| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
RAK ra4k ((Vokalen) säga någre kort, andre åter lång (i ordet) .. rak Hof Skrifs. 125 (1753)), adj. -are. adv. -T.
1) som saknar (större) krökning(ar); som (l. vars ytterkontur l. medellinje) bildar en (i det närmaste) rät linje; icke böjd l. svängd l. krokig; stundom (om kroppsdel o. d.): sträckt; om hår l. ull o. d.: icke lockig l. krusig o. d. Hålla armen rak, benet rakt. En rak linje. En rak väg, gata. Jes. 27: 1 (Bib. 1541). (G. I) hade .. liten raack nässa. Brahe Kr. 3 (c. 1585). (Mången) kan wara så föhr; at han kan händer emellan giöra en hästsko raker. Isogæus Segersk. 616 (c. 1700). Rakt hår. Lind (1749). Det första och äldsta Befästningssättet bestod af raka vallar eller ringmurar. KrigVAH 1807, s. 43. Fötterna .. sparkas (vid sparksteg) framåt-uppåt ungefär en fotslängd med raka ben. Folkdans. 18 (1923). — jfr KAPP-, KÄPP-, LINJAL-, LINJE-, LÅNG-, PIL-, SNÖR-, SPIK-, SPJUT-RAK m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Man gör inte rak käpp af krokigt trä. SvOrdspråksb. 60 (1865). Rak ved är lätt att klyfva. Därs. 76.
b) om lem: som (på grund av skada l. lyte o. d.) icke kan böjas, styv, strak. Denn som honom gaff penning[ierne] hade ehn skromme j kindbennetth, och ter till tyckthe honom, att hann hade rackia finngiree. TbLödöse 193 (1590). Anders Andersso(n), gam(m)al knecht ifrån Hedemora (högre arme(n) raak haua(n)d(es)) kom här. VästeråsDP 15/3 1599.
c) i uttr. på rak arm.
β) (i sht vard.) bildl.: utan (minsta) svårighet; numera nästan bl.: utan förberedelse l. utan att (vidare) överväga saken, på stående fot l. utan vidare o. d. (jfr ARM, sbst. I 1 e γ β’); i sht förr äv.: på egen l. fri hand, se ARM, sbst. I 1 e γ β’ slutet. Nog kan jag dagligen dricka en butelj portvin ”på rak arm”. Beskow (1835) i 3SAH XLVI. 2: 271. På rak arm kunde svenska regeringen icke framkomma med förslag om Schlesvigs delning, sedan grefve Manderström så nyss .. iklädt Sverige en sorts borgen för ”Eiderprogrammet”. Hellberg Samtida 11: 211 (1874). Han kunde .. på rak arm ge precisa uppgifter om på vad sätt Karl XIII .. var släkt med kejsar Karl V. Siwertz JoDr. 161 (1928).
d) (tillf.) i uttr. rak och lång (jfr 2 a slutet), = RAK-LÅNG a. Elfvaåringen omsider / Sträcker ut sig rak och lång (i sin bädd). Wirsén NDikt. 56 (1880).
e) (i sht i fackspr.) om föremål l. växtdel o. d.: som har en l. flera plana sidoytor; i sht förr äv. om yta: plan; jfr f, h. Marklin Illiger 431 (1818; om hjärtblad). En plan eller rak yta. Scheutz Ritk. 57 (1832). Rak slid, (dvs.) en slid i form av en plan skiva. Nerén (1930). Rak ring (dvs. däck till bil o. d.), detsamma som ring med Rak sida. Därs.
f) byggn. om båge l. valv: vars inre begränsningsyta är plan (horisontell). NF 2: 1424 (1878). 2NF 11: 1390 (1909).
g) (i sht förr) om sko l. läst o. d.: vars sidor sträcka sig (i det närmaste) symmetriskt i förhållande till skons osv. mittlinje, som icke har svängd yttersida; jfr p. Forssell Handskom. 9 (1920). Jäfvert Skomod 136 (1938).
h) (i fackspr., i sht byggn.) om blad (se d. o. 3 e): som har plan, med stockens l. timrets osv. längdriktning parallell fogyta utan inskärningar o. d.; ofta om själva skarven: åstadkommen gm hopfogning av sådana blad; äv. i uttr. rak stöt (jfr 5), om fog (mellan plankor l. plåtar o. d.) kant i kant; jfr p. ArbB 133 (1887). Rak stöt. Ramsten o. Stenfelt (1917). Rakt blad förstärkt med tvenne tränaglar. Werner Korsvirk. 45 (1924).
i) mat. om vinkel (utgörande 180°): vars vinkelben tillsammans bilda en rät linje. Bergroth Geom. 13 (1876). SvUppslB 29: 993 (1936).
j) boktr. om schattering: som utgör ett vågrätt streck (begränsat på över- o. undersidan av parallella räta linjer) o. som bildar rät vinkel mot bokstavens stapel (icke med rundning övergår i denna); motsatt dels: rund, dels: sned; jfr p. NordBoktrK 1917, s. 146. 2SvUppslB 4: 469 (1947).
k) skrädd. o. sömn. om (del av) klädesplagg o. d.: vars ytterkontur bildar en (i det närmaste) rät linje, icke svängd o. d.; om blus l. klänningsliv o. d.: som icke bildar en överhängande vulst l. icke hänger över vid midjan. SvD(A) 1920, nr 172, s. 7 (om blus). Herrytterrock .. med rak ärm utan slag. SvUppslB 20: 1173 (1934). Rak ulster. DN(B) 1954, nr 96, s. 5.
l) (i fackspr.) om kors (se d. o. I 5 b): vars övre kontur går i samma linje som ryggen o. som har sittbensknölarna belägna något under det horisontalplan vari höftknölarna befinna sig. ARetzius hos Billing Hipp. 106 (1836). Rösiö Hästkänned. 90 (1927).
m) (i fackspr., mindre br.) om bett (se d. o. 7 slutet): så beskaffad att över- o. underkäkens framtänder vid hopbitning träffa varandra direkt med sina skärränder (stå kant i kant). BiblHäls. 2: 34 (1881). 2NF 20: 974 (1914).
n) [jfr motsv. anv. av eng. straight] (i fackspr.) om flercylindrig (bil)motor: som har alla cylindrarna i rad; särsk. [jfr eng. straight eight] i uttr. rak åtta. SvD(B) 1927, nr 205, s. 10. ”Åttorna” kunna vara ant(ingen) ”raka” el(ler) av V-typ. 2SvUppslB 2: 880 (1947).
o) om ngts sträckning l. om riktning (vari ngn l. ngt rör sig o. d.): som (utan avvikelser l. krökar o. d.) ständigt är densamma; som representerar en (i det närmaste) rät linje; särsk. om bana l. väg för ngns vandring l. färd l. för ngts rörelse: som (utan avvikelser l. krökar o. d.) ständigt går i samma riktning; ofta: som på kortare sträcka än ngn annan möjlig väg leder till en viss punkt l. ett mål o. d.; stundom: gen; äv. mer l. mindre bildl.; särsk. i uttr. raka(ste) vägen, äv. (vard.) raka spåret (till ngt l. ngn l. genom ngt o. d.), stundom liktydigt med: direkt (till ngt osv.). I rak linje med ngt, se LINJE 1 d. Den mellersta (vägen) går i rak sträckning från boningshuset. Carlén Repr. 322 (1839). Runeberg 5: 161 (1863; bildl.). Bombelles skulle visst icke resa från Frankfurt raka vägen genom kronprinsens högqvarter i Hannover. Forssell i 3SAH 3: 256 (1888). Rak kurs. Ramsten o. Stenfelt (1917). Det (var) hans avsikt att skynda rakaste vägen till soldaterna. Gripenberg Howard 10VeckKin. 206 (1927). Jag var efterlyst, förstås, så det blev raka spåret till (anstalten). Hammenhög Torken 289 (1951). — särsk.
α) i bildl. uttr. som ange att ngn icke begagnar sig av krok- l. smygvägar l. list o. d., utan går öppet o. rättframt (l. hederligt) till väga, samt i användningar som ansluta sig härtill; särsk. i uttr. gå raka vägar l. raka vägen; jfr β. Mannen med själsstyrkan vandrar raka, uppenbara vägar. Nordforss i 2SAH 10: 289 (1822). I allting gå raka vägen, (dvs.) i allting förhålla sig rättskaffens, aldrig bruka list, konster eller omsvep. Dalin (1855). (K. J. Adlercreutz hade) en utpräglad böjelse för rent spel och raka vägar. SvH IX. 1: 53 (1908). En klarögd hedersman av raka linjen. Sjöberg Kris. 33 (1926); jfr LINJE 11 e.
β) [specialanv. av α] (numera knappast br.) i uttr. göra ngt på raka vägen, göra ngt utan att begagna sig av krok- l. omvägar o. d.; stundom: göra ngt gm öppet angrepp. Att bevaka de nationela intressena på Svenskt sätt, det vill säga, på raka vägen. ObjGästen 1829, nr 25, s. 4. Då nu evangelii fiender icke på raka vägen hafva kunnat nedrifva christendomens grundfäste, så hafva de försökt det på smygvägar. Melin Pred. 1: 38 (1844).
p) i speciellare anv., med tanke på ngts utsträckning l. rörelse i förh. till en viss given riktning (ofta den riktning som representeras av kanterna l. utsträckningen l. medellinjen av ett föremål o. d. vid l. på l. i vilket ngt befinner sig l. rör sig l. förflyttas o. d.): som (l. vars medellinje) sträcker sig (i det närmaste) parallellt med l. i linje med l. vinkelrätt mot den givna riktningen; äv. om riktning vari ngt befinner sig o. d.; motsatt: sned l. diagonal l. lutande o. d.; jfr 2. Tornet rörer sig (i schack) alltid i raka lineer, antingen framåt eller baklänges eller åt sidan, men aldrig i sned riktning. Lewis Schack 5 (1851). Raka ligaturer. Valentin Musikh. 1: 121 (1900; om ligaturer bestående av fyrkanter med sidor som äro parallella med resp. vinkelräta mot notplanets linjer). De yttre ögonmusklerna, tack vare vilka ögongloben kan vridas åt olika håll, äro sex, av vilka fyra kallas raka och två sneda. Berg Ögat 26 (1929). Vid kapning .. användas raka tandformer (på sågar), vid klyvning däremot lutande. SvUppslB 27: 165 (1936). (Boxen) var avsedd som matbox, lagom lång för att en literbutelj skulle kunna ligga rak. BonnierLM 1953, s. 416. jfr (numera bl. tillf.): I anseende till riktningen är kalken .. Rätt-stående, rak, rectus, .. (då den) är infogad i medelpunkten af sin bas på blomskaftet. Marklin Illiger 400 (1818). — särsk.
α) hippol. om häst, i sådana uttr. som gå rak l. hålla (en häst) rak, gå resp. hålla (en häst) så, att kroppens medellinje befinner sig i rörelseriktningen; i sht förr äv. om hästs hållning: sådan att kroppens medellinje befinner sig i rörelseriktningen. Ehrengranat Ridsk. Förord III (1836: gå rak). Därs. (om hästs hållning). (Remonten) skall hållas rak vid all ridning på raka linjer. RidI 1930, s. 256.
β) [jfr 4] om vind, i sådana uttr. som rak medvind l. motvind l. (i sht sjöt.) rak västlig l. nordlig osv. (vind), ss. beteckning för att vinden blåser rätt bakifrån (dvs. i färdriktningen) resp. framifrån l. från väster osv.; jfr 5. Vinden var föregående qvällen .. rak vestlig. Skogman Eug. 2: 204 (1855). Han hade rak medvind. Lönnberg BlSkär. 79 (1876). Östergren (1935).
q) sport. i utvidgad anv., om simhopp l. om stil vid l. moment i sådant hopp: som kännetecknas av att kroppen hålles sträckt (utan böjning i höft- l. knäled). TIdr. 1896, s. 391 (om simhopp). IdrIMar. 1935, s. 112 (om volt vid simhopp). Enkelt huvudhopp framåt i rak stil. NFSportlex. (1943).
α) [jfr motsv. anv. av eng. straight] el.-tekn. om följd o. d. vari olika led l. detaljer i en elektrisk strömbana kopplas samman: som kännetecknas av att de olika leden förekomma i sin (angivna) ordning det ena efter det andra (utan återkoppling o. d.) o. som grafiskt kan åskådliggöras medelst en linje utan grenar; äv. om radiomottagare: som i rak (i ovan angiven bet.) följd innehåller högfrekvenssteg (dvs. steg för högfrekvensförstärkning), detektor (dvs. apparat med uppgift att göra en intermittent l. modulerad radiosignal uppfattbar) o. lågfrekvenssteg (l. enbart de två första l. de två sista leden i denna följd). SvD(A) 1933, nr 313, s. 7. SvTeknUppslB 2: 362 (1939).
β) (i fackspr.) om komposition (se d. o. 5 a) av saga l. berättelse o. d.: som kännetecknas av att de olika episoderna följa varandra i strängt konsekvent följd (så att man från den ena episoden lätt kan sluta sig till vad den följande skall innehålla); motsatt: slingrande; jfr 6. 2NF 35: 938 (1923).
2) [specialanv. av 1] med tanke på ngts utsträckning i l. ngts förhållande till lodplanet: som (l. vars ytterkontur l. medellinje) bildar en (i det närmaste) lodrät linje; stundom: lodrät, stundom: upprätt, stundom (om kroppsdel o. d.): (uppåt)sträckt. Zions döttrar äro stålta, och gå medh rakom hals. Jes. 3: 16 (Bib. 1541). Menniskian är aff Gudh skapat medh en raak Kropp och vprätt Ansichte. LMatthiæ Kiusander A 3 b (1653). Illa plöyer raaker rygg. Grubb 382 (1665). På sandjord och pinnmo, hvarest rak tall samt furuskog växer. PH 8: 432 (1766). Är vinkeln i hasleden mindre än normalt (145°), säges hasen vara krokig, och är den större än normalt, säges den vara rak. Bergman Hofbesl. 48 (1905). Rak stäv. Ramsten o. Stenfelt (1917). — jfr KAPP-, KÄPP-, LINJAL-, LJUS-, PELAR-, PIL-, SPIK-, SPJUT-, SPÖ-RAK m. fl. — särsk.
a) om person (äv. djur), med tanke på kroppens hållning l. ställning i upprätt läge med sträckt rygg (o. lyft huvud); jfr b. Stå rak (i ryggen). Sitta rak (i ryggen), så att ryggen hålles upprätt o. sträckt. Han kunde icke gå rak genom den låga dörröppningen. LPetri DialNattw. H 5 b (1562). (Modern bör) aldrig hålla barnet de första veckorne rakt och på ända. PH 6: 3867 (1755). Rak i lifvet, rak Ulrika! / Ropar Movitz gladt. Bellman (BellmS) 1: 234 (c. 1775, 1790). Gubben är lång, men ännu rak. Almqvist AMay 18 (1838). Jag (dvs. apan) går ej alldeles rak. Topelius Lb. 1: 17 (1860). En hög och rak gestalt — det rakaste man kunde se. HågkLivsintr. 13: 74 (1932). särsk. (tillf.) i uttr. stå rak och lång, om person: stå rak l. uppsträckt, stå raklång (se d. o. c); förr äv. i uttr. stå rak på fötterna l. stå rak upp, stå rak (i ryggen). Hall KultInt. 85 (i handl. fr. 1638: raak på föttren). Stå rak up. Widegren (1788). Bergegren Nexö Ditte 1: 47 (1924: stå rak och lång).
b) i jämförelser; särsk. motsv. a, om person. Rak som et lius. Lind (1738). Han är rak som en stång. Mont-Louis FrSpr. 288 (1739). Rak som en stör. Weste (1807). Hålla sig rak som en lineal. Böttiger 6: 70 (c. 1875). Rak som en eldgaffel. Björkman (1889). (Han) gick .. rak som en pinne. Engström 2Bok 76 (1909). Rak som en spik stod Cello inför den unga kvinnan. Sjöberg Kvart. 600 (1924).
c) (†) bot. i benämningar på vissa växter med mer l. mindre upprätt stjälk l. ax l. med upprätta blomkorgar o. d.
α) rak skogslosta l. svingellosta l. lostsvingel, gräset Bromus erectus Huds., raklosta; rak losta, dels: raklosta, dels: gräset Bromus inermis Leyss. (med upprätt vippa), foderlosta; rak axlosta, gräset Brachypodium pinnatum (Lin.) PB. (med upprätt ax), spärrlosta. Rak Losta. SvBot. nr 473 (1813; om raklosta). Rak Skogslosta. Lilja SvFoderV 41 (1867). Rak Losta. Därs. 45 (om foderlosta). Rak Axlosta. Dens. SkånFl. 51 (1870). Rak Lostsvingel. Därs. 65. Rak Svingellosta. Thedenius FlUplSöderm. 51 (1871).
γ) rak brunskära, Bidens tripartita Lin. (med upprätta blomkorgar), brunskära. Liljeblad Fl. 456 (1816).
δ) rak strandnate, Ruppia maritima Lin. (med rak axspindel), hårnate; jfr 1 o. SKRUV-NATE. Lilja SkånFl. 106 (1870).
d) (i fackspr., i sht mat.) om cylinder l. kon: som har en mot bottenytan vinkelrät axel; äv. om yta hos sådan cylinder osv.; motsatt: sned. NF 3: 704 (1879). Hedström o. Rendahl Alg. 165 (1915). En rak cirkulär konisk yta. TMatFysKemi 1917, s. 7.
e) om (egenskap hos) kroppsställning l. hållning o. d.: som utmärkes av att kroppen hålles upprätt o. ryggen sträckt. (Musketerarens) Positour .. böör .. wara Rätt och Raak. Söderman ExBook 46 (1679). Draperiet (på de äldsta grekiska statyerna) är tungt och ställningen utmärkes af en rak styfhet. Hammarsköld KonstH 90 (1817). Karlzén SiDetta 105 (1940).
3) i bildl. anv. av 2 a, om person (l. tidning o. d.).
a) (självständig o.) fast l. bestämd, rakryggad (se d. o. 1 slutet), icke vankelmodig o. d.; särsk.: som icke faller undan l. ger efter l. låter förödmjuka sig; som icke tappar modet; stundom: stolt l. självsäker l. kavat o. d.; särsk. i sådana uttr. som hålla (äv. ställa) sig (i sht förr äv. göra sig) rak. (Det skarpa tilltalet är riktat) till Ehr, om I ock giorde Ehr aldrig så rak. Missförståndet 72 (1740). (Bexell) pratade nonsens och led mycken smälek, men var lika rak. Liljecrona RiksdKul. 37 (1840). Medvetandet af bevarad ära .. skall hålla dig rak inför dem, som vilja vara dina herrar. Rydberg Vap. 171 (1891). Undantar man de socialistiska .. bladen, finns det inga som kunna hålla sig fullt raka mot hofvet (i Tyskland). Sylwan ModPress. 137 (1906). Annerstedt UUH II. 1: 50 (1908: ställde sig). Hos den som dör rak / finns du (dvs. solen), när mörker slukar mörker. Boye Träd. 41 (1935).
b) högdragen l. stram l. överlägsen o. d.; numera bl. ngn gg med nära anslutning till a l. 2 a. En sådan man som jag kan smickra deras smak, / Jag håller mig alltså dess mera hög och rak. Remmer Högf. 61 (1818); jfr a samt 2 a. (Generaladjutanten var) taktlöst styf och rak mot underlydande chefer. Wingård Minn. 2: 30 (1846). MinnVg. 172 (1900).
4) ss. adv., för att beteckna att en rörelse utföres l. sker l. att ngt kastas l. riktas l. är riktat l. sträcker sig l. att ngn ser o. d. i en viss (angiven) riktning l. mot en viss punkt o. d., utan att ngn avvikelse från denna riktning äger rum (o. så, att den sträcka som passeras l. utgör det mellanliggande avståndet till målet osv. är den kortaste möjliga); i rak (i bet. 1 o) riktning, rätt; stundom liktydigt med: direkt (se d. o. 4 a β) l. precis; äv. motsv. 1 p, motsatt: snett l. diagonalt o. d.; särsk. i sådana uttr. som rakt fram(åt) l. upp(åt) l. ut(åt) l. rakt genom l. (e)mot l. på l. från ngt l. ngn. PH 5: 3155 (1751: rakt up). Rakt öfver fjärden / till kungens söner han styrde färden. Tegnér (WB) 5: 29 (1825). Händelsevis blåste .. en stark vind, som låg rakt emot fienden. Kolmodin Liv. 2: 281 (1832). Paff, kom en kula åter och flög hän / Rakt genom porten mellan gubbens knän. Runeberg 5: 54 (1860); jfr c, 11. Rakt fram är närmaste vägen. SvOrdspråksb. 76 (1865). Du kommer rakt från Blåkulla. Rydberg Frib. 103 (1877). (Boxarens vänstra hand) skall hållas rakt mot motståndarens haka i en lätt ställning, med innersidan något uppåt. Holmberg Boxas 9 (1921). — särsk.
a) (†) i uttr. rakt vända sig mot ngt, om trupp o. d.: vända sig mot o. gå direkt på ngt; skicka ngt rakt till ngn, direkt till ngn; jfr 8. Et recommendationsbref til Wollaston, som jag .. skickade med posten rakt til Wollaston. Berzelius Brev 11: 55 (1822). Hade Svenska (krigs-)magten .. rakt vändt sig mot det på försvar oberedda Köpenhamn, så (osv.). Ekelund 1FädH II. 2: 8 (1831).
b) övergående i bet.: rakt upp(åt) l. med upprätt hållning o. d.; särsk. i uttr. växa rakt, om träd: växa med rak (i bet. 2) stam, växa rak; äv. i sådana uttr. som gå l. stå rakt, gå l. stå med rak (i bet. 2 e) hållning, i sht förr äv.: gå l. stå upprätt. Lönn är nästan af samma natur som Lind, växer stort och rackt. Rosensten Skog. 17 (1737). (Sv.) Gå och stå rakt, (t.) aufrecht gehen und stehen. Lind (1749). Beth går elastiskt och rakt. Boye Uppgör. 126 (1934). (†) (På myntets frånsida) ses ett rakt upstående (dvs. upprättstående) till höger vändt Leyon. 2VittAH 2: 25 (1787, 1791). särsk. (†) hippol. i uttr. stå rakt, om häst: stå med (jämförelsevis) raka ben. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 50 (1836).
c) i utvidgad anv. (jfr d), närmande sig l. övergående i 11, i uttr. som beteckna att ngn l. ngt (vid kast l. skjutning o. d.) träffar l. att ngt placeras o. d. just på en viss punkt l. kroppsdel l. på ett visst föremål o. d.: precis; äv. oeg. l. bildl.; äv. i uttr. vända ngt l. stå o. d. rakt upp och ned, precis upp o. ned. Han träffade mig rakt i ögat. SvTyHlex. (1851). Rakt på min sten han sätter spettet! Andersson Plautus 63 (1901). Rakt upp och ned. Östergren (1935).
d) i utvidgad anv. (jfr c), i sådana uttr. som rakt framför l. bakom l. över l. under ngn l. ngt, för att beteckna att ngn l. ngt befinner sig i rak (i bet. 1 o, p) riktning framför l. bakom osv. ngn l. ngt: mitt framför l. bakom osv. ngn l. ngt; stundom äv. i uttr. rakt emot ngn l. ngt, mitt emot ngn l. ngt. Rakt framför (l. bakom) honom stod ett träd. Begge polerna äro rakt emot hvarandra. Nordforss (1805). Man ville (under nya rikets tid i Egypten) öfverträffa .. (pyramiderna) och tog själfva bergen. Rakt under deras spets lades griften. Hahr ArkitH 12 (1902). särsk. (mera tillf.) i uttr. rakt för ögonen på ngn, mitt för ögonen på ngn; äv. oeg. l. bildl. Hedin 1Varn. 3 (1912; bildl.).
e) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr c, d); särsk. i uttr. som beteckna att ngn yttrar ngt o. därvid riktar sina ord åt ett visst håll (särsk. i sådana uttr. som slunga l. skrika ngn ngt rakt i ansiktet l., vard., i synen, mitt i ansiktet osv.). (Chr. Zibet) följde .. sina grundsatser och gick rakt till det ändamål han sig föresatt. Rosenstein 1: 357 (1809). Porthans ord, ehuru deras udd icke var vänd rakt mot mig, föllo mig aldrig ur minnet. Franzén (c. 1845) i 3SAH 2: 153. Jensen BöhmDiktn. 95 (1894: rakt i synen). Birgitta .. slungar .. Gregorius XI ordet simoni rakt i ansiktet. KyrkohÅ 1929, s. 96. Genast gå rakt på ämnet, på det väsentliga. Östergren (1935). Han sade det rakt ut i luften. Nilsson HistFärs 121 (1940). Det här barkade rakt åt skogen. Trenter SomRop. 245 (1944); jfr 11. särsk.
α) (†) i uttr. rakt anfalla l. stöta ngn, direkt l. öppet anfalla resp. stöta ngn. LBÄ 36—38: 116 (1800). (N. L. Sjöbergs) handlingssätt var ej att fint utpeka, utan, att rakt anfalla dem han trodde förtjena det. Skjöldebrand i 2SAH 10: 198 (1822).
β) i uttr. rakt på sak(en).
α’) i uttr. gå rakt på sak(en), utan omsvep o. utvikningar (stundom på ett bryskt sätt) ta upp ett ämne till behandling l. säga sin mening i en fråga o. d.; äv. i utvidgad anv., med saksubj. (särsk. betecknande yttrande l. skrift o. d.). Erik Norbergs anförande i löneregleringsfrågan .. är ett .. dokument, som går rakare på saken än måhända något föregående riksdagsmemorial. Liljecrona RiksdKul. 106 (1840). Vaktmästaren (hade) .. beslutat att vara uppriktig och gå rakt på saken. Geijerstam LycklMänn. 112 (1899). (Han) gick .. inte rakt på sak utan slog först några krokar om väder och vind. Nilsson HistFärs 141 (1940).
β’) allmännare, i uttr. som ange att ngt yttras l. uttryckes l. skildras o. d. utan omsvep o. utvikningar (stundom på ett oförblommerat l. bryskt sätt); numera företrädesvis i uttr. rakt på sak. Topelius Vint. I. 1: 183 (1859, 1880: rakt på saken). Då och då gjorde hon en fråga rakt på sak. Hallström Sparfv. 92 (1903). Aldrig förut hade en svensk författare med så mycken oförskräckthet och kvickhet (som Strindberg) skildrat verkligheten rakt på sak. Mjöberg Lb. 472 (1910). Gustaf-Janson Stamp. 233 (1951).
γ’) [jfr β’] i uttr. rakt på sak, i sht förr äv. saken, liktydigt med: för att uttrycka sig rakt på sak (i bet. β’), uttryckt utan omsvep o. utvikningar o. d. En Sommarsaga (av A. Ch. Edgren-Leffler) är, rakt på saken, en konstnärsroman. NordT 1886, s. 402. Detta innebär rakt på sak, att om utgifterna hållas inom samma ram som tidigare, måste kommunalskatten höjas med 15 öre. SvD(A) 1935, nr 174, s. 4.
δ’) (vard.) i uttr. vara rakt på sak, om person: vara sådan att han uttrycker sig rakt på sak (i bet. β’). Han är alltid rättfram och rakt på sak. Anm. till 4 e β δ’. Från denna anv. utgår det i följande språkprov enst. förekommande uttr. vara rak på sak med samma bet. (Mazepa) är adelsman i åtbörd och tonfall, enkel och rak på sak, men förnäm i hvart leende. Hallström i 3SAH 24: 357 (1910).
γ) i uttr. rakt fram.
α’) utan omvägar; utan slingringar o. krumbukter; på ett öppet l. tydligt sätt; numera nästan bl. (mera tillf.) med nära anslutning till den egentliga bet.: utan avvikelse(r) från (den inslagna) riktningen; förr äv. övergående i bet.: direkt l. omedelbart (jfr 8). Ingen älskar rakt fram falskheten, ofullkomligheten. Leopold 5: 15 (1801). Jag (har) under denna tidpunkt icke funnit några författningar, som rakt fram angå krigslagarne. Livijn 2: 56 (1828). Rakt fram vare Er gång, men sen I till höger, till venster, / skefögd handlingen blir. Tegnér (WB) 6: 43 (1829). Inga gåtor .. rent spel … och rakt fram, som farmors eldgaffel, känner du det ordspråket, du? Ridderstad Samv. 1: 220 (1851); jfr β’. (Cavallin o.) Lysander 243 (1875).
β’) i uttr. som ange att ngt yttras l. utsäges o. d. utan omsvep l. omskrivningar l. på ett öppet l. enkelt o. tydligt sätt; numera särsk. (mera tillf.): helt enkelt, rätt o. slätt; i sht förr äv. dels: rent ut, dels: utan undanflykter. Min gamla vana att säga min mening, äfven oombuden, rakt fram. Tegnér (WB) 2: 382 (1810). Brottslingarna .. bekände rakt fram hvad man ville veta. Leijonhufvud Minnesant. 64 (1837). I stället för att rakt fram skriva ”havet”, uttrycker .. (Dahlstierna) sig så: ”Neckens breeda Saal och wijda Wägge-bonad”. 3Saml. 8: 77 (1927).
δ) (numera föga br.) i uttr. rakt ut (jfr 11 d), = γ β’. Fryxell Ber. 4: 79 (1830). Jag förstår mig inte på att tala finurligt i kärlek, utan säger rakt ut — ”jag älskar dig”. Hagberg Shaksp. 4: 125 (1848). Dalin (1855).
ε) (†) i uttr. säga (ngn) ngt rakt (ifrån sig), säga (ngn) ngt rent ut; utsäga l. fråga ngt rakt l. svara rakt på ngt, utsäga ngt osv. rent ut l. utan omsvep. Adlerbeth HorSat. 34 (1814). Rakt må det utsägas — om Gud och Samhälle vilja vedergälla ondt med ondt, så bör och skall den enskilda menniskan det äfven. Almqvist Monogr. 312 (1820, 1845). Jag säger rakt ifrån mig hvad hon går för. Fahlcrantz 7: 50 (c. 1830, 1866). Sedan man en gång vunnit .. (Lings förtroende), kunde man .. säga honom ganska rakt sina öfvertygelser. Atterbom Minnest. 2: 66 (1840). Ni svarar ej rakt på åklagarens fråga. Crusenstolpe Tess. 5: 105 (1849).
ζ) (†) i uttr. gå rakt till väga, (icke begagna sig av krok- l. smygvägar l. list l. falskhet o. d., utan) gå öppet o. rättframt (o. hederligt) till väga; jfr 1 o α. Leopold 1: 290 (1808, 1814).
5) om förflyttning l. stöt l. snitt l. sågning o. d.: som utföres l. sker i rak (i bet. 1 o) riktning; som beskriver en rät linje; äv. bildl.; äv. om skott o. d.: som går i en bana som representeras av en flack (i det närmaste rät) linje; äv. om blick: stadigt riktad, stadig o. d.; äv. motsv. 1 p, motsatt: sned l. diagonal o. d. Den visdomen, som med lugn och rak blick uptäcker listen. Schartau UtkPred. 523 (1820). Bröstvärn och ryggvallar, som fullkomligen skydda mot fiendens raka skott. KrigVAH 1842, s. 76. Det raka hudsnittet (dvs. snittet rakt ned i huden). LbKir. 1: 526 (1920). Rak stöt är (vid fäktning) den anfallsrörelse, som utföres i den linje man engagerat. Hellsten Florettf. 40 (1922). Det dubbla utfallet (kan) erhållas vid kroksågning mot vid rak sågning av krokigt timmer. HbSkogstekn. 458 (1922). Rak vänster slås (vid boxning) genom att vänster arm sträckes. IdrIMar. 1935, s. 206. Hallström i 3SAH 50: 23 (1940; bildl.). särsk.
a) mek. om stöt: som äger rum mellan två kroppar som röra sig i motsatt riktning efter en o. samma räta linje; motsatt: sned. Ekman Mek. 450 (1919). SvUppslB 26: 674 (1935).
b) [jfr uttr. friska l. raska tag, friskt resp. raskt] (i Finl., bygdemålsfärgat) i uttr. gå raka tag (till en plats), gå rakt l. direkt (till en plats). Han gick raka tag in i bastun. Bengts Vargt. 33 (1915).
6) [jfr 1, 3, 5] (numera bl. mera tillf.) bildl., om tänkesätt l. förstånd l. vilja o. d.: som präglas av (orubblig) konsekvens o. fasthet; stundom: rätlinig; stundom med bibegrepp av oböjlighet; äv. om konsekvens: orubblig, sträng; äv. om regel o. d.: enkel o. konsekvent; ngn gg äv. (övergående i 12) om lydnad: ovillkorlig l. oreflekterad; förr äv. (övergående i 12) om sanning: solklar o. d. Efter .. (versraderna) voro af den rakaste och simplaste sanning, .. brukade jag dem. CGLeopold (1795) i MoB 9: 132. Lär att .. skilja / .. Från lynnets hvirfvelstorm en rak och stadig vilja. Valerius 1: 49 (1807). Engelsmannens raka förstånd. Geijer I. 3: 40 (1809). Järta 2: 348 (1824; om konsekvens). Den spänstiga och raka lydnaden på den post, där man ställts. Hallström LevDikt 91 (1914). En man med styv rygg och raka tänkesätt. Östergren (1935). Vinterg. 1950, s. 89 (om regler).
7) [jfr 1, 4, 5] i fråga om härstamning, ss. beteckning för att härkomsten räknas genom (ett l.) flera led, utan att sidosläktskap inberäknas; i sht förr äv. (lant.) ss. beteckning för att härstamning från en hjord förefinnes utan inblandning av främmande blod; särsk. i uttr. härstamma från ngn o. d. i rak linje l. i rakt (förr äv. rak) nedstigande linje l. i rakt nedstigande led, förr äv. i (ett) rakt nedstigande; äv. bildl. Leopold 6: 84 (1803). Bremer Grann. 2: 154 (1837: i rak nedstigande linea). Huset York, från hvilket ni / I rakt nedstigande er härkomst leder. Hagberg Shaksp. 4: 192 (1848). Almqvists stil .. stammar från Thorilds i ett rakt nedstigande. Lysander Almqvist 274 (1878). I rak linie härstamma från ngn. Hoppe (1892). S. k. ”linje”- eller ”rak” härstamning sattes .. högst, framför allting annat. LAHT 1895, s. 225 (i fråga om nötkreatur). I rakt nedstigande led. Östergren (1935).
8) [jfr 4 (e), 5] (†) som äger rum utan förmedling av ngt; som utmärkes av (mer l. mindre fullständig) frånvaro av mellanled; direkt (se d. o. 5), omedelbar; äv. ss. adv. Leopold 5: 194 (c. 1827). Det Gudomliga, ja Gud sjelf, (är) i den intellectuala skådnings-acten närvarande med rak tillgänglighet. Atterbom PhilH 136 (1835). Ett på en gång antagligt och med Din sons studier rakt förenligt techniskt föremål för hans resa. Berzelius Brev 10: 122 (1835). Sådana ärenden .., som stå i rak förbindelse med landsmålsföreningarnas ändamål ock arbeten. Landsm. II. 1: 47 (1874).
9) [jfr 1, 4, 5] som har en form som i förhållande till andra föreliggande framträder ss. grundläggande l. enkel l. normal l. primärt given o. d. (o. av vilken andra kunna anses ss. modifikationer).
a) [efter motsv. anv. av lat. rectus, eg.: rät, rak; efter gr. ἡ ὀρϑή l. εὐϑεῖα (πτῶσις), det raka (fallet)] (†) språkv. om kasus: som utgör nominativ (l. vokativ); motsatt: oblik; jfr BÖJD 3. Man har .. velat stadga en skillnad emellan den raka och de böjda kasus i definita pluralet, genom ändelsen e i den förra och a i de sednare. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 25 (1801). Nominativen .. kallas, äfvensom Vokativen, Rak Kasus. Enberg SvSpr. 85 (1836). Schiller SvSpr. 80 (1859).
b) (†) språkv. i uttr. rakt framställd fråga, direkt (se d. o. 1 c) fråga. Enberg SvSpr. 329 (1836).
c) språkv. om ordföljd: vari subjektet står före (den finita verbformen i) predikatet; motsatt: omvänd l. inverterad; i sht förr äv. om satsföljd: vari subjektsbisats står före, men objekts- l. adverbialbisats efter sin huvudsats; jfr DIREKT 3 d. Svedbom Satsl. 41 (1843). Därs. 93 (1845; om satsföljd). Danell SvSpr. 113 (1927).
10) [jfr 4] ss. bestämning till ord som betecknar motsats l. motsägelse o. d.: så utpräglad som möjligt, ren, direkt (se d. o. 1 d); ofta ss. adv., liktydigt med: direkt l. helt (o. hållet) l. fullkomligt o. d. (jfr 11). LBÄ 14—15: 88 (1798). (Det nya filosofiska) systemets hela syftning är rakt motsatt den förut herrskande (dvs. upplysningsfilosofien). Tegnér (WB) 3: 157 (1817). En rak motsägelse. Geijer I. 5: 349 (1821). Men roptes vändning åt ett håll, då slog han (dvs. Sven Duva) bom på bom, / Tog höger-om och venster-om, men ständigt rakt tvertom. Runeberg 2: 51 (1846). Svensken är .. rädd att i sitt uppträdande inte .. vara kontinental. Däri är han raka motsatsen till engelsmannen. Nilsson FestdVard. 33 (1925).
11) [jfr 4, 10] (i sht vard.) ss. adv.: alldeles, komplett, rent (jfr 10); stundom: precis; äv.: rent av; stundom övergående i bet.: nästan; stundom: direkt (se d. o. 4 b δ); ofta ss. bestämning till adj. l. adv. som beteckna ngt negativt l. ofördelaktigt o. d.; ofta i uttr. rakt som, alldeles l. precis l. rent av som. I sitt närvarande skick är .. (oppositionen) icke blott utan effect, utan äfven rakt skadlig. Tegnér (WB) 4: 286 (1823). Något mer rakt fördömdt kunde .. icke upptänkas. Almqvist Skälln. 93 (1838). Det var rakt omöjligt att hålla sig för grin. Benedictsson Eftersk. 99 (c. 1885). Nu, när man får pengar för rakt allting. Bengts Vargt. 17 (1915). D’ä otäckt å ha någe me smugglare å göra, du kunde rakt bli ihjälslagen. Martinson Kvinn. 187 (1933). Urmakaren var som han var, snäll men rakt som tokig och borta ibland. Siwertz Fribilj. 21 (1943). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf., vard.) i sådana uttr. som rakt avslå l. förkasta l. fördöma ngt, helt (o. hållet) l. utan vidare l. blankt avslå ngt osv., säga rakt ifrån, säga direkt l. bestämt ifrån, i sht förr äv. rakt avhålla sig från ngt, helt l. fullständigt avhålla sig från ngt. Jag borde — tro mig! — afslå rakt din önskan. Atterbom LÖ 1: 90 (1824). Att han ämnade .. (tills rektorsombyte skett) rakt afhålla sig från all befattning med akademiska ärenden. Dens. Minnest. 1: 67 (1847). Theologerne .. anmärkte, att man icke hade .. så rakt bort fördömma och förkasta Melanchtons corpus doctrinæ. Agardh BlSkr. 1: 119 (c. 1855). Jag säjer rakt ifrån, att mer kan jag inte. Östergren (1935).
b) i förb. med negation (jfr c, d); ofta liktydigt med: absolut, stundom övergående i bet.: faktiskt l. helt enkelt o. d.; äv.: rent av l. så gott som. Man är (i E. T. A. Hoffmanns berättelser) hvarken i himmelen eller på jorden, eller annorstädes; man vet rakt icke, hvar man är hemma. Rydqvist i 2SAH 12: 470 (1827). Katrina släpper jag rakt icke ut på dagsverke. Almqvist Grimst. 21 (1839). Det finnes rakt ingen anledning antaga, att (osv.). Vannérus WundtPsyk. 504 (1896). (Tentanden) hörde inte vad professorn frågade, och rakt inte visste han vad han själv svarade. Lagerlöf Holg. 2: 190 (1907). Gamla värjfästen i guld, silver och brons, som såldes för rakt ingenting. Rääf Sugimoto BlmrNJord 114 (1934). Aurell NBer. 76 (1949).
c) (vard., utom i vissa trakter numera föga br.) i uttr. rakt av l. (i vissa trakter, starkt vard.) åv (äv. sammanskrivet), alldeles l. fullkomligt; äv.: faktiskt l. helt enkelt; oftast: rent av l. till och med; äv. i förb. med negation. Hela (skriften) Babel Söderut är rakt af endast smörja, de två idylliska bitarna kanske undantagna. CFDahlgren (1824) hos Thomander TankLöj. 126. Jag har raktaf icke utmärkt mig som konstnär, men jag har städse varit mer eller mindre slägt med konsten. Strindberg AmerHum. 1: 8 (1878). Hennes mor och min far var bryllingar — eller gudvet om de inte raktåf var sysslingar. Hedberg Ridån 70 (1888). Dens. Eftersk. 58 (1898: rakt åf). ”.. Hon (dvs. rallarnas kvinna) fördärvar rakt av folket för oss,” sade doktorn. Didring Malm 1: 221 (1914). Östergren 5: 507 (1935).
d) (i sht i vissa trakter, vard.) i uttr. rakt ut (jfr 4 e δ), äv. sammanskrivet raktut, alldeles l. fullkomligt l. blankt; äv.: rent av l. helt enkelt; äv. i förb. med negation. Tomten vet då raktut inte hur väl han vill, bara han blir väl omhuldad. TurÅ 1911, s. 267. Rakt ut strunta i. Östergren (1935).
e) (†) i uttr. rakt jakande l. nekande, direkt l. uttryckligen jakande l. nekande; jfr 9. Den historiska, ovilkorliga, rakt jakande eller nekande modus kallas Indicativus. Vinterbl. 1853, s. 75.
12) [jfr 6, 11] (vard., numera bl. tillf.) ss. beteckning för att ngt icke utgör någonting annat än det som huvudordet anger: ren; äv.: fullkomlig, värklig, riktig, veritabel; särsk. om omöjlighet l. fördärv o. d., förr äv. om osanning l. materialism; äv. i uttr. rakt nej, blankt nej. Grundsatser af rak materialism. Atterbom Minnest. 2: 395 (1826). En rak osanning. Leijonhufvud Minnesant. 191 (1838). (Jag) brottas .. gerna, icke blott med svårigheter, utan ock stundom med raka omöjligheter. Ahnfelt StudM 2: 150 (1857). Stundom händer det, att böndernas kor råka ut för bergtrollens tjur; det är det samma som raka förderfvet. Wigström Folkd. 2: 82 (1881). Julia Lamprecht hade sagt rakt nej (till giftermålsanbudet). Lagerlöf Bannl. 129 (1918); jfr 11.
13) [eg. bildl. anv. av 1, 5] (vard., i sht sport.) om segrar o. d.: som vinnas l. vunnits i omedelbar följd den ena efter den andra (utan ngt mellankommande nederlag); äv. om enstaka seger osv.: som vinnes l. vunnits i omedelbar följd efter en föregående. Han tog tre raka set (i tennis). IdrBl. 1935, nr 2, s. 2. Ekipaget Deborah .. som .. tog sin andra raka seger (vid travtävlingen). SvD(B) 1942, nr 313, s. 12.
14) [möjl. uppkommet gm skämtsam ombildning av uttr. det enda rätta (sättet), varvid RÄTT utbytts mot det delvis synonyma RAK; jfr 6, 11] (vard., slangfärgat) substantiverat, i uttr. det enda raka, det enda riktiga l. rätta; äv. attributivt, i sådana uttr. som det enda raka sättet l. den enda raka metoden o. d. SoS 1915, s. 101. Detta är ostron au naturel .., och det är naturligtvis det enda ”raka” sättet. Randel SpisSpett 154 (1927). Jag kunde gott lagt till’en, sade Fredrik. Om du bara sagt ett knyst. Det är det enda raka. Johnson Se 78 (1936).
15) [jfr 11] (i vard. fackspr.) om tid för tågs ankomst l. avgång o. d.: (som hålles) exakt l. precis, rätt. Raka .. tider. SoS 1915, s. 101.
16) [jfr 11, 12] (i vissa kretsar, starkt vard., föga br.) i uttr. rak liter, äv. en rak o. d., om (hel l. full l. oöppnad) literbutelj brännvin. Moberg Sedebetyg 349 (1935).
(2) -BENT, p. adj. som har raka ben; om person (l. djur) l. om stol o. d. Wærnér Hundår 82 (1900; om person). Rakbenta, tronliknande stolar. Siwertz Varuh. 57 (1926). —
-BETÄCKT, p. adj. (numera föga br.) byggn. o. konst. om fönster- l. dörröppning o. d.: som uppåt avslutas med en vågrät betäckning (se d. o. 2 a β); jfr -avslutad, -sluten, -täckt. Brunius Resa 1838 24 (1839). Dens. GotlK 3: 356 (1866). —
-BLADIG. (i fackspr.) om motordriven snöplog: försedd med ett rakt, snedställt blad. 2NF 38: 1274 (1926). —
-BORSTIG. som har raka borst; särsk. (i fackspr.) motsv. borst, sbst.1 2. UtsädT 1898, s. 81 (om kärna hos havre). —
(2) -BRUNSKÄRA. (†) bot. växten Bidens tripartita Lin., brunskära; jfr rak, adj. 2 c γ. Liljeblad Fl. 279 (1792: Rak-Brunskär). Därs. 353 (1798: Rak-Brunskäre). —
-FJÄLLIG. (i fackspr., i sht bot. o. lant.) som har raka fjäll; särsk. om ax. UtsädT 1898, s. 73 (om ax). —
-FORMAD, p. adj. särsk. (†) hippol. om häst: som har raka former med hänsyn till benens o. ryggens o. d. sträckning. KrigVAH 1830, s. 196. Ehrengranat Ridsk. Förord I (1836). —
-GAVLAD, p. adj. (i sht i fackspr.) om vagn (i sht ä. typ av kolvagn): försedd med gavlar som uppåt avslutas i en vågrät linje (utan rundning); motsatt: rundgavlad. SkogsvT 1906, s. 521. —
-GRENIG. om växt (särsk. träd): som har raka grenar. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 162 (1857; om björkar). UtsädT 1896, s. 197 (om havre). —
(1 p α, 5) -GÅENDE, n. särsk. (mera tillf.) hippol. till 1 p α, om hästs gång, då kroppens medellinje befinner sig i rörelseriktningen. Ehrengranat Ridsk. Förord III (1836). —
(1, 4) -GÅENDE, p. adj. (i sht i fackspr.) som rör sig i rak (se rak, adj. 1 o, p) riktning; vars bana beskriver en rät linje. 2NF 27: 1398 (1918; om skyttel i symaskin). —
((1 o.) 2) -HALSAD, p. adj. om person (l. djur) l. om kolv (se d. o. I 7 a) o. d.: som har rak hals; om person särsk.: som håller halsen sträckt. Zions döttrar äro hoghmodigha, och gå så raakhalsadhe. LPetri Jes. 3: 16 (1568). AHB 56: 28 (1871; om kolv). —
(2) -HAS. (i fackspr.) has med onormalt stor hasvinkel, rak has (motsatt: krokhas); äv. abstraktare, om sådant fel hos has. Ehrengranat Hasl. 34 (1809). Billing Hipp. 155 (1836). —
(2) -HASIG. (i fackspr., numera bl. mera tillf.) om häst l. nötkreatur l. om benställning hos häst osv.; jfr -has. LB V. 2: 172 (1909).
(1 q) -HOPPARE. [jfr -hopp] (mera tillf.) sport. person som utför raka simhopp (vid tävling o. d.). IdrBl. 1924, nr 89, s. 1. —
-HORN. [jfr t. geradhorn; efter nylat. orthoceras (se orto-cer)] (†) paleont. ortoceratit. Rebau NatH 1: 700 (1879). —
-HUGGEN, p. adj.
1) till 1: som huggits rak; äv. oeg.: vars ytterkontur bildar en (i det närmaste) rät linje; som har rak kant (l. raka kanter), rak. Molin FrÅdal 87 (c. 1895; om stjärtfena hos fisk).
2) (föga br.) byggn. till 1 (p); om knut (se knut, sbst.1 3): vars utskjutande stockändar tillhuggits så, att de ha (i det närmaste) rektangulär tvärgenomskärning. UpplFmT 35: 266 (1921). —
(1 p, 4) -HÅLLA. särsk. hippol. till 1 p α, med avs. på häst: hålla rak. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 102 (1836). —
(1 p, 4) -HÅLLNING. särsk. (mera tillf.) hippol. till 1 p α; jfr -hålla. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 112 (1836). —
-HÅRIG. som har l. bär raka hår; särsk. om person: som har rakt hår på huvudet. Nyman HbBot. 277 (1858; om blomfoder). Svensén Jord. 105 (1884; om personer). —
(1, 5) -KLIPPNING. (i sht i fackspr.) klippning (av plåt o. d.) i rak riktning; motsatt: rundklippning. TT 1885, s. 79. —
-KLIPPT, p. adj. som gm klippning erhållit rak(a) kant(er) l. rak sträckning o. d., klippt rak. Portf. 1851, s. 48. Yviga rakklippta knävelborrar. Lewenhaupt MinnV 94 (1936). —
(1 (p), 4) -KLUVEN, förr äv. -KLYVD, p. adj. särsk. (numera mindre br.): som låter klyva sig i rak riktning, rätkluven. Hülphers Dal. 158 (1762; om stenart). Ström Skogsh. 39 (1830; om träd). Purpurträ .. är .. ganska rakklyfdt. Eneberg Karmarsch 1: 46 (1858). —
-KNIV, sbst.1 (sbst.2 se sp. 160) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kniv med rakt blad; motsatt: krokkniv. Arwidsson Strömm. 64 (1913; från Gästrikl.). —
(2) -KOTAD, p. adj. hippol. om häst: som har raka kotor (se kota, sbst. 1 b). ARetzius hos Billing Hipp. 98 (1836). —
(1 (p), 2) -KÄKAD, p. adj. (i fackspr., föga br.) ortognat (se d. o. II); äv. substantiverat. Rein Psyk. 2: 162 (1891; substantiverat). OdontT 1896, s. 165. —
-LINIG l. -LINJIG. (-linig 1832 osv. -linjig 1902 osv.) som (l. vars ytterkontur l. medellinje) bildar en rak linje l. som begränsas av l. utmärkes av raka linjer, rätlin(j)ig; om förflyttning o. d.: som sker i rak linje. Triangeln (är) den enklaste af alla rakliniga figurer. Scheutz Ritk. 37 (1832). Raklinjiga .. länstolar. Hedberg Mann Budd. 1: 304 (1904). Så kan en av de gamle (kärrhökarna) komma i rask och raklinjig flykt mot (ungarna). Rosenius SvFågl. 3: 104 (1928). särsk. bildl.; särsk. om ngt mer l. mindre abstrakt; stundom: (enkel o.) klar l. konsekvent; jfr rät-lin(j)ig. Atterbom PoesH 2: 117 (1848). HT 1925, s. 156 (om politik).
Avledn.: raklin(j)ighet, r. l. f. Ljunggren Est. 1: 182 (1856). Mjöberg Stilstud. 46 (1911; bildl.). —
-LINJE. (i sht i fackspr.) rak sträcka av ngt (t. ex. en kaj); företrädesvis motsv. linje 9 (slutet), om rak (sträcka av) kommunikationsled (särsk. rak sträcka av järnvägs- l. spårvägslinje) l. elektrisk luftledning o. d. TT 1894, Byggn. s. 21. (Mälaröbanan) har .. planlagts med långa raklinier och särdeles stora kurvradier. SD(L) 1898, nr 190 B, s. 1. Tranéus Elektr. 110 (1922; i fråga om elektrisk luftledning). TeknVet. VoV. 2: 293 (1928; i fråga om landsvägar). —
-LINJERAD, p. adj. (mera tillf.) särsk. oeg.: som bildar en rak (liksom med en linjal uppdragen) linje l. som begränsas av l. utmärkes av sådana linjer; jfr -linig. Det korta, raklinierade huvudet. Ossiannilsson Hav. 221 (1910). Dessa ändlöst raklinjerade vägar. 14BästStudNov. 38 (1929). —
(2) -LOSTA. bot. gräset Bromus erectus Huds. (jfr rak, adj. 2 c α); förr äv. dels om gräset Bromus hordeaceus Lin., luddlosta, dels om gräset Dactylis glomerata Lin., hundäxing. Omkring Hempstead består höet nästan allena af bromus hordaceus(,) rak-lostan. Gadd Landtsk. 2: 436 (1775). Därs. 3: 169 (1777; om hundäxing). SFS 1925, s. 1001. —
(1, 2) -LÅNG3~2, i bet. a—c äv. 4 4. (äv. skrivet ss. två ord. rak- 1678 osv. rakt- 1897 (: raktlångt, adv.)) (utom i a, b numera bl. tillf.) rak o. lång; stundom: rakt utsträckt. Florinus Nomencl. 137 (1678). En rak-lång karl. Lind (1749). Vi körde en raklång backe uppföre. Högberg Utböl. 1: 199 (1912). Nu kom det svanar flygande, .. tunga kroppar efter raklånga halsar. Rosenius SvFågl. 4: 368 (1935). särsk.
a) (fullt br.) ss. predikativt attribut (l. ss. objektiv predikatsfyllnad, ngn gg ss. adv.; se slutet) i uttr. som ange att ngn ligger utsträckt i hela sin längd l. att ngn placerar sig l. sträcker ut sig l. faller l. kastas omkull o. d. så, att han kommer att ligga på detta sätt; äv. bildl., om stad o. d.; särsk. i sådana uttr. som ligga l. lägga sig l. kasta sig l. sträcka ut sig l. falla raklång; jfr rak, adj. 1 d. Atterbom LÖ 2: 338 (1827). Han .. snafvade och föll, jemte sin dam, raklång på golfvet. Blanche Tafl. 367 (1845). (Staden) Dieppe har haft den öfverdådiga franska smaken att lägga sig alldeles raklång tätt nere vid hafsstranden. Ödman UngdM 1: 49 (1873, 1881). Han fann henne raklång på bädden. Siwertz Sel. 1: 54 (1920). Bergman Patr. 129 (1928: rak lång). särsk. (tillf.) ss. adv., i uttr. raklångt utsträckt, utsträckt raklång. Den .. raktlångt utsträckta kvinnan (på målningen). GHT 1897, nr 71 A, s. 3.
b) (mera tillf.) i uttr. resa upp ngn raklång, resa upp ngn som ligger o. som under uppresningen håller sig rak o. styv (som en pinne). LandsmFrågel. XXVIII. 1: 24 (1930; i beskrivning av en lek).
c) (numera bl. tillf.) i sådana uttr. som stå l. ställa sig raklång, stå osv. rak l. uppsträckt; äv. i uttr. hänga raklång, om flagga: hänga (fullkomligt) slak; jfr rak, adj. 2 (a slutet). Kullberg Syskonb. 5 (1846). Trasan (dvs. flaggan) hänger raklång / Utefter stången. Atterbom LÖ 2: 278 (1854). (Han) stod raklång med armarna i kors och rynkade ögonbryn. Heidenstam Vallf. 27 (1888).
(2) -NACKAD, p. adj. (mera tillf.) jfr -halsad; äv. bildl. Martinson VägUt 30 (1936; om utsiktstorn). —
(2) -NARV. (†) bot. växten Sagina maritima G. Don, som har jämförelsevis rak (upprätt) stjälk o. raka blomskaft, strandnarv; jfr rak, adj. 2 c β. Nyman VäxtNatH 1: 426 (1867). Dens. FanerogFl. 112 (1873). —
-NÄST, p. adj. som har rak näsa; äv. substantiverat. Bergman Farmor 91 (1921). Hofsten Ärftl. 2: 146 (1931; substantiverat). —
(2) -NÖREL. bot. växten Minuartia stricta (Sw.) Hiern, vilken ss. äldre har jämförelsevis rak (upprätt) stjälk. Nyman VäxtNatH 1: 422 (1867). —
-PINN-HARV. lant. harv (se harv, sbst.1 2) med raka pinnar; motsatt: krokpinnharv. GotlAlleh. 1904, nr 35, s. 1. —
(1 p (α), 4) -RIKTAD, p. adj. hippol. om häst: riktad så, att kroppens medellinje befinner sig i rörelseriktningen. RidI 1930, s. 117. —
(1 p, 4 (e), 8) -RIKTANDE, n. särsk.
1) hippol. till 1 p (α), 4: handlingen att rikta en häst så, att kroppens medellinje befinner sig i rörelseriktningen; jfr -rikta. RidI 1930, s. 256.
2) (†) till 4 e, 8, om handlingen att vid åsynen av ett villebråd omedelbart rikta skjutvapnet mot villebrådet o. först därefter rätta in kornet i siktskåran; jfr -riktning. Bergström HbJagtv. 60 (1872). —
(2) -RYGG. (mera tillf., vard.) särsk.: stol med rak rygg; jfr -ryggad 2. Samuelsson HALärovUpps. 567 (1952). —
(2) -RYGGAD, p. adj.
1) om person: rak i ryggen; som håller ryggen rak; äv. i utvidgad anv., om hållning o. d. Grebst Grängesbg 98 (1908). särsk. bildl.; särsk.: som på ett självständigt o. fast sätt håller på o. står för sin mening o. d.; som icke faller undan l. ger efter l. låter förödmjuka sig l. nedlåter sig till kryperi; stundom: orädd, stundom: stolt; dels om person l. folk o. d., dels i utvidgad anv., om karaktär l. egenskap l. handling(ssätt) l. skrift o. d.: som utmärkes av l. vittnar om sådana egenskaper; jfr rak, adj. 3 a. Tenow Solidar 3: 68 (1907). Den rakryggade och själfmedvetna Vingåkersbefolkningen. Lamm Oxenst. 99 (1911). (B. Gripenbergs) ”Vid gränsen” är en stolt och rakryggad bok. DN(A) 1930, nr 319, s. 6. Liu var en rakryggad man, som sade gunstlingen rent ut vad han tänkte om hans maktmissbruk. Hedin Jehol 235 (1931). En konsekvent och rakryggad politik. GHT 1948, nr 83, s. 9.
Avledn.: rakrygghet, r. l. f. (tillf.) till -ryggad 1: egenskapen att vara rakryggad, rakryggighet; anträffat bl. bildl. (jfr -ryggad 1 slutet). SvD(A) 1934, nr 250, s. 4. —
(2) -RYGGIG.
1) = -ryggad 1. Backman Dickens Pickw. 1: 221 (1871). särsk. bildl., = -ryggad 1 slutet. OLevertin (1901) i MoB 4: IV.
Avledn.: rakryggighet, r. l. f. särsk. till -ryggig 1; särsk. bildl. (jfr -ryggig 1 slutet). Hallström Våren 106 (1898). Cederström NFund. 21 (1917; bildl.). —
-RÄFFLA, r. l. f. (numera bl. tillf.) rak räffla; förr äv.: rakräfflat gevär; jfr krok-räffla. Weste 2: 476 (1807; om gevär). Dalin (1855). —
-RÄFFLA, v. (numera bl. tillf.) förse (ngt) med raka (längsgående) räfflor; särsk. (om ä. förh.) med avs. på gevär; jfr -räfflad. Wingård Minn. 4: 54 (1847). —
-RÄFFLAD, p. adj. (i sht i fackspr.) som har raka (längsgående) räfflor; ofta motsatt: spiralräfflad; särsk. (om ä. förh.) om gevär(spipa); jfr krok-räfflad. Brummer 41 (1789; om studsare). KrigVAH 1811—15, s. 167 (om gevärspipa). (Ljus-)Spiror rakreffl(ade). KatalLiljeholmStearinljusfabr. 1924, s. 38. —
(1, 2) -SIDIG. som har raka (stundom: lodräta) sidor. Jungberg (1873; om fartyg med lodräta sidor). Ekhoff StClem. 53 (1912). —
-SKINN. (i fackspr.) fjälster (korvskinn) av grovtarm (särsk. av nötkreatur); jfr -tarm. Langlet Husm. 580 (1884). —
(1, 1 p) -SKRAFFERAD, p. adj. (i fackspr.) skrafferad med raka (icke krökta l. sneda) linjer. Granlund Träkärl 124 (1940). —
(5) -SKRIVNING. (†) om handlingen att skriva i raka rader. Gentilt linieradt Papper för rakskrifning. AB 1840, nr 1, s. 3. —
(1, 4) -SKUREN, p. adj. skuren i rak linje; skuren så, att det till- l. utskurna får l. fått rak(a) kant(er); äv. motsatt: snedskuren (jfr rak, adj. 1 p); särsk. om (del av) klädesplagg, motsatt: klockskuren l. svängd o. d. BoupptVäxjö 1816 (om gardiner). Vida rakskurna ärmar. KrigVAH 1817, s. 17. En .. planka med kortsidornas kanter rakskurna. Fornv. 1907, s. 54. Fredr1Tid 38 (1924; om kjol). särsk. (mera tillf.) bildl.; särsk. om (drag i) ansikte l. profil o. d. Love Almquists rakskurna profil. Böök 1Ess. 72 (1913). —
(2) -SKÄRA, r. l. f. (†) växten Bidens tripartita Lin., som har upprätta blomkorgar; jfr rak, adj. 2 c γ, o. -brunskära. Nyman VäxtNatH 1: 1 (1867). Lyttkens Ogräs 16 (1885). —
(1, 4) -SKÄRA, v. skära (ngt) i rak linje l. så, att det blir rakt (rakskuret) l. får rak(a) kant(er); jfr -skuren. Ekstrand Karlbg 198 (1937). —
-SKÄRIG. (i fackspr.) som har rakt skär. Rakskäriga (skär-)stål. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 227. —
-SKÖT l. -SKÖTE, r. l. m. (i vissa trakter) fisk. rak skötlängd l. däri ingående sköt. Arwidsson Strömm. 21 (1913). —
-SLIPAD, p. adj. (mera tillf.) som slipats rak; som (till)slipats så, att sida (sidor) l. kant(er) blivit rak(a). KatalNK 1916—17, s. 27 (om flaskor). —
-SLUTEN, p. adj. byggn. o. konst. som avslutas rätlinigt (utan rundning l. valv); särsk. om ett kor o. d., äv. om fönster- l. dörröppning o. d.; jfr -avslutad, -betäckt, -täckt. Brunius Resa 1838 182 (1839). Wrangel ByggnH 29 (1904; om fönster). Stenberg KyrkSkrud 47 (1950; om kor). särsk. i utvidgad anv., om mur l. gavel o. d.: som utgör en rätlinig avslutning av ett kor o. d. AntT XXII. 1: 110 (1917). Den rakslutna korgaveln. TurÅ 1942, s. 55. —
-SPETSIG. (numera bl. tillf.) som har rak spets; som (uppåt) avslutas med en spets med raka (icke svängda) sidor. Brunius GotlK 1: 102 (1864). —
-SPÅR. särsk. järnv. om rakt järnvägsspår l. rak sträcka av järnvägsspår; jfr -linje. TT 1894, Byggn. s. 65. När växeln var ställd för rakspåret. Därs. 1900, Byggn. s. 136. —
-SPÅRIG. som bildar l. har ett rakt (l. raka) spår; särsk. bildl., om ngns (levnads)bana o. d. Under en lång och rakspårig lyrikerbana. BonnierLM 1953, s. 128. —
(2) -STAMMIG. om träd l. buske o. d.: som har rak stam; äv. om skog o. d.: vars träd ha raka stammar; ngn gg äv. bildl., om person(er). Rosensten Skog. 31 (1737). Valerius 1: 162 (1841; bildl., om ungdom). Hedin Front. 42 (1915; om skog).
(2) -STARR. (numera föga br.) bot. växten Carex elata All., som har rak (upprätt) stjälk, bunkestarr. Nyman HbBot. 359 (1858). Andersson AfbildnVäxt. 1: 81 (1870). —
-STRÄCKA, r. l. f. rak sträcka (särsk. av landsväg l. järnväg l. löpar- l. tävlingsbana); jfr -linje. Rogberg Portug. 30 (1931). —
-STRÄCKT, p. adj. som gm sträckning gjorts l. blivit rak; sträckt i rak riktning. JournManuf. 1: 196 (1825). —
(2, 2 a) -STÅENDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som står rak; ss. predikativt attribut liktydigt med: då man (l. ngn) står rak. Det ställe på låret, dit man aldeles rakstående hinner med längsta fingret. UnderrManskläd. A 2 a (1778). —
-STÄLLD, p. adj. som ställts l. placerats så, att dess sträckning l. kontur l. medellinje går i rak riktning; ofta till 1 p, motsatt: snedställd o. d.; äv. i utvidgad anv.: som har sådan sträckning. Framfotens lättklöfvar äro (hos älgen) starkt utvecklade, .. med rakstäld ytterkant. BihVetAH XXIII. 4: nr 4, s. 32 (1897). särsk. hippol.
a) om häst: ställd så, att kroppens medellinje faller i samma lodplan som en given linje i vars riktning rörelsen normalt tänkes skola äga rum; numera nästan bl.: vars hals o. huvud inriktats rakt framåt. Ehrengranat HästRör. 95 (1818).
b) (†) om hästs hals: som går l. sträcker sig i mer l. mindre vågrät riktning från bålen. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 2 (1836).
c) (†) om hästs spår: vars medellinje är parallell med rörelseriktningen. Ehrengranat Ridsk. I. 2: Pl. 2 (1836). —
-STÄMPLING. (mindre br.) bärgv. stämpling bestående av enkla raka stöttor; motsatt: bockförbyggnad l. spännstol o. d. JernkA 1917, s. 307, 309. —
-SVARV. (†) maskin för giljoschering av mönster av (vågiga l. krusiga) linjer som sträcka sig i mer l. mindre rak huvudriktning (icke löpa kretsformigt). Almroth Karmarsch 352 (1839). Schulthess (1885). —
(1, 4, 5) -SÅGA, -ning. skogsv. såga (timmer l. virke) i rak linje oberoende av timrets osv. krökningar; ofta motsatt: kroksåga; äv. i fråga om sågning parallellt med träets fibrer i virket (icke snett över fibrerna); äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om virke: som erhållits gm sådan sågning. Ekman SkogstHb. 171 (1908). HbSkogstekn. 107 (1922). —
-TAGGIG. (numera bl. tillf.) bot. om växt(del): som har raka taggar. Hartman Fl. XXII (1832; om stam). —
-TANDAD, p. adj. särsk. (i sht i fackspr.) till 1 p, om såg: som har raka tänder. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 225. —
-TARM. (i fackspr.) (fjälster av) grovtarm (särsk. av nötkreatur); motsatt: kroktarm; jfr -fjälster, -skinn. AHB 34: 48 (1869). —
-TRÅDIG. som består av l. har raka trådar; förr äv. om trä: rakfibrig. Raktrådiga träslag. Eneberg Karmarsch 1: 168 (1858). 2NF 13: 745 (1910; om ull). Dahl o. Wallmark MatTeknHb. 421 (1949; om glödlampor med raka lystrådar). —
(2) -TRÄGGJAN. (†) bot. växten Sparganium erectum Lin., som har styvt upprätt stjälk, stor igelknopp, grenigelknopp. Liljeblad Fl. 43 (1792). Liljeblad Fl. 44 (1816). —
-VINGAD, p. adj. (†) entomol. substantiverat i pl., liktydigt med: rätvingar; jfr -vingar. Ström Skogsh. 295 (1837). —
a) om träd o. d.; äv. om virke o. d.: som erhållits av sådant (l. sådana) träd; motsatt: krok- l. vridvuxen. Rakvuxet virke. Juhlin-Dannfelt 52 (1886). Ekholm Torp. 91 (1923).
b) om person; stundom äv. oeg. l. bildl. (jfr -ryggad 1 slutet). Almqvist Herm. 188 (1833). GHT 1896, nr 235, s. 2 (bildl.).
(2, 4 b) -VÄXANDE, p. adj. (rak- 1900 osv. rakt- 1935) (mera tillf.) om träd o. d.: som växer rak(t); äv. om trä. TT 1900, Byggn. s. 64 (om trä). —
a) = -vuxen a. Barken .. tages af Tallar, ju rakväxtare desto bättre. Hülphers Dal. 156 (1762). TLev. 1903, nr 32, s. 1 (om virke).
b) = -vuxen b. Män, kvinnor och barn (i byn Rowsley) äro brunhyllta, rakväxta och groflemmade. Steffen BrittStröft. 241 (1895).
(4) -FRAM.
I. (†) adv.: rakt fram; äv. bildl.: utan omvägar l. krumbukter o. d. (jfr rak, adj. 4 e γ α’). Runeberg 2: 95 (1847). Melin Pred. 3: 115 (1852; bildl.). Ljunggren Resa 2 (1871).
II. [jfr I] (i vissa trakter, vard.) adj.: som går rakt på sak, rättfram; särsk. om svar l. om ngns språk o. d. Förmågan, att just under den raktframma och sträfva svenskan äfven spela den fine och sluge. Crusenstolpe Mor. 6: 318 (1844). —
-LÅNG, se A. —
-VÄXANDE, -VÄXT, se A. —
RAKHET, r. l. f. egenskapen att vara rak; särsk.
1) till 1; ngn gg äv. konkretare, om ngt som kännetecknas av l. visar sådan egenskap; äv. mer l. mindre bildl. (jfr rak, adj. 1 o). Serenius Ggg 3 b (1734). Tvungna ritningar och rakheter och stängsel, / Der Flora fordom sörjt i Götiskt prydda fängsel. JGOxenstierna 2: 167 (1796, 1806; med tanke på den franska trädgårdsstilen). Den rakaste af alla vägar är menniskokärlekens; den större rakheten af våldets bana är .. skenbar. Atterbom Minnest. 1: 304 (1844). (Vägarnas) rakhet och bredd. Schiller DrMargNyck. 102 (1930).
2) till 2, särsk. 2 a; stundom: rak hållning. Ehrenadler Tel. 364 (1723). (Hon) påminte .. (dottersonen) att gå med tillbörlig rakhet och bocka sig med tillbörlig ödmjukhet. Atterbom Minnest. 2: 263 (1842). Hallström Händ. 228 (1927).
3) (numera bl. mera tillf.) bildl. (jfr 1).
a) stolthet l. rakryggighet o. d.; jfr rak, adj. 3 a. Strindberg TjqvS 2: 281 (1886). En frihet och en rakhet i väsendet, som icke kommer bara av mera ledighet från arbetet. Beskow FaderVår 14 (1919).
b) (fasthet o.) konsekvens l. rätlinighet l. stel regelbundenhet o. d.; jfr rak, adj. 6. AGSilverstolpe Bokst. 81 (1811). Rakhet i slutföljder. Dens. Språkl. 65 (1814). Den Fransyska Poesien med sin trånga rakhet imellan sina stela reglor. Wallmark Resa 102 (1819). En viss rakhet i karaktären och i viljan. Bergh Konst 171 (1901, 1908); jfr a.
Spalt R 133 band 21, 1956