Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HARPA, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se HARPARE, sbst.1).
Etymologi
[fsv. harpa (i bet. 2), sv. dial. (Finl. o. Östersjöprov.) harpa (i bet. 1); motsv. (ä.) d. harpe, isl. harpa, mnl. o. (ä.) holl. harpen, mht. harpfen, t. harfen, feng. hearpian, eng. harp, i bet. 1; avledn. till HARPA, sbst.1 Jfr HARPLA, v.2]
1) (†) spela harpa. 1Kor. 14: 7 (NT 1526). At iagh motte haffua leedhsaghat tigh medh frögd, medh siungande, med bungande och harpande. 1Mos. 31: 27 (Bib. 1541). Schultze Ordb. 1823 (c. 1755). jfr Andersson Stråkh. 132 (1923).
2) [jfr motsv. anv. i d. samt eng. to harp on the same string o. d.] (numera knappast br.) bildl., i sådana uttr. som harpa på en (och samma) sträng, harpa på ngt, oupphörligt o. till leda (i tal l. skrift) uppehålla sig vid l. behandla samma ämne, ”tröska” med l. ”tjata” om ngt; jfr ex. från 1678 under HARPARE, sbst.1 Bremer Brev 1: 260 (1833). Björkman (1889). Och nu börja norrmännen .. att ånyo taga upp .. flaggfrågan! Att ett folk skall avlöna hundrade män för att sitta och harpa på sådant. CGEstlander (1896) i SnoilskyVänn. 2: 320.

 

Spalt H 470 band 11, 1930

Webbansvarig