| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
DOFTA dof3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
I. [jfr sv. dial. dåfta (Hälsingl.; Lénström Helsingdial. (1841)), dufta (Smål.; Norlander Allmogem. i Västbo hd (1909)), ä. d. dufte] motsv. DOFT I (1).
1) (numera knappast br.) intr.: damma, ryka (om damm o. andra fina partiklar; i sht om mjöldamm). (Sv.) Dofta, (t.) stäuben. Lind (1738). Jag .. siktade mjöl, och hade .. kommit att knyta om hufvudet, så att det ej skulle dofta i håret, en gulrosig sidenduk. Carlén Rosen 128 (1842). jfr: (Dimman,) Som med ett doftadt regn (dvs. ett dammfint regn) sig stänker, / Af solen i sitt fall förgyldt. J. G. Oxenstierna 1: 21 (1805).
2) (†) tr.; med afs. på damm, stoft, pulver l. andra fina partiklar: strö, pudra. Den veka plantan .. / Sig närmar till sin ungdomsvän och doftar / Det fina fröet i hans knopp. Elgström (o. Ingelgren) 26 (1810). Stundom glaseras med hammarslagg och masugnsslagg; dessa finmalas då och doftas på de fuktiga kärlen. Åkerman Kem. techn. 1: 664 (1832).
3) (föga br. utom i fackspr.) tr.: beströ med stoft, strö l. sikta l. stryka l. pensla (färg)stoft l. pulver på (ngt), täcka l. bestryka l. öfverpensla med ett (kvarsittande) stoftlager, pudra; stofta. Doftade likkistor. (Vid färgläggning af dagerrotyper) doftar man det ställe på porträttet der håret är tecknadt långsamt och lätt med färgpenseln. Almström Tekn. 2: 668 (1845). — jfr MJÖLDOFTA.
4) (†) tr.: befria från damm, aflägsna dammet från, damma (af); jfr STOFTA. Dofta .. skaka af stöfvet eller damben. Ehrencrona (c. 1730). Dofta .. (fr.) Oter la poussière de. Weste (1807).
5) [jfr sv. dial. dåfta, fukta (Hälsingl.)] (†) tr.: bestänka l. fukta (ngt). Amiant-trådarne böra .. dåftas med olja. Fischerström 1: 96 (1779).
1) (†) motsv. DOFT II 1; intr.: sväfva (som en dimma l. ett töcken). Almqvist Drottn. j. 94 (1834; se under DOFTA NED).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (†) motsv. DOFT II 2; intr.: utdunsta; utfällas. Den angenäma lugt, som doftar från blomstren. Sv. mag. 1766, s. 198. Weste (1807). På fälten (i himlen) doftar / Som perlor Mannan. J. G. Oxenstierna 4: 172 (1815).
3) [jfr motsv. anv. i t.] (†) motsv. DOFT II 3; tr.: utdunsta, utsprida l. utsända (ångor l. dimmor l. dunster); utan obj.: ånga, ryka. Lind (1749). Vårens blommor doftade de finaste ångor. Agrell Maroco 2: 48 (1796, 1807). Af dödens liljor binds en krans .. / den doftar kyligt kring den klufna pannan. Tegnér 2: 129 (1814). Blommor vällukt dofta. Wadman Saml. 1: 182 (1830). Varma skola källorna dofta om vintern, svala om sommaren. Almqvist Törnr. b. 1: 54 (1839). — bildl. Den tysta sömnen (kom), / Och doftade sin vallmo kring hans hjessa. Kellgren 2: 211 (1792).
4) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] utstråla (en) doft; jfr LUKTA; äfv. opers.; ofta med innehållsobj. l. med adverbial bestämning inledd med af, i Finl. äfv. [på grund af inflytande från finskan] åt (jfr Bergroth Finlandssv. 166 (1917)). Lind (1749). På mitt bord ej kinabålar blänka, / Och dofta vin, som vandrat mången sjö. Franzén Skald. 1: 243 (1797, 1824). Doftande af Ambra. J. G. Oxenstierna 4: 120 (1815). Blommor dofta än i qvällen. Tegnér 1: 133 (1822). Känn hur det doftar i susande vinden / Björklöf och gullvifvor. Sätherberg Dikt. 1: 155 (1837, 1862). Kän huru herrligt skogen doftar! Almqvist Tre fruar 1: 53 (1842). Det minsta det börjar dofta åt vår, då är det förbi med skrifveriet. F. Runeberg (1850) hos Strömborg Runeberg IV. 1: 225. Han .. doftar af bränvin! Wijkander Onkel Sam 31 (1875). Tegar .., som .. / .. dofta klöfver. Gellerstedt 2 Dikt. 71 (1881). Af enris doftar nu hela huset. Bååth På gr. stig. 91 (1889). Der doftade skurluft och nybrändt kaffe. Hedenstierna Fru W. 149 (1890). När linden blommar, doftar den hälsosam honung. Strindberg Tr. o. otr. 4: 135 (1897). — jfr KRING-, OM-DOFTA. — särsk.
a) mer l. mindre oeg. l. bildl. Endast kärlek doftar linden. Franzén Skald. 1: 81 (1797, 1824; möjl. till 3). Af vallmo doftar ljuflig qväll, / de trötte slumra snart. Rydberg Dikt. 1: 136 (1876, 1882). En byråkratisk princip, som .. doftade svekomani på långt håll. Söderhjelm Brytn. 287 (1901).
b) i p. pr. med adjektivisk bet.: doftrik, välluktande. Floras doftande brudsäng. Stagnelius (SVS) 1: 204 (c. 1815). Det doftande Saba. S. F. Lidman i Iduna 7: 49 (1817). Krubban .. / fylls af doftande klöfver. Rydberg Dikt. 1: 141 (1882). En kopp doftande mocka. Cronholm Minnesbl. 308 (1908). — jfr GRAN-, KÅD-, LAVENDEL-, MANDEL-, MYSK-, VÄL-, VÄLLUKT-DOFTANDE m. fl.
Särskilda förbindelser:
DOFTA BORT. (†)
II. till II 1, 2: dunsta bort, afdunsta, försvinna som en dunst l. dimma, förflyktigas. (Vattnet har) dofftat bort. Duræus Naturk. 74 (1759). Almqvist Herm. 160 (1833). — mer l. mindre oeg. o. bildl. (Spöket) doftade .. bort i luften. Almqvist Amor. 241 (1839). Äfven jag är dömd att försvinna. Jag skall afdunsta till en känselsträng .. och känselsträngen dofta bort i rymden. Rydberg Dikt. 2: 142 (1891; i ett yttrande som parodierar Ola Hanssons stil).
DOFTA FRAM10 4.
1) (†) till II 3; tr.: utsprida l. utsända (ångor o. d.). Den vällukt blomstren dofta fram. Arnell Moore LR 1: 81 (1829; eng. every breath / upwafted from the .. flowers).
2) till II 4; intr., om vällukt: ånga l. strömma fram. — bildl. (Dikter) i hvilka .. naturstämningen på ett betagande sätt doftar fram. Söderhjelm Tavaststjerna 167 (1900).
DOFTA IFRÅN SIG. (†) till II 3: utsprida l. utsända (ångor o. d.). Ther blomstrad’ mandel-träd en lucht ifrå sig dufta. Kolmodin Qv.-sp. 1: 117 (1732). Hans krusade lockar / Doftade ljufva ångor ifrån sig. Adlerbeth Buc. 121 (1814; lat. dulcis .. spiravit aura).
DOFTA NED. (†) till II 1: sänka sig ned som en sky l. dimma. En mörkblå, skir slöja doftar som en sky af sorg öfver hennes hufvud, doftar ned öfver axlarne och bröstet. Almqvist Drottn. j. 94 (1834).
DOFTA UNDAN. (†) till II 1; om töcken l. dimma o. d.: skingras, förflyktigas. När denna (rökslöja), såsom all rök, doftade undan. Almqvist Gabr. Mim. 1: 185 (1841).
DOFTA UPP l. OPP10 4. — särsk.
1) (†) till II 1; intr.: höja sig som en dimma l. ett töcken. Som lätt en sky från dimblåa hafvet doftar upp, / Så luftigt nu gå tonerna bort om Arthur här. Almqvist Törnr. b. 1: 161 (1839).
2) (†) till II 3; tr.: sända upp (ångor o. d.); bildl. Den vattnade jorden, / .. doftar tacksamhet opp. Livijn 1: 75 (1806).
DOFTA UT. (†) till II 3: utsprida l. utsända (ångor o. d.). Ingen blomma doftar ut sina ångor med en falsk vällukt. Almqvist Am. H. 1: 54 (1840).
Spalt D 1866 band 7, 1920