| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÄMNA äm3na2, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE; -ERSKA (se avledn.).
1) († utom i avledn. ÄMNERSKA) bereda (se BEREDA, v. 1) l. (ändamålsenligt) forma (se FORMA, v. 1) (ngt); äv. dels ngn gg med saksubj., om beståndsdel o. d.: bilda l. utgöra, dels i bildl. anv., med avs. på person (jfr 4); jfr TILL-ÄMNA 2. The personer, som vthi Gudz och Kyrkionnes embete stadde äro, eller ock ther til empnas och vpfostras. LPetri 1Post. L 6 b (1555). Felt-Spat .. Är den hårda spaten, som, tillika med flere particlar, ämnar gråbärgen. Wallerius Min. 65 (1747). Den glödspån, som samlas vid vals- och skärverken, då kopparen skall ämnas til små mynt. Rinman 1: 1043 (1788). Ahlman o. Forsman (1885). — jfr TILL-ÄMNA.
2) [eg. bildl. anv. av 1] (†) avpassa l. lämpa (ngt efter ngt); äv. (sannol. åtm. delvis med anslutning till 4 c) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: lämpad l. lämplig (äv. om person; jfr 5 c). Haffuer någhon propheciam så skall hon empnas effter troon. Rom. 12: 6 (NT 1526). Norige är i det hela mera ämnadt för boskapsskötseln än för jordbruket. Palmblad Norige 95 (1846). Till Linie-Officer syntes han .. ej ämnad. Mörner Minn. 102 (1848).
3) (†) förse l. utrusta o. d. (ngn l. ngt med ngt); utom i avledn. ÄMNAN anträffat bl. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., ss. senare led i ssgrna FULL-, VÄL-ÄMNAD.
4) (utom i c numera bl. mera tillf.) ha ss. avsikt l. plan (se PLAN, sbst.1 II 2) med (ngn l. ngt) att denna l. detta (så småningom) skall användas (till ngt) l. fungera (ss. ngt) l. stå till förfogande (för ngt l. ngn) o. d.; avse (se d. o. II 2 b); äv. med subj. betecknande ngt sakligt som avgör l. har inflytande på (o. därmed förutbestämmer) vad ngn (l. ngt) används till osv.; särsk. (o. i sht) i förb. med bestämning inledd av prep. till l. för (se särsk. c α), äv. åt (förr äv. ersatt av indirekt (person)obj. (jfr 5)); jfr ÄGNA, v.2 I 4. Alt thet sölffuer som qwart ær thet i til sancte Katherine skriin æmpnat haffden. G1R 1: 191 (1524). Descriptionen .. på Stadens grundritning, nembl. på den som til (lantmäteri)Contoiret ämnas. LandtmFörordn. 68 (1696). Att Konungen ämnat sin hand och sin thron åt Ebba Brahe. Gustaf III 2: 63 (1783). Vettenskaper, till hvilkas idkande både håg och medfödda lyckliga snillegåfvor syntes hafva ämnat honom. Rosenstein 1: 55 (1787). Om det är detta fruntimmer, som drottningen ämnat honom. Sturzen-Becker 2: 138 (1842, 1861). — särsk.
a) i fråga om att ngn är avsedd att ägna sig åt viss yrkesverksamhet o. d.; i sht i förb. med prep. till; jfr b. Bidiandes Påwen att han samtyckia och gilla wille them the nu i .. (biskoparnas) ruhm embnadt hade. Svart G1 58 (1561). Min Fader hade ämnat mig til Jurist. DeFoë RobCr. 4 (1752). (Katedralskolan var) fäst vid Lunds biskopssäte .. såsom en första läroanstalt för dem som ämnades till kyrkans tjänst. MinnSvLärov. 1: 2 (1926). — särsk. (†) med refl. obj. Handwärckerier eller hwad annat thet wara kan, som the sig ämna til. Schmedeman Just. 578 (1669). Man behöfver icke ämna sig till en Cicero, för det man tar någon notis om den värdighet och det behag, som ligga i ett godt sätt att uttrycka sig. ZTopelius hos Vasenius Top. 3: 99 (1847).
b) (numera föga br.) med bestämning bestående av inf.-förb. utan föregående prep.; äv. i anv. som motsvarar a l. c. Om de, som en gång ämnas at regera, äro uti de tankar upammade, at de hafva ingen rättighet at inkräckta .. på undersåtarnes rättigheter. Höpken 2: 216 (1756). Han var ämnad att studera lagfarenheten. Agardh BlSkr. 1: 88 (c. 1855). Detta kapitel var ämnadt röra sig om barnen. Larsson Solsid. 10 (1910).
c) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om den l. det som ngn har en avsikt o. d. med l. ngt förutbestämmer o. d.: avsedd (för ngt l. ngn); jfr b o. 2.
α) om person. Löösa dödzens barn, the dödhenom ämpnat woro. OPetri 1: 114 (1526). Vi voro ämnade för hvarandra. Eurén Kotzebue Cora 43 (1794). Han vet vad han är ämnad för. Jörgensdotter BergDöttrar 60 (2009).
β) om sak. Th(e)n koper som he(n)ne war empnat wpa sÿn part. OPetri Tb. 50 (1525). Huru vida mig kunde tillåtas passage med något till Cap och Canton ämnadt Skepp. Sparrman Resa 1: 2 (1783). Valet af de till försäljning ämnade arbeten. Oscar I Straff 130 (1840). Ett område .. som efter utfyllning och planering var ämnat till ”Sjötorg”. ActaOel. 2: 12 (1924).
5) ha för avsikt l. tänka sig att åstadkomma l. få till stånd (ngt); avse (se d. o. II 2 a) l. planera; utom med pronominellt l. adverbiellt obj. som åsyftar (inf.-förb. angivande) verbhandling l. i komparativ sats utan utsatt obj. numera bl. i a o. b; äv. opers., i p. pf., med försvagad l. förbleknad föreställning om bakomliggande avsikt (jfr c), särsk. i uttr. (vara) så ämnat; förr äv. med indirekt personobj. (stundom svårt att skilja från 4); äv. refl. (se a slutet, b, d); jfr AKTA III, TILL-ÄMNA 3. Endogh j icke komme tiil Wpsala domkyrkio som empnath war, thet war meer edher schuld en waar. G1R 2: 21 (1525). At hempne, / Thet swijck the Danske oss monde empne. Svart Gensw. G 5 a (1558). Ämnar tu nogot, så wijsa det nu uti så god lägenheet. 2Saml. 1: 122 (c. 1669). Wiste ei, thet finn’s bland manfolk älskogs tokar, / Som när them höflighet af Fruentimmer sker, / Sig genast billa in, them ämnas något mer. Kolmodin QvSp. 1: 439 (1732). Många vexlande slag nu kämparne ämna förgäfves. Adlerbeth Æn. 119 (1804). Jag (skall) .. passa på honom, i fall han ämnar något försåt. Mellin Nov. 1: 30 (1838, 1865). Men det var ej denna gången så ämnadt. PT 1901, nr 127, s. 3. — jfr TILL-ÄMNA. — särsk.
a) med bestämning bestående av inf.-förb., vanl. (o. numera nästan bl.) utan inf.-märke, övergående i anv. ss. modalt hjälpverb; jfr AKTA III a. Jag ämnar åka till Stockholm nästa vecka. Att vij ämna kalla Ständerne till möte. RP 8: 349 (1640). Hvad smärta vi fått / Se’n man oss skilja ämnat! Envallsson Slått. 33 (1787). Tillika ämnade han att fånga och grymmeligen straffa Arcimboldus. Fryxell Ber. 2: 250 (1826). Ännu är det oklart .. hur många ledamöter (i Finlands riksdag) som ämnar följa folkets råd. GbgP 18/10 1994, s. 23. — särsk. (†) i liktydig refl. anv.; ngn gg äv. med underförstådd inf.-förb. Då ni eder ämnar / At åter synas här. Lenngren (SVS) 1: 221 (1778). Alltid ämnar sig den late. Topelius (SLS) 17: 275 (1875). Jag hade annars ämnat mej / att ställa till så bra för dej. Andersson MickelR 132 (1900).
b) refl., i förb. med adverbial angivande avsett mål för underförstådd förflyttning; förr äv. i motsv. icke refl. anv.; jfr AKTA III e β. Vart ämnar du dig nästa vecka? The andre .. ämbnade sig hem. Reenhielm ThViik. 44 (1680). Midsommardagen f. m. ämnade jag mig i kyrkan; men blef hindrad genom en visite af GeneralConsul Lundblad. Geijer Brev 259 (1830). Öfverste Schlippenbach hade .. tagit sju fartyg lastade med krigs- och munförråd och ämnade till Reval. Carlson Hist. 6: 411 (1881). Hon ämnade sej till kvarnen nästa dag med förning till lysningskalaset. Fredriksson Anna 62 (1994).
c) (†) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., med huvudord betecknande det som ngn är avsedd att bli l. det som är avsett att bli till: tilltänkt l. tillämnad. Uti det Skånska General-Gouvernementet hafwer man nu .. med Desseinernes afsättjan- och förfärdigande, på den därsammestädes ämnade Fästnings-byggnad, haft at göra. HC11H 15: 31 (1664). Tillgif, Estrella, att jag dig beröfvat / En ämnad brudgum. Dahlgren Calderon 80 (1858). (Hunden for) fram som en blixt med grinande, fradgig käft, som smällde igen vid det bra ämnade bettet. Hülphers Ångermanl. 81 (1900); möjl. till 2.
d) [möjl. åtm. delvis utvecklat ur 1] (†) refl., med helt förbleknad avsiktsbetydelse: arta (se ARTA, v. III 2) sig. (Dina ögon) hafva en fin, men mörk teint, såsom luften, när himmelen ämnar sig till vår-regn. Almqvist Col. 44 (1835). (Boken) ämnar sig att bli rolig. Solnedg. 4: 50 (c. 1846)
ÄMNA SIG EFTER10 0 32 l. 40. (numera bl. tillf.) En del arbetsfolk har wäl begifwit sig öfwer till Danmark, och flere ämna sig efter. BoråsTidn. 20/4 1858, s. 1. —
ÄMNA SIG IN10 0 4. Om han ämnar sig in uti någon gård. SP 10/9 1799, s. 3; möjl. ej särsk. förb. De som ämna sig in, uppställas i rader. SP 10/2 1814, s. 2. —
ÄMNERSKA, f. [med anslutning till ämne 4 a β] (numera mindre br.) till 1: kvinna som (yrkesmässigt) formar ngt (särsk. större deg) till ämnen (se ämne 4 a β (α’)). GbgAB 1895, nr 58 A, s. 4. En ämnerska erhåller plats genast i Husbrödsbageriet. GbgD 27/9 1919, s. 15.
Spalt Ä 177 band 39, 2023