| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
YRA y3ra2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. (tillf.) -or.
1) (†) motsv. YR, adj.2 1: sinnesförvirring l. galenskap l. förryckthet; äv.: raseri l. ursinne; i vissa språkprov utan klar avgränsning från 2, 3; jfr YRSEL 1. Dher hon dhe orden fält haf(ver), så är dhet skedt uthi hennes stoora swagheet och yra, då hon wardt såsom Corporaliter obsessa, att både hennes man och Grannar moste henne hålla. VDAkt. 1677, nr 355. Då biörnen blef heel drucken, sprang så i yran opp på vinn och stupade neder på lilla borgården och slog ryggen af sig. HH 24: 8 (1699). Då de Africanske Sjöröfware-Samfunden .. råkat i en faselig yra och förbitring mot fast alla Europeiska handlande Nationer, så (osv.). SvMerc. 1: 53 (1755). Du bof, som jemt bedrar, / Som sammangaddningar och upror skiftat har; / Som sätter alt dit hopp i tvedrägt, split och yra. Murberg Racine Ath. 73 (c. 1776). Då gallsjuk Reuterholm uti sin yra / På sångmör hämnats för ett modigt ord. Snoilsky 4: 73 (1887). — jfr DANS-, HUVUD-, SINNES-YRA.
2) motsv. YR, adj.2 2: stor (o. omtumlande l. översvallande l. exalterad) hänförelse l. entusiasm l. uppsluppenhet l. upphetsning; äv. med mer l. mindre nedsättande l. klandrande bibet., om obetänksam l. överdriven l. tygellös l. besinningslös sådan hänförelse osv., särsk. ungefär liktydigt med: lättsinne l. lättfärdighet; äv. dels konkretare, om enskild yttring l. manifestation av sådan hänförelse osv., dels oeg. l. bildl. (se slutet); jfr 1, 3 o. YRSEL 2. Poetisk, krigisk, vild yra. I festens, rusets yra. Sij kiärleeks häfftigheet! Sij blinda Astrilds yhra! / Ach huru lijtet man i den förmåår sig styra. 2Saml. 1: 127 (c. 1669). (Flickor) i sin yra glömma, / At de innom några år / Utaf Dem, som nu berömma / Båd’ föragt och löje får. Lalin Arachne 4 (1750). En Regering .. skall nödvändigt motarbeta följderna af Politiska, Moraliska och Logiska yror. BrinkmArch. 1: 312 (1822). I sällskap med rätt förtroliga vänner kunde han vara öppen, oförbehållsam, full af skämt, pojkaktighet, yra. Sturzen-Becker 1: 139 (1861). En tilltagande yra jagade upp hans religiösa känslor, som på qvällen varit temligen förslöade af ymnig mat. Strindberg RödaR 147 (1879). Den värsta ekonomiska yran från 80-talets sista år har lagt sig. Expressen 19/7 1990, s. 9. — jfr ANDE-, BARNDOMS-, FEST-, FOLK-, FRIHETS-, GLÄDJE-, KARNEVALS-, KRIGS-, KÄRLEKS-, NYHETS-, PARTI-, PÖBEL-, REVOLUTIONS-, SAMVETS-, SEGER-, SINNES-, SKALDE-, SPEKULATIONS-, SPEL-, STRIDS-, UNGDOMS-YRA m. fl. — särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl., i fråga om att ngt sakligt föreställs uppvisa sådan hänförelse osv.; särsk. (o. i sht i denna anv. ibland utan klar avgränsning från YRA, sbst.1) i fråga om naturföreteelse o. d. Och Luften slet sig löst, at Hafwets yra äggia. Frese VerldslD 105 (1719, 1726). Det ljufliga siälalugn .. som gör, at de kunna lika gladlynt le åt et blindt ödes yra. Ekelund Fielding 461 (1765). Med stark fart drifva stockarna nedåt och tumla i vild yra utför de strida forsar, som strömmarna .. ofta bilda. LbFolksk. 298 (1890). En vårdag i Dalby hage, då .. den späda grönskan slår ut och man själv är rusig av vårens yra. LundagKron. 3: 198 (1955). Hur lätt det är att förföras av tidens yra och bilden av sin egen betydelse. GbgP 10/1 2004, s. 46.
3) motsv. YR, adj.2 3: yrsel (se d. o. 3); särsk. (o. numera nästan bl.) ss. senare led i ssgn FEBER-YRA; förr särsk. dels i fråga om kringsjuka hos får, dels i uttr. yra i huvudet; i ä. språkprov ibland utan klar avgränsning från 1, 2. Peppa .. blef så förstörd af Marggrefwens compliment, att hon stod upp och gaf honom handen lika som i yra, och utan att weta nästan hwad hon giorde. Runius (SVS) 3: 64 (1709). Ett Får som har Yra och Hiernewilla. Celsius HushAlm. 1741, s. 31. Om man endast gnuggar och luktar på bladen af œnanthe crocata, får man en stark yra i hufwudet. Gadd Landtsk. 2: 156 (1775). I många hetsiga febrar utweckla sig, under deras förlopp, hufwudwärken och hettan till den grad, att yra uppstår. Lovén Anv. 15 (1838). Invid afgrunder vi vandra; / om i djupet blicken stirrar, / svindeln, yran oss förvirrar. Sturzen-Becker 3: 207 (1861). I feberns yra och förvirring. SvD(A) 13/7 1937, s. 6. — jfr HUVUD-, SMÅ-, SÖMN-YRA.
Ssgr, se yr, adj.2
Spalt Y 64 band 38, 2021