| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HOVERI hω1veri4 l. hωv1-, n.; best. -et l. -t; pl. (nästan bl. i bet. 2) -er (Crusenstolpe CJ 1: 124 (1845; i bet. 1), BtRiksdP 1883, I. 1: nr 28, s. 6).
(i fråga om ä. förh. i Danmark o. förutvarande danska provinser)
1) benämning på (den skyldighet till) dagsvärke som det ålåg en landbonde (”fästebonde”) att fullgöra åt den herrgård under vilken han lydde. Göra hoveri, utföra hoveriarbete. Dähnert 80 (1746). Under Utsokne böndernes, som icke göra Hofverie, samman varo härstädes. HdlÅgerupArk. 31/12 1778. Falkman Uppl. 1: 62 (1848). Möller Jordbr. 233 (1881). Den särskilda arbetsskyldighet, som man kallat hofveri, var i hela Danmark allmän 1560 och således äfven i Skåne, utan att densamma dock var eller före Skånes skiljande från Danmark blef genom lag bestämd. Linde SvEkonR 125 (1888). 3NF (1928).
2) kam. hoverihemman ss. kameral enhet. BtRiksdP 1883, I. 1: nr 28, s. 6. Enligt den af Kammarrådet Cassel (år 1844) verkstälda uträkning bestod (vid Månstorps kungsgård i Skåne) hvarje helt hofveris arbetsskyldighet i sammanlagdt 34 öke- och 72 1/3 drängedagsverken. Därs. 1885, IV. 1: nr 54, s. 2. Ett mantal hofveri. Björkman (1889).
-BONDE. Brunius SkK 383 (1850). Hoveribönderna äro skyldiga att vid huvudgården verkställa alla de arbeten, som godsägaren genom sin inspektor finner lämpligt ålägga. Hörlén GSed. 54 (1914). —
(jfr 2) -HEMMAN. SFS 1883, nr 26, s. 1. Hofverihemmanen (hava) blifvit arrendegårdar. Torpson Norden 45 (1887). —
Spalt H 1293 band 11, 1932