvinn. 114 (1933). Då .. vargarna .. låta höra sina ödestunga ylanden. Wallquist Doktorn 49 (1935). Han hade hört tomheten tjuta och yla och fått lyssna till ropen ur sin egen förvirrings bottenlösa hål. Gyllensten Grott. 116 (1973). — särsk.
a) om (ljud från l. ljudkälla (jfr b) hos) person; äv. (skämts.) hyperboliskt l. mer l. mindre oeg. (jfr slutet), särsk. i fråga om jämmer l. oartikulerad klagan; jfr TJUTA 2. Dödhen .. hafwer .. thenne mannen medh ijlande röst och gråtande tårar bortryckt. Phrygius MRosengren A 3 b (1608). Modren grät icke, men hon tog i att yla som en varg. Strindberg NSvÖ 1: 83 (1906). Publiken .. ylade av lycka när Orup klev in på scenen. GbgP 27/6 1990, s. 24. — i oeg. anv., ss. sägeverb. Högberg Utböl. 1: 80 (1912). Vad har du egentligen gjort! ylade hon högt i sin ensamhet. Wahlberg FrusLiv 313 (2003).
b) om sak; särsk. om musikinstrument; jfr a o. TJUTA 2 c, 3. Asplund Stud. 54 (1912). Saxofonerna ylade och trumpeterna smattrade som hysteriska apor. SvD(A) 29/1 1933, Bil. s. 20. När jag svänger in på Strandgatan hör jag brandbilarnas sirener yla och gläfsa från centrum. Sund LanthSon 15 (1997). — särsk. i fråga om ljud i naturen, i sht om vind; äv. opers.; jfr TJUTA 3 b. Storm, ylning, Sand ok reeff Siöwirflar- Steen-Klipp banker / Afskära mången gång förhopningens Plikt-Anker. Lucidor (SVS) 269 (1672; uppl. 1997). Det ylar och tjuter där ute; en fönsterlucka slår vilt för vinden. TurÅ 1916, s. 366. Låga, snötunga moln kom emot mig, med nordanvinden som ylade. Nilson MessTräb. 31 (1990).
Spalt Y 5 band 38, 2021