| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFRÄTTA a3v~rät2a (a`frätta Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE († Juslenius (1745); Strinnholm Hist. 4: 301 (1852)), -NING (se d. o.).
— jfr RÄTTA AF.
I. [jfr ä. d. afrette, mnt. africhten] (†) eg.: gm dom afgöra; fastställa; reglera. Tollen widh Bahuus (skulle) förhandlas och affrettas. O. Petri Kr. 223 (c. 1540; efter d. handling af 1457).
II. [bildadt af RÄTTA, v. i bet. ”verkställa dödsstraffet på (ngn)” o. AF, som tillagts sannol. närmast efter förebilden af mnt. africhten, men möjl. äfv. under påverkan af AFLIFVA o. för att framhålla bet. af undanröjande; jfr AF II 1 b α; jfr äfv. t. hinrichten] verkställa dödsstraffet på (en lifdömd person). I Amerika afrättas missdådare medelst elektricitet. Then affliffwede Peder Benctson som Niels Person leet afrätte. G. I:s reg. 16: 210 (1544). Juncker Thomas .. lät medh Swerd affrätta Tönne Erichsson. Girs G. I:s hist. 30 (1630). När .. (bödeln) fick se Fången som han skulle afrätta. Nordberg 1: 827 (1740). En mördare (hade) blifvit afrättad. Franzén Pred. 2: 34 (1842). Afrätta genom hängning. Schulthess (1885). — bildl.: gm kritik nedgöra; jfr AFRÄTTNING slutet.
III. [efter t. abrichten]
1) (†) rikta (ngns sinne l. håg osv.) på ngt; leda. Härpå (dvs. på predikan) skal Sinnet affrettat warda (huc inhiet animus). Hambræus B 2 b (1620). (Kristus) gifwer ock, at wår hog och wilje warder afrettad och bögd, at lefwa wårom Konung hulde och trogne. Swedberg Sabb. ro 13 (1700, 1710). — [jfr d. afrettet paa skælmstykker] gifva sinnet hos (ngn) en viss riktning, bearbeta sinnesstämningen hos (ngn). Menigheten war såledhes affrättat vthaff Tribunerna. Schroderus Liv. 146 (1626). Arglistighe och på thet som ondt är, affrättade (dvs. begifna) personer. Dens. Hoflefv. 176 (1629). — närmande sig 2. Så framt en Man will hafwa een godh och hörsam Hustru, skal han wänja och affrätta henne aff Begynnelsen effter sitt egit sinne. Schroderus Albert. 2: 239 (1638).
2) [jfr t. einen menschen, ein tier abrichten, holl. een mensch, een dier op, tot, voor, in iets africhten] (†) inlära, undervisa, inöfva (ngn i en konst l. en idrott o. d.). In artibus dissimulandi (dvs. i förställningskonst) .. mästerligen affrättat. Swar på thet danske manif. 5 Aug. 1644, s. B 2 a. Qwinnor, som afrettade woro til at gråta öfwer then döda. Swedberg Ungd. 281 (1709). Abgerichtet .. afrättad, utlärd. Lind (1749). — särsk.
a) (†) inöfva (manskap) till fälttjänst, utbilda (soldater). Schroderus Liv. 356 (1626). Krijgz-Öfwerstar .. som hans (dvs. konungens) Vndersåtare uthi Krijgz-Konst wäll affrättade och öfwade. Siam 60 (1675). To Discipline an Army, afrätta en krigshär. Serenius (1734).
b) [jfr gotl. av-räjta Rietz, d. afrette] (nästan †) inöfva (djur) i en konst o. d., i sht till jakt l. strid; exercera (en falk); dressera (en hund osv.). Kongen sitter .. på drottningens hög och afrättar sin falk. Verelius Götr. 49 (1664). Huru .. (hästar) wel affrettas och berijdas. Risingh Landb. 69 (1671). Till Strijdz och Krijg afrättade Elephanter. Siam 23 (1675). (Björnar,) afrättade (adsuetos) att Dantza för Skallmeyblåsarna. Rudbeck Atl. 3: 551 (1698). En hund, som är afrättad på jagt. Lind (1749). Väl afrättad jagtfogel. Weste (1807). Afrätta .. Inöfva djur till jagt eller konster. Detta bruk af verbet afrätta är dock ganska sällsynt. Almqvist (1842). Dalin (1850).
3) eg.: leda l. sända bort i viss riktning; expediera.
a) [jfr ä. holl. afrechten, ä. t. abrichten] (†) om personer; eg.: sända ifrån sig; affärda, afspisa. The Ogudachtige .. afrättar .. (Gud) medh thenne Werldennes Håfwor, och wijser them sedan Dören. Schroderus Kors. 473 (1641). Skalkar och Bofwar medh Swerdet mitt / Skall jagh alfwart affrätta. Brasck Ty. kr. H 3 a (1649); jfr 4.
4) [utveckladt ur 3 a] (†) (illa) tilltyga. Illa tilpyntat och affrättat på sine Kläder. Schroderus Albert. 4: 180 (1638).
-GROP30~ l. 31~2. (föga br.) Ack! fick jag skuffa dig i afrättsgropen (βάραϑρον) straxt. Thomander Skr. 3: 456 (c. 1826). Snoilsky 1: 150 (1869). —
-PLATS~2. (afrätt-platz Lind (1738). afrettesplats Swedberg Ordab. (c. 1730). afretzeplatz Schenberg (1739)) Afrättsplatzen. Kolmodin Qv.-sp. 1: 689 (1732). (Han) skall .. / Förutan nåd till afrättsplatsen vandra. Kellgren 3: 123 (c. 1790). Föras till afrättsplatsen att genom halshuggning mista lifvet. Böttiger i SAH 39: 229 (1864). SFS 1877, nr 27, s. 1. —
Spalt A 437 band 1, 1898