Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNAKHALS, m.; pl. -ar (AAAngermannus, Ihre) l. -er (G1R, HSH 17: 288 (1697)).
Ordformer
(knage- 1614—1641. knak- (knac-) 1622—1769. knaka- 1592. knake- 1527)
Etymologi
[jfr ä. d. knagehals (varifrån sannol. formen knage- utgår); till en nominal- l. verbalstam besläktad med KNEK, KNEKA; jfr KNAK, adj., ävensom KNEKHALS. Ordet torde utgå från en bet.: person som sträcker på halsen (böjer den bakåt)]
(†)
1) nackstyv, övermodig (o. våldsam) man. Ath han straffar the knakehalser j torn och boyor mett sina lemper. G1R 4: 87 (1527). The knakahalsar Tyrannerne. AAAngermannus VtlDan. 309 (1592). Stålte knakhalser och bespottare. L. Paulinus Gothus ThesCat. 60 (1631). Ihre (1769).
2) modig o. tapper man. Modige och tappre Män, Knakhalsar. Verelius 106 (1681). Schultze Ordb. 1719 (c. 1755).

 

Spalt K 1540 band 14, 1936

Webbansvarig