| Publicerad 1904 | Lämna synpunkter |
BEROPA berω4pa, i Sveal. äfv. 032 (bero´pa Weste; beròpa Almqvist), v. -ade, hvard. ngn gg -te ((†) p. pf. beropen Gustaf II Adolf 198 (1617)); se för öfr. ROPA. vbalsbst. -ANDE.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) ropa på (ngn). O väcktare godh hui beropar tu migh. Visb. 189 (c. 1620).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (†) kalla (till), utse till innehafvare (af ett ämbete, en värdighet o. d.). Effter thet vi utaf Gudz sinnerlige nåde och schickelse til thet höge konungslige velde .. beropede och kompne äre. RA 1: 261 (1540). Jag .. är genom min sahlige faders person, nogsampt ärnat och beropen til närwarandes stånd. Gustaf II Adolf 198 (1617).
3) [jfr motsv. anv. i t.] (†) kalla, anmoda l. befalla (ngn) att infinna sig (till en sammankomst o. d.); sammankalla. Höfwitzmännerna beropade Centurionerne. Schroderus Liv. 801 (1626). Inge flere öfverster .. beropas till möthen och rijksdagar. A. Oxenstierna Skr. 1: 271 (1634).
4) [jfr motsv. anv. i t.] (†) utropa; i pass.: blifva namnkunnig, ryktbar, berömd; jfr BERYKTA 1. Titt nampn wardt beropat fierran på öyanar. Syr. 47: 17 (Bib. 1541; Luther: dein name ward beruffen fern in die insulen). (Gud) haffwer vnderwijst honom, huru han .. skulle .. sådana märkeliga gärningar bedriffwa, hwarföre han är bliffwen beropat fiärran j annor Land. Phrygius Föret. 25 (1620). jfr VIDT-BEROPAD. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv. o. mnt.] med predikatsfyllnad: utbasuna (ngn) ss. (ngt), utsprida om (ngn) att (han) är (ngt). Neccen aflade med .. sin Hustru 5 gånger Barn, och hwar gång Twillingar, hwilket nogsamt wisar de Norskas art, som af Fremmande beropas så fruchtsamma, at de ofta få Twillingar och Trillingar. Rudbeck Atl. 1: 200 (1679).
b) refl. i förb. beropa sig för (ngt) (jfr 5 slutet), förkunna l. påstå sig vara (ngt), gifva sig ut för (att vara en annan l. ngt annat än man är). En arg förtwiffladt bwbff .. gaff sigh .. vp i Dalarne, beropte sigh för vnge Her Steens son, kallandes sigh Niels Steenson. Svart G. I 104 (1561). Schroderus Liv. 427 (1626).
5) [jfr motsv. anv. i ä. d., mnt. o. t.] (†) tala illa om l. utsprida elaka rykten om (ngn), utskrika (ngn); jfr BERYKTA 2. En eller annen som wille giffua [sig] ther op tiil eder oc beropa oc beskrija oss. G. I:s reg. 6: 54 (1529). — särsk. [jfr motsv. anv. i ä. d.] med prep. för (jfr 4 b): utskrika (ngn) ss. (ngt); beskylla (ngn) för att vara (ngt). Förnemde Paulus (Eliæ) beskriyar och beropar Martinum luther mz hans anhang for kiettare jlgerninges men och skalkar. O. Petri P. Eliæ a 2 a (1527). Någre aff the Capitenere för kneckterne i Dammark .. haffue .. beropet och skelt oss, och alle the oss tijäne .. för the men, som holle huarken ord äre eller redelighett. G. I:s reg. 11: 202 (1536). Utl. på Dan. 93 (1592).
6) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] (†) omtala, utsprida (en hemlighet o. d.). När oluff der om (att Per Månsson innehaft ett betsel som var stulet från Olof) talade til per Månson bad han at oluff schulle thett intet beropa. Växiö rådstur. prot. 1608, s. 168.
7) [jfr mnt. bischop S. berep sic to hove samt motsv. anv. i t. o. holl.] (†) refl. med prep. på (jfr 8): vädja l. appellera till (en dömande myndighet, ngns samvete o. d.). Beropa sigh på gemene man. Lex. Linc. (1640, under provoco). Jag beropar mig .. på .. edra egna samveten, .. om I icke dageligen hafven tilfälle at läsa Guds allmänna kallelse-bref til syndare. Nohrborg 302 (c. 1765). Strinnholm Vas. 2: 514 (1820).
8) [jfr motsv. anv. i t. o. holl.] åberopa, åberopa sig på; nästan bl. refl. med prep. på (uppå, å) (jfr 7), förr äfv. in på l. (in) till l. med gen. dess.
a) (numera mindre br.) hänvisa till l. anföra (lag, privilegium, aftal, häfd, sed o. d.) ss. stöd för en rättighet l. ett anspråk osv., kräfva att (ngt) får afgöra l. fälla utslag (i ett mål, en fråga) l. att hänsyn tages till (ngt), stödja sina anspråk på (ngt); hänvisa till (ngn) ss. den på hvars auktoritet ngt göres l. blifvit gjordt l. ss. den hvars makt, inflytande, vittnesbörd i ett mål osv. man tillgodogjort l. önskar tillgodogöra sig, anföra ss. auktoritet. The sämie breff, som almogen haffuer allestedz beropet sig vpå. G. I:s reg. 13: 91 (1540). (De bönder som nu innehafva gården kunna icke) med nogon skääll bewijse att the äre rätt byrdige till (densamma), vthen berope sig allenest på gammell heffd. Därs. 18: 28 (1546). Inge Säcke guldsmeder .. måge ther j Stadhen någen wärckstadh oppeholle .. Oahnseet på huem the sigh berope eller skiuthe kunne. Skråordn. 180 (1596). Paulus .. beroper sigh ther vppå, at han war födt en Romersk Borghare. L. P. Gothus Mon. pac. 401 (1628). Wulff beroper sigh på Rijkzens Rådz tilstånd och passbreff, att han samma spannemål till Rijga föra motte. RP 3: 262 (1633). Beropar sig någor (vid domstol) å böcker öfver handel och kiöpenskap. RB 17: 2 (Lag 1734). At beropa sig på främmande Lagar, är här i Sverige aldeles fåfängt. Nehrman Pr. civ. 222 (1751). Då hon (dvs. den troende människan) .. i sin bön uttryckeligen beropar sig på sin Frälsare. Schartau Underv. 176 (1799); jfr c. Atterbom LÖ 2: 145 (1827, 1854). — särsk.
α) (†) i förb. beropa sig in på l. in till (ngn). (Han har förebrått honom) för the swåre och gruffwelige eeder han .. bruke plägede, Och beropet sich i thenn motten (dvs. i det afseendet) inn till oss, och wårtt Kong:e Mandat, wij .. i Lincöping haffwe vtgåå latidt. G. I:s reg. 16: 607 (1544). Berope sich in på oss. Därs. 18: 48 (1546).
β) [jfr mnt. swe sik tuges beropet] (†) med gen. dess. Tu .. begärer wetthe, vm wij haffwe vnth .. Larsz Siggeszonn then .. Konungz fodring vdi Sköllesta Häredt .., effther szom han szig tesz berooper. G. I:s reg. 16: 33 (1544).
γ) [efter ÅBEROPA (sig ngt)] (†) i förb. beropa sig ngt. Men om det gifs en rätt till dar som man försvarat, / Beropar han sig den. Leopold 1: 139 (1802, 1814).
b) (numera mindre br.) hänvisa till l. på l. referera till l. anföra (ngt) ss. stöd l. hemul l. källa (för en uppgift, åsikt, uppfattning o. d.); anföra (ngt) ss. stöd, motiv, försvar, ursäkt osv. (för ett handlande). Opåå altt thetta wij oss opå hans egne vtgiffne breff .. berope och referere. G. I:s reg. 17: 606 (1545). Alla Kiätterske och wilfarande Lärare beropa sigh på then Prophetiska och Apostoliska Skrifft. KOF 1: 357 (c. 1618). En som beropar sig på sina syner och drömmar kallar jag en Fantast. Dalin Arg. 1: 193 (1733, 1754). (Fångvaktaren) förlade (dvs. gendref) mitt föregifvande (att jag var oskyldig till det begångna mordet) ther igenom, at han sig beropade på den blodiga sabel, som the funnit hos mig. Humbla 190 (1740). Oförståndet beropar sig gärna på andras dårskap. Eurén Spaniorerne i Peru 70 (1797). Saxo beropar sig på ett ännu i hans tid erinradt qväde af Starkother om händelsen. Geijer II. 1: 380 (1825). Han beropade sig på Kronprinsens nådiga vilja. Crusenstolpe CJ III. 1: 300 (1846). Björling Dogm. 1: 532 (1847, 1866). Han beropar sig på statsläran, men vi betvifla, att han der finner stöd (för sin mening). SvT 1852, nr 2, s. 1. — särsk.
α) (†) med prep. till: hänvisa till. Beroper sig kon:ge Ma:t .. till Dackens egit breff. G. I:s reg. 15: 26 (1543).
β) (†) tr. I swaret til andra frågan beropadess itt rychte, som var kommet uthur Linnery sochn. Växiö domk. akt. 1683, nr 292.
c) (numera föga br.) hänvisa på (ngt som man önskar l. kräfver att få räkna sig till godo l. till förtjänst l. beröm osv.); stundom närmande sig bet.: (vilja) räkna sig till godo. Beropandes sigh på sin oskylldighet. RARP V. 1: 322 (1654). Beropa dig icke på dine Förfäders bedrifter: utan var Man för dig sielfvan. Frese Sedel. 7 (1726). Att i bönen beropa sig på det Jesus lidit och gjort. Schartau Underv. 70 (1799). Job, som beropat sig på sitt goda samvete och varit trygg vid Guds rättvisa. Agardh Teol. skr. 3: 7 (1840). Kullberg Rol. 3: 356 (1868).
d) (†) referera till (ngn l. ngt i o. för förtydligande l. orientering o. d.), hänvisa på (ngn ss. exempel o. d.). RARP 7: 59 (1660). Han (dvs. Kristus) beropar sig på sina gjerningar, och vil at man skal känna trädet af sine frugt. Borg Luther 1: 76 (1753). På många ställen .. möter det svårighet för en Svensk, at förklara, hvarifrån han är, om han ej förstår, at beropa sig på Konung Carl XII, Archiater von Linné, eller Svenskt Järn. Qvist Andersson Præs. i VetA 1776, s. 12.
e) (†) bildl. närmande sig bet.: syfta på (ngt). Relativum blifver undertiden framföre thet ord, på hvilket thet beropar sig, satt. Cellarius Lat. gr. 95 (1730).
Särskilda förbindelser:
BEROPA TILLSAMMAN. (†) till 3: sammankalla. Strax beropades Menige man tilsamman, på thet Konungen, thet han wille, muntligen them til tala måtte. Schroderus Liv. 400 (1626).
Spalt B 1342 band 3, 1904