| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
BORSTIG bor3stig2, adj. -are. adv. -T.
1) till BORST, sbst.1 1 o. 2: försedd l. beklädd med borst, borstbeklädd; borstbesatt. Lex. Linc. (1640). Kroppen (på djur af svinsläktet är) borstig. Sundevall Zool. 42 (1835). Arenander Linodl. 13 (1910).
2) till BORST, sbst.1 1; om hår l. skägg o. d.: som liknar borst. Polarmenniskor .. hafva .. svart borstigt hår. Hartman Geogr. 170 (1806). De borstiga ögonbrynen. Benedictsson Folkl. 191 (1887). Borstiga mustascher. Hallström Vilsna fåglar 121 (1894).
3) till BORST, sbst.1 1 o. 2: som har (så l. så många l. så o. så beskaffade) borst; ss. senare led i ssgr. — jfr FEM-, FYR-, GROF-, HALF-, LÅNG-, MJUK-, RAK-, STYF-, TRE-, TVÅ-, VEK-BORSTIG m. fl.
4) [i anslutning till uttr. resa borst o. borsta (opp) sig; jfr motsv. anv. i t.] (hvard., föga br.) till BORST, sbst.1 1; bildl. om stämma l. ton o. d.: morsk, vredgad, trotsig, barsk. Koch Arbetare 23 (1912). ”Va fan är det fråga om?” sade Nappe högljutt i borstig ton. Dahlbäck Åbergson 227 (1914).
Spalt B 3988 band 5, 1920