| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEBO bebω4 (bebo´ Weste), v. -r, -dde, -tt, -dd. vbalsbst. -ELSE (†, Lind (1749, under bewohnung)), -ENDE; -ARE (knappast br., K. B. Wiklund i Nord. tidskr. 1895, s. 369, GHT 1897, nr 233, s. 2).
Anm. Dalin (1850) uppgifver, att ordet brukas företrädesvis i det vårdade språket; jfr Almqvist (1842).
1) bo i l. på, använda till boningsort l. boning l. bostad, befolka; i vanlig prosa hufvudsakligen med afs. på länder, öar, städer, hus o. d.; oftast med afs. på obj. i hela dess utsträckning; i sht i pass. Detta hus, denna lägenhet, detta rum, första våningen i detta hus bebos af en läkare. Präste enkior .., the ther hafwa gård eller huus i städerne, effter sine män, .. skola them beboo, frij för all borgeligh tunga. Emporagrius i KOF II. 2: 338 (c. 1655). Fasta Städer, .. aff Portugiser bebodde. Kiöping Resa 80 (1667). Turkar och Asianer hafva bebott Norden. Ihre Föret. V (1779). Silfrade fiskar bebo dina haf, dina elfver. Stagnelius 1: 4 (1817). Blott ett härdadt, arbetsamt, förståndigt slägte kunde bebo Skandinaviens dalar och berg. Geijer II. 1: 36 (1825). En flygel blott af slottet än beboddes. Franzén Skald. 3: 216 (1829). Några få (roffåglar) våga nalkas menniskors boningar och bebo gamla torn och murar. Nilsson Fauna II. 1: 3 (1835, 1858). Den trånga gatan, mest bebodd af fattigt folk. Cederschiöld Riehl 1: 33 (1876). Den Gudmundssonska tomten .. beboddes af nissar, som drogo välmåga till huset. Rydberg Vap. 105 (1891). — särsk.
a) i p. pf. mer l. mindre adjektiviskt: utgörande hemvist l. bostad för människor, befolkad, icke öde. Bebodda trakter. Thenna berättelse styrckte Capitain i the misstanckar, at öhn måste vara bebodd. Humbla 403 (1740). Beludschistan .. (är) i det inre .. ofruktbart och glest bebodt. Palmblad Geogr. 190 (1835, 1851). Israels barn .. kommo till ett bebodt land. 2 Mos. 16: 35 (öfv. 1893). jfr: Bebodda verldar .. af C. Flammarion. (1866; boktitel). — jfr O-, VÄL-BEBODD.
b) (†) i pass. med prep. med. Rudbeck Atl. 3: 590 (1698). Ascalon .. är nu intet mera bebodd med folk, utan hafver allenast några trägårdar och mattskjul. Eneman Resa 2: 93 (1712).
c) (†) oeg.: vistas i, hafva sin lokal i. J. G. Oxenstierna 2: 211 (1772). Academien hade i längre tid emot hyra bebott en våning i hans hus. Adlerbeth Åm. i VetA 1800, s. 19.
d) mer l. mindre bildl. Tessin Bref 1: 136 (1752). En starck siähl bebodde (hos Palmstierna) en vähl bygd kropp. Höpken 1: 377 (1767). Skenäs .. / Bebodt af sångens Gudamakter. J. G. Oxenstierna 2: 20 (1796, 1806). Till dess farväl, och uti ljus bebo / de sällas öar med din Cicero! Tegnér 2: 465 (1822). — särsk. (i högre stil l. fabelstil, mindre br.) om personifierade egenskaper, handlingar, tillstånd m. m.: hafva sitt hem i, dväljas i l. på, råda l. härska i l. på l. öfver. Jag (dvs. ärbarheten) borde bebo de största Håf .., men .. söker nu ofta fåfängt efter herberge. Dalin Arg. 1: 188 (1733, 1754). Lugnare snart Eudoxia blef; dock blomstrade aldrig / Rosorna mer på dess hy, ej löjet bebodde dess läppar. Stagnelius 1: 26 (1817). Af sorg och nöd / Vår jord bebos. Ingelman 204 (1838, 1843). Armod och mödor bebott våra tjäll. Blanche Engelbr. 58 (1846).
2) [jfr TRÅNG-BODD o. p. pf. af LOGERA] (mindre br.) i förb. vara (väl, illa) bebodd, hafva en (god, dålig) bostad. Jag lappar och lagar (mitt hus), så at jag endast är bebodd (dvs. har tak öfver hufvudet), men ej vidare. SP 1779, s. 1032. Sundén (1885). — (knappast br.) Domaren pröfvar .. hvilcken af Grannarne .. minst är bebodd (dvs. har minsta utrymmet). Arnell Stadslag 420 (1730).
3) [sannol. efter t. bebauen] (†) bebygga, taga till boningsort, befolka. Tuneld 2: 106 (1746, 1773). Början af .. landets beboende. J. E. Ångman i VittAH 8: 162 (1794). jfr: Det stället (näml. det tomma lufthafvet) sedan är bebodt från jorden, / Från hvilken dit i luftgestalter uppgår / Allt vansint och förgängligt. J. G. Oxenstierna 4: 98 (1815).
Spalt B 541 band 3, 1901