| Publicerad 1908 | Lämna synpunkter |
DEKLAMATORISK dek1lamatω4risk l. de1-, äfv. 01— (declamato´risk Weste), adj.; adv. -T.
som innebär l. har afs. på l. sammanhänger med (osv.) deklamation, deklamerande, deklamations-. Björkegren (1784; under déclamatoire). Weste (1807). Dalin (1850).
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] motsv. DEKLAMATION 2: oratorisk, retorisk, bombastisk, svulstig, braskande, högtrafvande, svassande, uppstyltad, uppskrufvad, effektsökande. Botin anmärkte, att (täflingsskriften) n:r 5 föll in i deklamatorisk skrifart. Ljunggren i SAHist. 1: 129 (efter handl. fr. 1787). En i hög grad tom, halftänkt och declamatorisk afhandling om Ålderdomen. Hammarsköld Sv. vitt. 2: 220 (1819). Deklamatorisk svulst. Leopold 5: 177 (c. 1825). Då Reinhold en gång börjat i denna deklamatoriska ton, så tålde det en bra stund, innan han slutade. De Geer Hjertkl. 16 (1841). Deklamatoriskt pathos. Bolin Statsl. 1: 32 (1868). Språket (hos Echegaray är) ofta konstladt och deklamatoriskt. NF 20: 576 (1897). Viktor Runebergs egna bref visa honom såsom ett grand fantastisk och deklamatorisk. Söderhjelm Runeberg 1: 25 (1904). — särsk.
a) (†) närmande sig bet.: ytlig, innehållslös. At Hr G. .. fäster alt sit hopp på .. Fri-Staterna, är äfven så kortsynt och declamatoriskt, som det öfriga. GT 1788, nr 123, s. 3.
b) i öfverförd anv., om synintryck: effektsökande. (Barockens dekoration är) tillfällig festdekoration utförd i permanenta material, ofta praktfull och storslagen men också ofta svulstig och deklamatorisk. 2 Uppf. b. 1: 230 (1897). (Det konstlade i återgifvandet af naturen röjer sig) i en falsk sentimentalitet i stämningen, i något öfverspändt deklamatoriskt i anordningen. Romdahl Porträttmål. hist. 90 (1907).
2) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] motsv. DEKLAMATION 3. Deklamatorisk soaré. Lithurgiska och declamatoriska öfningar. SFS 1831, s. 306; jfr DEKLAMATION 1 samt DEKLAMATIONS-ÖFNING. Oförgätlig .. var denna röst, som .. egde en i deklamatoriskt hänseende så sällsynt böjlighet. Beskow Minnesb. 2: 376 (1837, 1866; om Bellmanssångaren A. A. Raab). En improviserad deklamatorisk föreställning. Sturzen-Becker 2: 190 (1861). Deklamatoriska anlag erkännas och vårdas oftast icke. Mankell Deklamation 1 (1862). — med klandrande bibet.; jfr DEKLAMATION 3 a. Uppläsa med vårdadt, men ej deklamatoriskt föredrag. NF 13: 782 (1889).
3) i sht mus. om vokalmusik: deklamerande, reciterande, recitativartad, recitativisk; motsatt MELODISK. Ljunggren Est. 1: 199 (1856, 1869). En deklamatorisk sång med accompagnemang af Lutha. Huss Brendel 21 (1861). Wagners deklamatoriska, af orkesterns sjelfständiga, symfoniskt tematiska arbete beledsagade melodi. Wegelius Musikl. 2: 166 (1889). Dens. Mus. hist. 138 (1892). Själfva musiken i Lullys operor är öfvervägande deklamatorisk och utmärker sig genom frånvaron af utsmyckningar och konstfull mångstämmighet. Valentin Musikh. 2: 24 (1901). SD(L) 1907, nr 271, s. 10. jfr: Peri .. ville åt de mera uttrycksfulla ställena i sina recitativer .. gifva egentlig melodisk, icke blott deklamatorisk höjning. Boman Läsn. f. tonk. vän. 1: 29 (1839).
4) motsv. DEKLAMATION 5. Tänka vi på denna melodis (Nordbloms till Grafströms dikt ’I fallets stund’) rytmiska förhållanden, så äro de .. ingenting mindre än deklamatoriskt riktiga. Mankell Deklamation 18 (1862). (Kompositören Grétry) gick .. stundom så långt i minutiös deklamatorisk texttolkning, att Méhul kunde yttra: ”C’est de l’esprit, mais ce n’est pas de la musique”. NF 5: 1561 (1882).
Spalt D 518 band 6, 1908