| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSKINGRA förʃiŋ4ra l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förski´ngra Weste; försji`nngra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -AN (†, IndSvec. (1641), Schultze Ordb. 4268 (c. 1755)), -ANDE, -ING; -ARE (numera nästan bl. i bet. 6, Nah. 2: 1 (Bib. 1541; i bet. 2), Nordström Sönd. 282 (1910; i bet. 6)).
1) (†) upplösa; sönderdela; dela på (ngt); särsk. med kollektivt obj. betecknande här, flotta o. d.; stundom närmande sig bet.: hemförlova, hemskicka. (Han) förskingradhe .. thet (dvs. krigsfolket), och ladhe thet wijdt om kring. OPetri Kr. 285 (c. 1540). (Ryssarna) mene tileventyrs, att vij .. vårtt folck skole förskingre udi månge hooper och bliffve så ther egenom icke mechtige nog att göre them modståndh. Därs. 25: 448 (1555). Konung Erich måste förskinngre sitt krigzfolch. HH 20: 187 (c. 1585). (Kejsar Julianus) .. förskingrade Sammankomsterne vthi Templen. Schroderus Os. 1: 445 (1635); jfr 2. — särsk.
a) med avs. på ämne: upplösa, sönderdela. Resolutiua, Äro the Läkedomar som förskingra och åtskilia materien. BOlavi 128 b (1578).
b) bildl., ss. vbalsbst. -ing i konkretare anv.: söndring, splittring. Åstadhkomma otaligha skilachtigheter och förskingringar j alla ständher. PErici Musæus 5: 131 b (1582).
2) kringsprida, skingra, bringa (ett antal varelser l. föremål som bilda ett sammanhängande helt) att sprida sig (fly) åt olika (alla) håll (så att den enhet som de bilda upplöses); äv. i pass. med intr. bet.: skingra sig; numera mindre br. utom i p. pf. med adjektivisk bet.: kringspridd, kringströdd samt ss. vbalsbst. -ing (se b). Warghen bortrycker och förskingrar fåren. Joh. 10: 12 (NT 1526; äv. Bib. 1917). Dog äre skippen forskingrede i stormmen szomblige Öster och szomme Vester. GR 9: 327 (1534). Mijn fåår äro förskingrat lijka som the ther ingen heerdan haffua. Hes. 34: 5 (Bib. 1541). Stenbock, hvilken .. slog och förskingrade en .. öfverlägsen svärm lithauare. Fryxell Ber. 11: 173 (1843). Vid ankomsten till bröllopsgården förskingrades sällskapet. Lovén Folkl. 152 (1847). — särsk.
a) (†) refl.: skingra sig. Attj kunde granneliga få vetta huru starcke the (dvs. skeppen) liggia j szundet, eller vm the haffua forskingrad sig. GR 10: 147 (1535). Til tess folket hadhe sigh förskingradt. Balck Es. 41 (1603).
b) [efter gr. ἐν τῇ διασπορᾷ (Jak. 1: 1)] i uttr. i förskingringen, eg. rel.-hist. i fråga om de judar som alltsedan Jerusalems erövring av Nebukadnesar levde spridda på olika orter bland en majoritet av olika troende; ofta i utvidgad anv., för att beteckna avskildhet från hemland l. hemtrakt l. isolering bland en majoritet av annorlunda troende; jfr DIASPORA a o. b. Judarna i förskingringen. VL 1893, nr 265, s. 2. Särskildt i Australien finnas icke obetydliga svenska kolonier, men öfver dessa svenskar i förskingringen finnes .. icke ens någon approximativ statistik. VTLifsfr. 24: 11 (1902).
3) (numera föga br.) komma (ngt) att bortgå l. försvinna l. upphöra (gm att upplösas l. förflyktigas), avlägsna, förjaga; numera i sht i anv. som uppfattas ss. bildl. i förh. till 2. Det moln som länge hotat har, / Kan i en hast förskingradt blifva. Stenborg Nina 12 (1792). Varken vinterstormar eller höstregn kunde förskingra den doft av förälskelse, som omsvävade holmen. Lagerlöf Top. 88 (1920). — särsk.
a) med obj. betecknande fruktan, tvivel, misstankar, sorg, dysterhet o. d.; förr äv. med avs. på kroppslig smärta; stundom (numera knappast br.) övergående i bet.: förströ. Camille Blomsters Olia .. är för andra Olior myckit brukligh at förskingra och stilla all värck medh. Månsson Åderlåt. 118 (1642). Thet fasta förtroende, som jag åtminstone, hade rättat på Guds bistånd, förskingrade all fruchtan i våra hiertan. Humbla Landcr. 314 (1740). Jarlen gjorde allt, för att muntra och förskingra Konungens oroliga sinne. Strinnholm Hist. 1: 472 (1834). Schulthess (1885).
b) (numera knappast br.) refl. o. i pass. med intr. bet.: bortgå, försvinna (gm upplösning). Nordenflycht QT 1748—50, s. 94; jfr a. Redan vid prinsessans första ord hade min .. villa förskingrat sig. Palmblad Nov. 2: 178 (1819, 1841). — särsk. i numera obr. uttr. (jfr c). Om Sommartijdh, tå Warmen vtslår ifrån the Inwertes, til Vtwertes Kropsens ledhemoter, och förskingras genom Swetteholen. L. Paulinus Gothus Pest. 78 b (1623). (Solfläckarna) upkomma ofta hastigt, och lika hastigt förskingras. VetAH 1779, s. 258.
c) i numera obr. anv. (jfr b slutet). En Konung then på stolenom sitter til at döma, han förskingrar alt argt medh sijn öghon. Ordspr. 20: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: rensar .. bort). Odödeliga hamn af Hjelte ..! / Se faran för din thron: se, och förskingra den. Kellgren 1: 195 (1785). Ägde man icke .. vänners sällskap, at mellan-åt med måttligt nöje förskingra tiden. Envallsson Tosorden 4 (1798).
4) (†) tillintetgöra; fördärva, förstöra. Mijn anslagh äro förskingrat som mitt hierta besatt haffua. Job 17: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: sönderslitna). (Föräldrarna) slogos och förskingrade hvarann till själ och kropp, och läto barnen gå der. Almqvist Går an 121 (1839).
5) (numera föga br.) (på ett slösaktigt l. onyttigt l. oaktsamt sätt) göra av med l. göra ända på l. hava bort (ägodelar), förslösa; äv. abs.; förr äv. i förb. med prep. till: (utan nytta) använda l. utgiva (ngt) till (ngt ändamål). Ther före mosthe jw rentthan onyttheliga förskingras och förtheres. GR 6: 157 (1529). HB 2: 188 (1580). (Sesostris’ son) tänckte allenast uppå at .. förskingra de omätelige rijkedomar, hvilka hans Fader .. hade samlat. Ehrenadler Tel. 72 (1723). Det är sant, att jag användt 3000 R:dr på fjorton dagars tid; men är det att förskingra? Almqvist Törnr. 3: 140 (1850). Mexikos och Perus skatter äro förskingrade utan gagn för moderlandet. Svensén Jord. 339 (1886).
6) göra av med l. förslösa (andras ägodelar, särsk. anförtrodda medel för egen räkning); jur. äv. med avs. på enstaka föremål (ss. en sak köpt på avbetalning); jfr FÖRSNILLA. Finnes saak hoos honom som Målzman är, att barne godz förskingret är. Lagförsl. 135 (c. 1609). Straff för det han tilgriper och förskingrar Cronones medel. Abrahamsson 156 (1726; möjl. efter handl. fr. 1685). Utmätningsmans tillgrepp och förskingring af utmätta medel. BtRiksdP 1834—35, VII. 1: nr 48, s. 12. Björling CivR 54 (1906).
-MÅL. rättegångsmål angående förskingring.
Spalt F 3148 band 9, 1927