| Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TJUTA ɟɯ3ta2, v. -er, tjöt ɟø4t, tjutit ɟɯ3tit2 (pr. -ar Gyllenius Diar. 209 (c. 1670). -er Jak. 5: 1 (NT 1526) osv. — ipf. sg. tjöt Tranæus Medewij 52 (1690) osv. töd Möller (1807). tö(ö)t Petreius Beskr. 2: 90 (1614), Möller (1807). — ipf. pl. tjutade Broman Glys. 1: 423 (1729). tjuto SalWijsh. 17: 19 (öv. 1536). tjöto JGOxenstierna 4: 28 (1815), IllSvOrdb. (1964). tute Dahlstierna (SVS) 1: 55 (1698). tuto Schroderus Os. 2: 550 (1635). töte Peringskiöld Hkr. 2: 302 (1697). — ipf. konj. tööte Rudbeckius KonReg. 403 (1619: tööte fram). — sup. tjutat ÖstraHdDomb. 6 (1602), Engström Milst. 204 (1929). tjutet Tiällman Gr. 212 (1696). tjutit Giese Sprachm. 1–3: 285 (1730) osv. tutit PJGothus Pollio Fast. 129 (1614), Möller (1807). tuttit PPGothus Und. A 3 a (1590)). vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Lind (1738), SAOL (1923)); -ARE (se avledn.); jfr TJUT.
1) om djur (i sht varg l. räv l. hund (i sht förr äv. uggla)): frambringa ihållande, entonigt, genomträngande (o. relativt starkt) ljud (i högt tonläge), yla; äv. med obj.; jfr SKRIKA, v. 2. SalWijsh. 17: 19 (öv. 1536). Öffwermåtan många wargar äro ther, huilka om wintertijd .. ofta sambla sigh på stora siögar och mycket tiuta. Bolinus Dagb. 61 (c. 1674). Så snart natten tilstundade, fingo wi höra et förskräckeligit tiutande och rytande af wilda och osz obekanta diur. DeFoë RobCr. 27 (1752). Ur dvalan väcktes ugglan opp / Och räfven tjöt på kullens topp. Arnell Scott Sjöfr. 138 (1829). Då och då (framträngde) en gäll hvissling ute från heden. Folket sade, att det var ljungfogeln, som tjöt för lik. Melander Läger 50 (1887). I skogsbrynet .. tjuter en vildhund sin hemska klagolåt. Armfelt VildmPar. 168 (1920). Ugglan tjuter. StSvTyOrdb. (1989). — jfr ILL-TJUTA. — särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. samt i anv. som ansluter sig härtill; särsk. [jfr t. mit den wölfen heulen, eng. to howl among wolves, fr. hurler avec les loups] i (varianter av) uttr. tjuta med vargarna, anpassa sig till sin omgivning även om man tycker annorlunda o. d. Hoo som medh vlffuar boor han måste medh vlffuar tiutha. SvOrds. B 1 a (1604). Äfter mycken oro wid juhltiden, får jag nu först respirera; den som har familia måste med wargarne tiuta, om han med dem skall lefwa. Linné Bref I. 2: 330 (1771). Med vargar tjuter man och träter med jurister. Remmer Theat. 1: 22 (1812, 1814). Det tjuter allt af ulfven kommet är. Granlund Ordspr. (c. 1880). SvHandordb. 840 (1966).
2) om person: frambringa utdraget, entonigt ljud (som påminner om ett djurs tjutande); klaga (se KLAGA, v. 1), jämra sig; äv. dels med obj. (särsk. ss. anföringsverb), dels bildl. Nw wäl j rike gråter och tiwter vtoffuer idher vselheet som idher offuerkom(m)a skall. Jak. 5: 1 (NT 1526). Haffuer en warit beladder med ett ondt Samvet, han haffuer så böölat, brummat och tutit att hans grannar icke haffua kunnit hwijla sigh. PJGothus Pollio Fast. 129 (1614). Nu mot den Högste / De ursint rasade och riste vapnen; / Och trotsande, med sammanstötta sköldar / Mot himlen tjöto hädelsen och hämden. JGOxenstierna 4: 28 (1815). De reaktionära tidningarna tjöto aftonen efter talet ett lakoniskt: Ränsa nästet! De menade universitetet. GHT 1897, nr 263, s. 2. Efter nära en timmes dans återvände dervischerna till sina platser .. och förenade sina tjutande röster i ett enda, förskräckligt genom märg och ben gående ”Allàh-hŭ.” Lagergren Minn. 5: 124 (1926). Pastorn tar henne inte ifrån mig, hör pastorn det? tjöt han ursinnigt. Krusenstjerna Pahlen 6: 234 (1935). Jag körde .. Magnus och Brasses svordomsvisa för ungarna häromdan. De skrattade så de tjöt. Expressen 1 ⁄ 2 2004, Söndagsbil. s. 12. — jfr FRAM-, GALL-, ILL-, STOR-, STORM-TJUTA. — särsk.
a) (numera bl. mera vard.) gråta (häftigt o. högljutt); i ä. språkprov (i sht i förb. med likbetydande ord) stundom svårt att skilja från huvudmom.; jfr BÖLA 3. Att här skulle bliffue så monge änckior och fatige faderlöös barn, att theres gråått symptan och tiutande, skulle hwart hwes öffuer hela Swerige vpfylla. Svart G1 18 (1561). Gråt intet Bror Mollberg, hvad hjelper du tjuter? Bellman (BellmS) 1: 136 (c. 1775, 1790). Hon tjuter alltid om morgnarna när hon varit onykter kvällen förut. Sjögren TaStjärn. 39 (1957). — jfr STOR-, STORM-TJUTA.
b) (numera bl. tillf.) sjunga högt o. illa. Weste (1807). Man kunde hitta på något bättre än att gå och supa sig fulla och tjuta folksången och Marseljäsen. JAEklund hos Malmeström JAEklund 97 (1884).
c) i fråga om att medelst musikinstrument (i sht blåsinstrument) frambringa ljud (i sht musik); äv. i utvidgad anv., närmande sig l. övergående i 3, om musikinstrument; jfr SKRIKA, v. 3 e. Du får fuller ett annat Horn att tiuta uthi. Celsius Ordspr. 1: 645 (1708). Ludrarna begynte til att tiuta. Mörk Ad. 2: 363 (1744). Grälmakar Löfberg, gammal och van, / Vid Krogdörrn stod och blåste Dulcian, / Arbeta med fingrarna, prutta och tjöt, / Och näfven mot Krögaren knöt. Bellman (BellmS) 1: 259 (1780, 1790). Rockens tjutande gitarrer. DN 2 ⁄ 7 2002, s. B2.
d) med ett av prep. av inlett adverbial som betecknar anledningen till tjutandet. Tjuta av ilska, fasa, smärta, förtjusning, glädje, lycka. Publiken formligen tjöt av hänryckning. GHT 7 ⁄ 12 1897, s. 3. Man tjöt av skratt och förtjusning över att de impopulära kineserna blivit dragna vid näsan. Uggla Haslund Jab. 279 (1932). De fyllda läktarna tjuter av förväntan när kvällsshowerna öppnas av en vit Pegasus, komplett med vingar och en glittrande ryttare. DN 2 ⁄ 12 2002, s. D1.
3) i oeg. l. bildl. anv., med sakligt subj. l. opers.: ljuda starkt o. ihållande; i sht förr särsk.: dåna l. bullra l. brusa l. larma (se särsk. a, c); jfr 2 c. När stor kiöld är och hon skal börja sachta sigh och een står och lysnar skal en höra huru det tjuter på siön af thet at ijsen brakar. Bureus Suml. 61 (c. 1600). Hwem weet icke at säya om dhen faaslige Heckelfiellen i Iisland, hwilken vndertijden så förfärligen tiuter och låter, at och Inbyggiarne hålla dhen för dhe fördömdas Boningh. RelCur. 150 (1682). (Vesuvius började) at dundra, tjuta och kasta millioner stenar. Björnståhl Resa 1: 241 (1771). I rostiga hjulen det gnisslade och tjöt. Jensen Mickiewicz Tad. 159 (1898). Omrörarna fräser, gasen pyr, pumparna tjuter. Karnstedt Slamf. 298 (1977). När han kommer upp i skogskanten hör han bilen rivstarta och fara i väg med tjutande däck. DN 27 ⁄ 10 1999, s. A5. — särsk.
a) (†) i fråga om bullrande i ngns mage; jfr KNORRA, v.1 1 c, KURRA, v.2 d, SKRIKA, v. 1 e. När thet är aff råå maat eller kåld, tå är j maghan tiutande och buller. BOlavi 57 b (1578). Om man skall tiga när en menniskas inälfwor tiuta af swält, så far wähl wår ädla frihet. Missförståndet 15 (1740). Magen tjuter. Tholander Ordl. (1872).
b) i fråga om ljud av vind l. storm o. d.; jfr GNY, v. 1 b, RYTA, v.2 3 a β, SKRIKA, v. 3 d. En tjutande väderil. Rutström Schiller Röfvarb. 120 (1799). Han tycktes Didos klagoröst / I vindens tjutning höra. Stiernstolpe Blumauer 2: 30 (1814). Det tjuter i tackel, det hviner i tåg. Böttiger 1: 98 (1856). Hösten hade kommit på allvar, stormen tjöt genom gatorna och regnet piskade fönsterrutorna. Schulze BöndSvFinl. 261 (1935). — jfr ILL-TJUTA.
c) (numera mindre br.) i fråga om ljud av vatten i kraftig rörelse: brusa, dåna; jfr RYTA, v.2 3 a γ. Thet är hafzwågor, som gå tiutande och utbreda sitt hwijta swall. Verelius Herv. 145 (1672). Och bränningen tjuter vid darrande strand. Sätherberg Dikt. 1: 185 (1844, 1862). Den natten kommer cyklonen .. och sliter de uppveckade sjöarnas toppar till virvlande trasor och tjutande vattenskum. Martinson Kap 31 (1933).
d) i fråga om ljud av siren l. (ång)vissla l. mistlur l. larmanordning o. d.: ljuda entonigt o. genomträngande (i högt tonläge). Fabriksskorstenarna utsända sina första tunna rökslöjor; ånghvisslorna tjuta i skärande dissonans. VFl. 1913, s. 8. Polisen har inte rätt att ingripa bara för att butikslarmet tjuter när en kund passerar. Det behövs ordentliga bevis. GbgP 11 ⁄ 11 1994, s. 6. Motorerna stannade, belysningen slocknade, mistluren tjöt i dimman. Uppskärrade passagerare ombord på ”Mare Balticum” tänkte med fasa på ”Estonia”. Expressen 13 ⁄ 3 1995, s. 12.
1) till 2 (b): tjutande l. högljutt framföra (ngt, särsk. sång l. psalm o. d.); jfr böla fram 2, skrika fram 1. The Skrymtare .. hafwa hållit före att thet war nogh, att man .. bölade eller tööte fram några Psalmer, antingen tanckarna woro tillstädes eller ey. Rudbeckius KonReg. 403 (1619). Han tjöt fram varenda stavelse. Koch Arb. 227 (1912).
2) särsk. till 3 b, d: tjutande draga fram. Den första effecten af detta (åsk)oväder var en detsamma förelöpande stormvind, hvilken tjöt fram i förfärlig heshet, och försatte den stilla nejden i en skräckfull verksamhet. Gosselman Col. 1: 188 (1828). Ambulanserna tjuter fram. DN 12 ⁄ 6 1994, s. C3. —
TJUTA TILL10 4. till 1, 2, 3, om djur l. person l. sak: ge ifrån sig ett (kortvarigt) tjut; äv. opers.; om person äv. ss. anföringsverb; jfr skrika till. Än gol, än söng det, och än piskor smällde: / Än hördes skratt ur skogens gröna tält. / Än tjöt det till och vilda hundar skällde. MarkallN 2: 25 (1821). ”Uppställning”, tjöt han till, alldeles vild. Blomberg Överg. 170 (1915). Hunden tjöt till. IllSvOrdb. (1955). (Flygplanets) hjul tjuter till i betongbanan på Kennedyflygplatsen i New York. DN 6 ⁄ 12 1987, s. 39. —
TJUTA UT10 4.
1) till 2.
a) (numera bl. tillf.) högljutt framsäga l. yttra (ngt). Han stannade, knöt näfvarna och tjöt ut en hotelse. Lagerlöf Länk. 128 (1894).
b) högljutt ge uttryck åt (sinnesstämning, särsk. glädje l. ilska). När Sävehof krossade serieledaren Ystad .. blev det som på den ”gamla” goda tiden igen. Nästan 900 åskådare tjöt ut sin glädje. GbgP 24 ⁄ 2 1992, s. 20.
2) (numera bl. tillf.) till 2 a: gråta o. därigm förmå (ngn) att bege sig ut. Jag vill gråta öfver allting, jag vill ordentligt tjuta ut gubben. Runeberg (SVS) 6: 453 (c. 1850).
-UGGLA. ugglan Surnia ulula Lin., hökuggla. Tjut-Uglan .. som ofta förändrar sit ohyggeliga ljud. Fischerström Mäl. 158 (1785). Brummer 55 (1789).
1) till 2 (a): person som tjuter. Ni håller mig för en ohjelplig tjutare. Runeberg (SVS) 6: 457 (c. 1850). Beli, en bland de ”tjutare”, som omgåfvo Fröj och Fröja under deras vistelse i Jotunheim. Rydberg Myt. 1: 626 (1886). Solisten .. fick ta på sig rollen som ställföreträdande tjutare, snyftare och bölare, med eller utan elförstärkning, i kamp mot en orkester som inte precis utmärks av diskretion. DN 25 ⁄ 8 2002, s. B4.
Spalt T 1713 band 34, 2005