| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
1) (†) till BRUKA 2: användbar, brukbar (se d. o. 1); äfv.: som ngn har bruk för; stundom: bra, utmärkt, nyttig, dugande. 2Tim. 2: 21 (NT 1526). Om wij bekomett hade same krigxfolk, hade the .. bliffuit .. oss then winter vtöffuer mygit nyttige och brukelige. GR 11: 22 (1536). Gudhfruchtigha, förståndigha och brukeliga män. Rudbeckius Horn A 3 b (1618). At Menniskiones Konst mycket brwkelighare wärck kan komma til wägha, än sielfwa Naturen. L. Paulinus Gothus MonPac. 764 (1628). Om detta gods vore skadadt men dock någorlunda brukeligt, borde Tullen derföre erläggas efter värdet. Bonsdorff Kam. 635 (1833). — jfr O-, VÄL-BRUKLIG.
2) som det är sed l. (så l. så) vanligt att använda l. göra l. tillämpa, (allmänt) förekommande, vanlig, gängse, öflig, vedertagen, praktiserad; äfv., i n. sg., i substantivisk anv.; jfr BRUKA 4 o. 8, äfvensom BRUKBAR 2. Ett ord l. uttryck som är föga brukligt (utom i vissa stilarter). Rätta sig efter den nu brukliga smaken. Det är så brukligt här i trakten. Det var på den tiden ännu icke brukligt att kvinnor ägnade sig åt bokliga studier. GR 3: 37 (1526). Som i andre nationer brukeligitt waridt haffwer. Därs. 16: 640 (1544). Nytt och gammalt, brukeligt och obrukeligt var på samma sätt hopblandadt uti de andra Landskapernas Lagar, som tilförne varit i Uplands Lagen. Lagerbring 1Hist. 3: 243 (1776). Vid de flesta allmänt brukliga ord kan man urskilja flera skilda .. betydelser. Claëson 1: 159 (1858). Skyldigheten .. har afseende på den fordom brukliga eriksgatan. Schlyter JurAfh. 2: 194 (1879). — jfr O-BRUKLIG. — särsk. (†) med agent: som ofta användes (af ngn för ngt visst ändamål). Galium luteum berättade oss folket vara af somliga brukeligit til at strö på gålfvet i Giästebodslag. Linné Öl. 158 (1745). Palmblad Fornk. 1: 125 (1843).
3) (†) till BRUKA 11: odlingsbar; äfv.: som odlas (är i bruk); jfr BRUKBAR 3. Ath the .. icke skole göre forbe:te Arnöboor någon åwerckan på någre theris nyttelige och brukelige äger. GR 14: 187 (1542). Om al brukelig mark vore upodlad (osv.). SvMerc. IV. 3: 56 (1759).
1) i sht språkv. egenskap(en) att vara bruklig, (den) grad l. utsträckning hvari ngt är brukligt. Meddela uppgifter om (inskränkning i) ett ords, en betydelses bruklighet. Weste (1807).
2) (†) sedvänja, vana, bruk. Många andra Förordningar och brukligheter vid Handelen. Säfström Banquer. Qq 3 b (1754). Järta VSkr. 1: 30 (1799).
Ssgr (språkv.; till 1): bruklighets-inskränkning,
-uppgift.
Spalt B 4340 band 5, 1923