| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFVOG a3vωg2, sällan -og2 (a`fvog, a`fvug Weste), äfv. a3v~ω2g (jfr Kock Sv. akc. 2: 182, 199), adj. -are (i bet. 5, 7; gradf. dock mindre br.); -T, adv.
(-ågha (best.) P. Erici 3: 123 a (1582). — -ug(h) RA 1: 348 (1544), Svart Är. 55 (1560), Aurelius F 7 a (1633), Rudbeck Atl. 2: 187 (1689), C. Gyllenborg Vill. 63 (1721), Höpken 1: 221 (1745), Sahlstedt (1773), Lindfors (1815) m. fl.; jfr: Afvug skrifves nu mera icke, om ej någon gång i skämtsam stil. SAOB (1870). — åffwogh 2 Sam. 22: 27 (Bib. 1541), åwog(h)e (best.) Busch Com. C 1 a (1573) m. fl., åwogt P. Erici 1: 52 b (1582), åwoger (nom. m.) P. J. Gothus Hust. 216 (1606), åwoghan (ack. m.) O. Petri Kr. 70 (c. 1540); åfvuge (pl.) RA 1: 349 (1544), åfwugt RARP 8: 174 (1660); å beror möjl. på anslutning till åv, biform till AF; se Tamm Etym. ordb. 17) — jfr AFVIG, AFVOT.
1) (†) = AFVIG 1. Verelius Ind. (1681, under afgur). Afvog .. Turned upside down or inside out. Serenius (1741). — särsk.
a) = AFVIG 1 a. Thenna Cometens åwoge gång, at hon går tilbaka. Busch Com. C 1 a (1573). Bökstäffuer .., afwoge satte eller wände. Petreius Beskr. 6: 50 (1615). Han foll (dvs. föll) afuger (dvs. baklänges). Verelius Herr. 61 (1666). Rudbeck Atl. 2: 187 (1689; om runtyp). jfr: Barnet kommer ibland medh afwugt ansichte vthi födslen, och födes .. med bröstet vp och ryggen neder. Hoorn Siphra 65 (1715). — jfr ÅTER-AFVOG.
b) upp o. ned(vänd); jfr AFVIG 1 b. En afvugt (dvs. på sin spets) stäld gyllende Trehörning. Hermanssonska sköldebrefvet (1744; original på Lunds univ. bibl.); jfr Rehbinder Matr. 155 (1794).
d) = AFVIG 1 c. Klädningen, skjortan är afvug. Sahlstedt (1773). Ni har tagit handsken afvugt på Er. Widegren (1788).
e) = AFVIG 1 f. Afvoga sidan af klädet. Serenius (1734, under wrong; uppl. 1757: afvig-sidan). Lind (1749). — Se en sak på afvuga sidan, Aversum quid intueri. Sahlstedt (1773).
2) (†) mat. omvänd. Then Affwugha Regula De Tri .. (varder) elliest Inversa kalladt. Aurelius F 7 a (1633).
3) [fsv. bära l. föra avughan skiold mot sin rätta härra; jfr ä. d. avug skiold, senare (med folketymologisk omtydning) avindskjold; jfr bet. 1 a (se Ihre Gl. 1: 72)] bildl. i uttr. afvog sköld, sannol. eg.: sköld, vänd åt annat håll än det rätta l. tillbörliga; i senare tid ofta uppfattadt i anslutning till 7. jfr AFVIG 2. — särsk.
a) (numera ngt arkaiserande) i förb. bära l. föra afvog sköld mot sitt land l. sin konung osv., landsförrädiskt strida mot l. anfalla sitt fädernesland l. sin rätte konung osv. Föra affwoghen skiold emot Riikisins herra. G. I:s reg. 5: 176 (1528). Den Svänsk Man eller Undersåtare, som reser Här eller bär afvog skiöld emot Konungen och Sverikes Crona. Abrahamsson 733 (1726). Förer någor afvog skiöld emot Riket. MB 4: 1 (Lag 1734). Fryxell Ber. 2: 187 (1826). Condé .. (hade) gått öfver till spanjorerna och bar afvog sköld mot sitt fosterland. Pallin Nya t. 93 (1878). — (†) Konung Sigismundus .. förde .. wapn och afwog sköldh på fäderneslandet sitt. Gustaf II Adolf 197 (1617). — i utvidgad o. öfverförd bet. Then dagen .. / Tå jagh (dvs. Satan) först afwog sköld moot honom (dvs. Gud) tappert bar. Spegel Tilsl. par. 85 (1705). Sedan vi här .. fört afvog sköld emot himmelens Herre. Nohrborg 601 (c. 1765).
Anm. Utvecklad ur 3 är (den numera knappast förek.) anv. af uttr. afvog sköld i bet. högförräderi, handlingen att förrädiskt uppträda ss. fiende mot sin konung l. sitt land. Ett ryckte, som tillägger vår nation .. tillmählen af .. stämplingar och afvogh skiöld. C. G. Tessin i 2 RARP 5: 618 (1727). Nordberg 1: 59 (1740). Genom afvog Sköld (hade han) allan sin rätt (till detta arf) .. förverkat. Celsius G. I:s hist. 580 (1753, 1792). jfr: Perduellio .. Afwog Skiöld. Florinus 196 (1695).
4) (†) = AFVIG 3. Förthenskul komma nu min ord så afvugt fram. Kolmodin Qv.-sp. 1: 112 (1732). Höpken 1: 221 (1745). Bära sig afvugt åt, Inepte facere. Sahlstedt (1773). jfr: Denne (bild af Apollo) är ganska oformlig, ja så afvogt gjord, at han håller Lyran uti högra handen, och spelar med den vänstra. Björnståhl 4: 126 (1774).
5) eg.: som är emot; motig, vidrig, ogynnsam, vrång; oblid; jfr AFVIG 4; ofta fattadt i nära öfverensstämmelse med 7. Hagberg Shaksp. 3: 245 (1848; om krigslyckan). Lyckan var honom a(fvog) fortuna adversa usus est. Cavallin (1875). Det folket, som öfvervann / Ett afvogt öde med hjeltehåg. Snoilsky 3: 52 (1883); jfr 7. jfr: En afvug lycka. C. Gyllenborg Vill. 63 (1721). — (föga br.) En afvog vind dig genast mötte. Nordenflycht QT 1746—1747, s. 12.
a) (†) förvänd, skef, falsk, galen; otillbörlig; om ngt (mer l. mindre) abstr. Intrengde Konungar the ther behålla rijket vnder en affwugh Tytell (injusto titulo). Svart Är. 55 (1560). Att Föräldrarne .. tilstädia .. (barnen) altförmykit .. thet (är) ingen lagliger, vthan en förwender, åwoger Kärleek. P. J. Gothus Hust. 216 (1606). Elaka och afvuga seder. C. Polhem Præs. i VetA 1744, s. 15. jfr: Föruthan alt afvugt missbruk. RA 1: 348 (1544). Sådane mere åfvuge villfarelser. Därs. 1: 349.
b) (numera bl. ngn gg i högre stil) vrång, vrångsint, obillig, illasinnad, ond; om person, sinnelag osv.; i sht i ä. tid ej skarpt skildt från 7. Then affuogha och onda slechten är honom (dvs. Gud) jfrå fallen. 5 Mos. 32: 5 (Bib. 1541; öfv. 1893: det vrånga och afvoga släktet). The ogudhachtighe äro affuoghe aff modherliffuet. Ps. 58: 4 (Bib. 1541; öfv. 1888: äro på orätt väg). Medh the åffwogha ästu (Gud) åffwogh. 2 Sam. 22: 27 (Bib. 1541); jfr 7. The affwoge manichæer. Bullernæsius 302 (1619). Ingen wil eller kan wägra Poësien sit rätta beröm, utan then som är så Wrång och Afwog, at han ej kan lida thet ther är Sommar uti Året, och Ungdom uti Menniskians Lefwerne. Spegel Guds verk 1 (1685). Låta det förnämsta Ståndets heder, välfärd och egendom ankomma uppå någre afvugas, illvilliandes och orättsintas sammangaddade behag. 2 RARP 3: 458 (1723); jfr 7. Hvad osant är och falskt af afvugt hierta tala. Kolmodin Qv.-sp. 1: 160 (1732). Lehnberg Pred. 1: 336 (c. 1800).
7) om ovänligt sinnelag l. beteende mot ngn (l. ngt): obenäget l. ovänligt sinnad; ogunstig, ovänlig, illvillig, fientlig; jfr 6 b samt AFVIG 6. Vara afvogt sinnad mot ngn. Cold (aversus) kallsinnig, afvog. Serenius (1734; uppl. 1757: afvig). Vara afvug emot någon. Haud benevolum erga aliquem esse. Sahlstedt (1773). Christian (II var) .. redan från ungdomen afvogt stämd mot de högre stånden. Strinnholm Sammandr. 3: 39 (1860). Konung Kristian IV i Danmark hade under hela det tyska kriget visat sig afvog mot Sverige. Odhner Lärob. 190 (1870). (O. var) af gammalt .. Gustaf III afvog. Dens. G. III:s hist. 1: 492 (1885). (Om kyrkans män) ställa .. sig afvogt mot nykterhetsrörelsen. GHT 1896, nr 62 A, s. 2. jfr: På Jutland hafva folkdialekterna .. varit synnerligen afvoga mot genus. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 425 (1891). — särsk.
a) (numera föga br.) om ord, uttalande o. d.: ovänlig; äfv.: snäsig, butter, vresig; jfr anm. L. Petri Kr. 78 (1559). Afwoga ord, Verba obliqua et sinistra. Verelius Ind. (1681, under aufug). Fritalig får afwogt swar. Runius Dud. 2: 77 (c. 1710); Rhodin Ordspr. 51 (1807); jfr AFVOGSVAR. The ha aldrig sagt til oss et afvugt ord. Kolmodin Qv.-sp. 1: 395 (1732). Olof Skotkonung steg förtörnad up och svarade til Fredshandelen ganska afvogt. Dalin Hist. 1: 637 (1747). Svara afvugt, Asperius respondere. Sahlstedt (1773). Möller (1790). jfr: Hon får (af sin man) torra, tvära och afvoga complimenter. Dalin Arg. 2: 367 (1734, 1754).
b) om blick o. d.; jfr 1 f. (Ehuru familj är ett utländskt ord,) böra vi ej med afvog blick se därpå. E. H. Tegnér Hem. ord 12 (1881). — (mindre br.) De .. sågo honom an med afvoga ögon. Nordberg 1: 677 (1740).
Anm. till 7. Trol. har ordet äfv. användts i mildare bet., motsv. AFVIG 6 b. Med tiden Gubben blir uprorisk, afvog, tvär, / At ni ej husfrid mer för honom finna lär. Livin 31 (1781). jfr äfv.: Afvog, .. ibl(and:) quarrelsome. Björkman (1889).
Spalt A 761 band 1, 1898